Jultider

När det känns som man går i motvind gäller det att refocus på godbitarna. Sedan ledigheten har jag varit upp och ner, höger och vänster. Spenderat mycket tid med min kära bonus familj Ngubane. Nedan är bilder med mig och Dumsanis vackra döttrar när vi chillar på stranden, samt äter "sodwana icecream ". Efter en heldag på stranden låg de minsta utslagna i baksätet haha, tungt att stå emot alla vågor!

Dumsanis familj har välkomnat mig med öppna armar. Det har varit fantastiskt värdefullt att få känna tillhörighet till en familj och bara "va". En av dagarna hjälpte jag Naledi att sätta i löshåret genom att tvinna ihop tunna tunna hårlängder. När till och med de yngsta på 2-3 år glatt kommer springande mot bilen när jag kommer körandes in på tomten, fylls hjärtat till bredden av kärlek.

De senaste veckorna har gett mig ännu mer perspektiv på min situation. Förändringar är tungt, men det är också de som gör att vi fortsätter utvecklas. Mitt halvår har lärt mig att lyssna mer till min magkänsla. Om inte jag mår bra, hur ska jag kunna få andra att må bra?  När problemet är identifierat gäller det att våga ta mod till sig och Take the step för att bli vinnaren i längden.

En dag kom Sandile med en mobilsladd att koppla till stereon i hyrbilen - vilken känsla att glida runt på spontanutflykter med grym musik på högsta nivå. Stanna till på Engen för att fylla på chipsförrådet, äta KFC på mitt i natten, grillad Worst med svensk senap på golvet, åka genom Phinda efter mörkrets inbrott och leoparderna lurades i trädkronorna, träffa nya människor - jag känner mig levande! 

Befinner mig just nu i Kapstaden, i ett av de mest vackra hus jag sett. Altanen vätter ut mot det kraftfulla havet. Under juldagarna var Emilia och jag med samma familj på deras vinfarm (se bilder nedan) , även det breathtakingly beautiful!  Ska fortsätta njuta av mina nya bekantskaper. Otroligt skönt med lite Miljöombyte!  På tisdag bär det av till Durban och hluhluwe igen.

December tider och luciaglitter

13 December 

Lucia utan glitter går inte, så var tvungen att ta en liten promenad och införskaffa luciaglitter och god choklad till mig själv. Bläddrade igenom lite "gamla" bilder och insåg återigen hur "obra" jag är på att uppdatera oftare… Nedan har ni min kompis Sandile - helgalen kille som aldrig slutar le, härligt inslag i vardagen! Inte lätt att hitta vänner i Hluhluwe, inte lätt att behålla de vänner man tror sig fått heller, så bäst att passa på att njuta av och ta vara på de roliga stunderna! Planerar att åka till Mtubatuba imorgon och hälsa på en av lärarna på Macabuzela som också blivit en vän - Ive got nothing to lose, inte här för att sitta inlåst i mitt rum :)! 

Här sitter jag och får hela håret flätat… Oh vad skönt det var! Vet däremot inte om det slutresultatet blev vidare snyggt, men kan utan vidare gå dit igen bara för att få tre tjejer att pilla i mitt hår haha. Men måste ändå säga att  nu när jag vant mig lite är det helt ok - fortfarande förskräckligt utsläppt, men uppsatt i en tutt på huvudet eller bak i en fläta är det ok (finns en bild från Mseni, Sodwana Bay nedan där jag har en "tutt").  

Under campingturen passade jag även på att göra mig en henna tatuering! Den höll närmare en vecka, men sen fick jag gå till Spar och köpa brun tushpenna för att fylla i haha. 

Dumsani och jag var lite gangsters när vi åkte från kontoret förra fredagen - eller jag tyckte vi var gangsters, men för honom var det mer vardag, så han skrattade gott när jag exalterat sa att jag var tvungen att få det på kort! Vi satt baklänges på flaket på en pickup (Mormor, kan lugna dig med att vi bara åkte 1km i lugnt område och hoppade av så fort vi kom till stan) 

Avslutningsfest på Star for Life kontoret, med "secret friend" julklappsutdelning" Själv gick jag hem som vinnare igen med en urcool strandstol i form av en "kylväskeryggsäck" - till råga på allt står det mitt namn på den :D! 

Skrev i tidigare inlägg att jag börjat måla tavlor igen! Här är min lille konsthörna - man kan ju ha det värre… 

Under förra veckan besökte vi även Dlilanga High School igen för att dela ut certifikat samt en pokal till gruppen vi drillat i dramat "Education First" för några veckor sedan. Tycker Dumsani har helt rätt när han trycker på vikten att uppmärksamma ungdomarna som deltar i våra dramer, då det ökar på självkänslan inte bara inom skådespeleri men även till att prestera bättre i skolan. 

Idag var jag även hos familjen Christina fått kontakt med under tiden som lärare på en grundskola i Mqobakazi. Fjorton personer sov i ett rum på ca 3x3 meter… Det är ingen underdrift när Christina säger att det är det fattigaste hon har skådat.. Kändes fantastiskt bra att ta med kläder som Anna och Malin (ni är änglar) skänkt, samt mat vi köpt till dem. Det är precis såhär jag önskar att det alltid gick till - inga stora krusiduller och massa fotografier för att de som överlämnar ska kunna visa hur medmänskliga de är… Christina gick enkelt genom bushen fram till rummet där mormor satt, för trots att hon knappt kan se eller röra på sig visar vi respekt genom att ge den gamla maten istället för de äldre barnen. Enkelt satte vi in det längs väggen utan att börja dra upp och visa vad vi hade med oss, innan vi promenerade tillbaka till bilen igen. "Man kan inte föda hela Afrika men man kan göra så gott man kan för individer man möter". 

Bilder till bushwoman delux

Bushwoman delux

10 december 2014

Livets resa, livets lärdomar, livets möjligheter. Varje dag växer jag en cm av nya erfarenheter och nya insikter. Trots kulturella dimensioner på mycket av det som sker, är det i grund och botten samma intriger som finns överallt i världen – bara att de är maskerade i kulturens färger. ”Make a plan of how you deal with it” – Dumsanis tips om hur man hanterar alla världens problem.

Efter en mentalt tuff vecka blev det fyra dagars campande i bushen vid Kozi Bay, precis på gränsen till Mozambique.  Fick inbjudan dagen innan från en av kvinnorna på pilatesen som upplyst att de hade en extra plats… ”Go for it”, var Traceys spontana svar, när jag lite tvekande berättade om spektaklet. ”It’s just what you need” – och där hade hon verkligen rätt, att komma iväg, träffa udda nya människor, leva utan klocka, el och täckning var otroligt avslappnande.

Under resan dit kändes det som vi skulle till världens ände… Efter två timmars bilresa norrut, åkte vi ytterligare dryga 45 minuter genom snäv bush ut mot kusten innan vi kom fram till campingplatsen. Måste erkänna att pulsen ökade när jag insåg att det inte gick att stänga vårt tält, utan skulle vara tvungna att sova med fritt blås för både vind, ljudet från vågorna 50m bort och framförallt alla farliga djur… Under dagen hade vi redan fått besök av den gröna mamban bredvid middagsbordet – Anna upplyste mig att man har två timmar på sig in case man blir biten… Jahapp.  

Första kvällen blev det ”havsskjöldpadds-vandring” längs stranden. Efter en knapp timme i rask promenad blev vi tillsagda att stanna och vänta på att en ”Loggerhead sea turtle” skulle gräva färdigt sitt hål och börja lägga ägg. Havsskjöldpaddorna börjar inte lägga ägg förrän efter 25 års ålder. Vid varje tillfälle lägger de ca 100-120 ägg, varav endast 2% överlever. En havsskjöldpaddshona kan lägga ägg upp till fyra gånger per säsong (november – februari) – tur är väl det med tanke på hur få som lyckas överleva i varje kull…

Lättad vaknade jag efter första tältnatten utan ett enda bett – trots bristande sömn gick jag glad i hågen ut på en lång promenad längs stranden. Tusentals krabbor åkte bergochdalbana i vågbruset vid strandkanten medan jag strosade utan uppfattning om hur långt eller länge jag var borta. Promenaden fick mig att verkligen slappna av, kanske inte så tokigt ändå att campa vid världens vackraste strand, där spår efter skjöldpaddornas nattfärder finns överallt.  Vi var omkring 20-25 personer som campade och har nog aldrig upplevt en så lugn stämning – man gjorde precis det som föll en in, sova, äta, läsa, bada, chilla – helt enkelt the good life. Insåg snabbt att det inte var någon idé att ha skor på sig, så var istället konstant svart om fötterna. Badrummet såg ut att falla ihop vilken minut som helst – men tack och lov höll det alla dagarna vi var där, bifogar en bild! Vattnet var mörkbrunt, så blev morgontvätt i havet istället. 

På kvällarna när vi alla var samlade kring lägerelden och väntade medan maten grillades till, berättades livshistorier. Fick lite nya fans, då de tyckte jag var otroligt modig som flyttat hit själv, och anpassat mig så som jag gjort… Tänker inte så mycket på det själv, men är kanske ganska modig ändå… Kommer däremot inte åka public transport inom det närmaste under festperioden… Förra veckan omkom 11 personer i en trafikolycka och igår bevittnade jag ytterligare en krock mellan två taxis, där jag såg hur människor låg på vägen… Fick veta idag att fem personer omkommit…  ”This is your wake up call”. Susan som bjöd med mig, berättade att hon är uppvuxen på en gård i Kenya, där hon haft maids till allting och levt livet vi svenskar bara ser på film eller läser i böcker. Bland annat fick sonen till en av deras anställda i uppgift att följa efter Susans bror vart han än gick, om utifall att olyckan skulle vara framme. I en annan familj, jobbade föräldrarna med att fånga vilda djur från helikoptrar och sälja dem till game reservs… Kan inte komma på något mer afrikanskt mach-jobb.

En eftermiddag såg jag att barnen var ute och surfade – jag som alltid velat testa! Gick fram till Simon, mannen som lärde ut, och frågade om han kunde tänka sig att visa mig också… Absolut! Var lite tuff sjögång på eftermiddagen för att lära sig, men han sa vi kunde försöka en liten stund så länge jag var beredd på att bli omkastad av vågorna. Kan dock säga att det läskigaste var inte att bli halvt ihjälslagen av vattnets kraft eller risken att få brädan på sig, utan insikten om hur långt ut till havs vi var och det endast var mörker under oss med potentiella hajar, flodhästar och andra farligheter. ”Yes the sharks around, but the good thing is that you don’t see them. Lucky you that my legs are longer than yours… ” Vet inte om Simons svar på mina farhågor var vidare lugnande… Men återigen kom Dumsanis ord upp i bakhuvudet ”Make a plan to deal with it” – jag ville ju trots allt lära mig surfa, så bara att koppla bort vad som fanns där nere… men oh så svårt! När vi var klara såg vi att något enormt kommit upp på stranden en bit bort. Plötsligt kom hela campningplatsen och större delarna av byn i närheten ner på stranden och börjar gå ditåt… Var en tydligen en Leatherback Turtle, världens största havsskjöldpadda, som var uppe för att lägga ägg – första gången på 11 år som den synts till under dagtid i området. Wow! Guiden uppskattade honan till 800 kg. De största kan väga upp till mer än ett ton… Ytterligare ett monster man kan lägga till på listan av läskiga djur i djupet, då de tydligen har tillräcklig kraft i käkarna för att bita av en hel hand.

Nästa surflektion blev redan 06.00 nästa morgon. Kan tyvärr inte skryta om att jag lyckades ställa mig på brädan… men kämpa gjorde jag! Med blåmärken över halva kroppen, kramp i armarna och ett nöjt flin på läpparna kände jag mig ändå som segrare.

Plötsligt var dagarna slut. Vilken underbar känsla att ställa sig i en lång dusch när jag kom hem – fick ta fram skrubben för att få bort det sista från fötterna. Idag har jag myst med tjejerna på deras sista dag i värmen. Blev lite chill vid Traceys pool följt av fika hos Christina för att överlämna en full ryggsäck med kläder som Anna och Malin ska skänka. På fredag ska jag följa med Christina till en familj hon känner där en mormor med Aids tar hand om sina 13 barnbarn, då föräldrarna tragiskt gått bort i sjukdom… ”Alla gråter när de följer med mig dit, men du kommer nog hålla dig Elin” – tar detta som ett täcken på att mina månader i Afrika börjat härda mig på riktigt. Imorgon förmiddag är planen att gå och få hela håret flätat för första gången… måste ju testa någon gång, så håller tummarna att det inte blir för knas.

Graduation Party för årskurs noll - woooopwoooop

27 november 2014

”Graduation party for Grade R” på Ntuthukoyamazulu primary stod på schemat idag… Helt otroligt gulligt. Här firar man avslutning för ”nollorna”, där de bär cape och mössa samt får ett certifikat som tyder på att de nu får börja skolan på riktigt. Nästa gång de eventuellt får bära en avslutningshatt är i så fall efter universitetet… Med andra ord firar man mer att man får börja skolan än när man väl gått ut high school… Intressant! Omvänt gentemot hemma, precis som allt annat.

Det känns alltid lika märkligt att bli placerad vid ”VIP” bordet när vi är på event. Samtidigt är det roligt, för det visar hur mycket skolorna verkligen uppskattar det vi gör med eleverna. Dumsani var inbjuden att hålla tal – direkt när han går fram ropar de små i kör ”Star Jablan”. Det är namnet som Star for Life maskoten går under när vi är ute för storytelling sessions. Måste erkänna att det värmer i hjärtat när fler och fler också ropar ”Hej Elin” – mina svenska lektioner börjar ge resultat haha.

Igår var det heldag i Richards Bay, för att beställa det vi tittade ut vid förra besöket. Jag lyckades få med mig två canvas dukar hem också – äntligen! Gått och funderat hela dagen på vad jag ska göra för första motiv… Kliar i fingrarna på mig! Har även börjat sy på en klänning, samt läser böcker som på räls. Vet inte vad som hänt, men nu är det full rulle! Jag känner att jag nu har kommando över mitt liv igen och vad jag ska göra - arbeta kreativt och läsa har alltid varit stora hobbies och nu finns det ingen hejd. När vi fick vänta en timme innan dagens event började, hann jag med att sy ihop nästan en tredjedel av insidan på en kavaj där jag klippt ut fodret – duktigt Elin!

Tror fortfarande att pilates-klasserna på tisdag och torsdag mornar hjälper mig att hitta mig själv och ge motivation till det jag tycker om att pyssla med.  Överlycklig att övriga som också tar klassen börjat hämta och lämna mig… Jag har börjat utveckla en fobi som jag aldrig haft tidigare… Hundfobi. Ända sedan den dagen då en hund nästan attackerade mig och jag slängde mig in i första bästa bil av ren överlevnadsinstinkt (ja det kändes så), har det bara trappats upp. Förstår inte vad alla människor med hundar tänker med när de konstant lämnar sina grindar öppna – har du en hund får du se till att hålla koll på den. Inte konstigt att det ränner hundar överallt. Det positiva, som Malin sa, är att när de ägs av någon har de i alla fall inte rabies… Vet inte om det lugnar mig så värst mycket för hundarna springer obehagligt nära och skäller som tusan i alla fall. Resultatet blir en paralyserad Elin som står och skakar och försöker komma på vad hon ska göra. Fått lära mig av Tracey att jag ska låtsas ta upp något och gå till attack – detta får hundarna att backa undan, då de blivit träffade av stenar många gånger från zulus som gått på gatorna och blivit rädda precis som jag själv. Dessvärre är det inte min spontana reflex att ta upp något för att slänga på en hund – tänk så gör det den bara ännu ilsknare! Ish, som jag brukar säga… Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Hör Dumsanis röst i huvudet som vid så många andra tillfällen ”You have to make a plan”. Oftast innebär min plan att ignorera vad folk säger – t.ex. när de skriker mlungu och andra olämpliga saker efter mig, men i detta fallet är det hundar som jag har lite svårare att kommunicera med muntligt…. FY!

Pictures to "håret 10 cm kortare... "

Håret 10 cm kortare och jag känner mig mer hemma än någonsin

23 November

Nu är jag hemma. Kommer alltid få ”mlungu” (viting) skrikit efter mig, men det rör mig inte längre i ryggen. Jag har lärt mig se allt som är bra, uppskatta och tycka om mitt liv här på ett sätt som gör att jag känner ett stort lugn. Från denna dag kommer jag alltid kunna komma tillbaka och se de goda sidorna, hälsa på de äkta människorna. Trodde någonstans att det skulle bli tuffare igen när familjen åkt hem, men det visade sig ha motsatt effekt. Nu har jag målet inställt, familjen har varit här och vet nu vad jag pratar om, och jag kan fokusera fullt på att bara leva. Det här är nu, inte senare. Detta är något man lär sig av att vistas bland zulus – det är nu vi lever. Den här levnadsstilen är kanske inte helt hållbar i alla situationer, liksom vår västerländska ”planerar-kultur” kanske är extrem åt ett annat håll. Men att lära sig kunna hantera båda tror jag gör att man kan få ut ännu mer av den tid vi har på jorden.

Idag är första dagen på en månad som jag inte träffat på en enda person. Händelserna har bara avlöst varandra som på räls, så plötsligt blev det tomt. Behövde nog den här dagen för att hämta andan lite och tänka på allt som faktiskt hänt. Veckan efter jag vinkat av familjen på flygplatsen var det direkt tillbaka på kontoret och ta igen en veckas mail och rapporter. Åkte även på tisdagseftermiddagen ut i parken en sväng med Tracey – ”The best medicine to stop thinking about people for a while”, som hon säger. Tisdagen var rätt tuff på många sätt, var med primary school gänget på en minnesceremony på PhumLani primary för pojken som blev påkörd fredagen innan när han var på väg till skolan… Skämdes att jag var den enda som hade byxor på mig. Hade fått instruktioner av Dumsani att klä mig formellt och jag tänkte direkt på långbyxor och en svart tröja – helt fel. Hade inte spelat någon roll med färg eller mönster, så länge jag haft klänning eller kjol… Nu vet jag det till nästa gång i alla fall. Efter den hemska olyckan har det äntligen kommit upp ”speedbumps” längs gatan till skolan – bättre sent än aldrig, även om det blev på tok för sent nu.

I slutet av veckan blev det blev även visit på Thanda. Det som var tänkt som en heldag på torsdagen slutade med tre dagar tillsammans med fantastiska låtskrivare – en upplevelse man nog bara får en gång i livet, inkluderat en natt i the tented camp och en uppe i villan. Vilken inspiration att få vistas kring dessa härliga konstsjälar. Det gav en glimt in i en värld så lång från min egen verklighet, med utrustning för miljonbelopp och det riktiga arbetet bakom de största artisterna. Hade inte planerat att stanna så länge, men goa Göran lånade ut en leopardmönstrad skjorta jag kunde ha på mig på fredagseftermiddagen – smälte helt klart in där ute i ”Bushvillan”.

Från en värld till en annan kom jag hem på lördagsmorgonen, snabbt in i duschen innan Dumsani ringde att han var utanför för att hämta upp mig och de två svenska tjejerna Anna och Malin som precis anlänt. Vi har sedan tre helger tillbaka börjat med lördagsrepetitioner med grundskoleelever som utmärkt sig på våra olika skolor. Dumsani drillar dem i musik, dans och drama. Förra helgen fick jag vara med och lära mig grund stegen i zuludans för första gången på riktigt. Jag gick in för det fullt ut, av med skorna, upp med benen högt och stampa ner i marken. Barnen roade sig dock lite för mycket åt min dans att de glömde av att fokusera på sin egen, när Nokwanda påminde dem ”Look at Elin, now it’s like she is from Nompondo and you guys from Sweden”. Hon försäkrade efteråt att hon tyckte jag varit riktigt duktig haha – kul!

På söndagen efter ”låtskrivarveckan”, blev det chilldag på Sodwana Bay med Ken, Göran, Anna och Malin. Blåste storm, men blev två timmar på stranden i alla fall – precis lagom! Dagen efter följde de allihop med till Nibela primary där vi höll introduction sessions igen – fast nu för årskurs 4-6. Återigen – det är min thing, tycker det är så fantastiskt roligt att stå där framför eleverna när de hänger med mig i allt jag säger. Börjat fråga klasserna lite olika saker vad de kan om Sverige bara för det är kul… 6e klassen på Nibela trodde att man pratar isiZulu i Sverige… Slog dem inte att jag kanske borde vara bättre på mitt eget språk i så fall haha, nu vet de i alla fall att vi har ett konstigt språk där jag kommer från som heter svenska! Lite världslektioner hade nog inte varit fel – de är inga höjdare på vad som händer utanför KwaZulu Natal ens på the high schools.

På tisdagen blev det en sväng till Durban med Ken och Göran med ”flashbackmiddag” med körgrabbarna på samma restaurang som jag ätit på med familjen en dryg vecka tidigare.  Fick sedan sova hos Thandiwe innan det åter bar av till Hluhluwe på onsdagen. Ken lämnade av Philani och mig själv vid the taxis redan 9 på morgonen så vi skulle komma tillbaka i någorlunda tid… Han till en begravning hemma och jag till tystnaden i mitt rum… But this is Africa, alltså fick vi vänta tre timmar innan vi ens åkte – skönt att inte vara ensam.

Helgen med zulu danslektionen avslutades på på söndagen med utflykt till Mbazwana, Sodwana och Mabibi. Det sistnämnda ett område långt ute vid Sibaya lake, där det visade sig att Dumsani hade några relatives som gav oss en hel påse med färsk mango de just plockat från trädet på gården – det tackar man för.  

Veckan som följde var hektisk med 7 skolbesök på tre dagar, där två av skolorna låg ända borta i Empangeni. Men det var kul, då vi skulle filma in julhälsningar till sponsorer. Haft problem med uppladdning av videorna, men tror jag förhoppningsvis lyckats skicka via dropbox nu… Håller tummarna, för fick ett superhärligt klipp på PhumLani förra fredagen efter att vi delat ut teckningarna frånn the 50/50 project som nu är avslutat tillsammans med Kvarnhjulets grundskola i Göteborg. På torsdagen hade eleverna från utbytesskolorna PhumLani och Kvarnhjulet ett fantastiskt lyckat skypeutbyte. Mfundo vet nu att när han kommer till Sverige ska han gå på alla museer han kan hitta. Viktigt att barnen på Kvarnhjulet får ta del av filmen! Tror en faktor i svårigheterna är den brist på ström vi haft senaste tiden… Så sent som i torsdags hade vi knappt elektricitet från 5 på morgonen till 9 på kvällen… Lite opassande, då jag fått låna Kristinas hus för att kunna laga en ordentlig födelsedagsmiddag till Dumsani med några vänner.

Såhär i efterhand gjorde det inte så mycket då vi fick en väldigt avslappnad och kul kväll i mörkret på Anna och Malins lilla veranda mot innergården. Tracey har en gasspis, så lyckades steka på våra hemmagjorda burgare till slut i alla fall och Dumsani fick sina castle lite.

I fredags klippte Philani håret på mig – Äntligen! Får bassning från alla möjliga håll varje gång jag nämner att jag vill klippa av lite hår… så fick honom inte till att klippa mer än 10 cm… Har fått erbjudanden från kvinnor som vill köpa mitt hår om jag klipper det kort (då det fortfarande blir relativt långa bitar avklippt i så fall). Tydligen skulle mitt hår, om jag rakade av det för att sälja, vara värt R4000…. Jaha, så har jag aldrig sett på mitt hår tidigare. När vi kom till repetitionerna på lördagen var tjejerna helt chockade att jag låtit honom klippa det haha. Här får man inte röra tjejernas hår haha, men jag är ju inte som tjejerna här. ”New experience”.