Saknad, Avundsjuka, Demoner och Magi

30 juli

”Oh do you miss home?” ”No”. Denna konstanta fråga om hem, saknad, familj, vänner. Det må låta hårt, men ibland kan man inte tillåta sig att sakna och låta tankarna vandra för långt hem. Om jag skulle låta tankarna ränna iväg till allt jag har där hemma redan efter några veckor, hade beslutet att åka hit inte varit det rätta. Tänk då vilket vrak jag hade varit om några månader! Självklart är det tufft när man flyttar hemifrån. Det är naturligt att man ibland saknar, men då gäller det bara att göra något annat för att få tankarna att byta spår.

Jag har tagit ett beslut att åka till andra sidan jordklotet. Det är ett beslut som fortfarande känns aningen läskigt, galet men hur häftigt och bra som helst. Vem har sagt att förändring är dåligt? Lätt? Förändring ska kännas, annars är det ingen förändring. Det hade inte varit en riktig flytt heller om jag ringt hem varje dag. Ska man göra något måste man go all in. Särskilt när organisationen jag står för trycker på att man måste ”decide” och ”Go for your dreams” – då måste ju jag som ambassadör också göra det!

Detta betyder nu inte att jag älskar min familj och vänner mindre – snarare tvärtom. Som jag skrev igår, äkta relationer finns alltid kvar. Jag kan vara fysiskt ensam, men jag kommer aldrig vara mentalt ensam. Nu och även under de veckor som gått känner jag hur detta tankesätt ger mig mer lugn, och får mig att hantera svåra situationer bättre – även om det inte alltid blir exemplariskt, men man är ju inte mer än människa. Jag kan känna större glädje för mina vänner och familj, när jag ser dem göra saker hemma som jag själv älskar att göra. Wow vad fantastiskt för dem! Det gör mig glad att se dem gå på stranden, äta glass, heja på lillebrorsans tennisbravader – inte avis. Avundsjuka är just vad ordet uttrycker: en sjukdom som äter upp och förstör.

Tänker på något som en av mina vänner pratade länge om i helgen. I Sydafrika, eller kanske snarare ska säga i the rural areas, tror man fortfarande starkt på demoner och häxkraft. När någon bli sjuk går man inte till sjukhuset först, utan till en traditional healer. Lika mycket som de olika ärren man ser befolkningen i Hluhluwe, Mbazwana och andra rural townships bära är för att visa vilken ”stam” man tillhör, är de också tecken på traditionel healers läkekonst. Det fascinerande är att det många gånger fungerar. Tankens kraft kan vara starkare än det fysiska. Detta bevisas många gånger i psykologiska experiment kring placeboeffekten. Tror man tillräckligt starkt på att en viss tablett, dricka eller behandling ska ha en viss effekt får den det också. Trots att jag anser mig själv vara väldigt öppen för olika beliefs, är det ändå svårt som västlänning att ta till sig allt vad gäller demoner och magi. Många bär flätade band med olika symboler hängandes kring höfterna. Dock är detta inget man ser om man inte pratar om det, och de väljer att ta fram det och visa - det ska ha kroppskontakt och hänger/sitter därför innanför kläderna.

För att knyta tillbaka till avundsjukan - avundsjuka är ofta anledningen till att man insjuknar. Har man något som andra kan tänkas vilja ha, måste man akta sig. Har man en vän från Sverige, måste man skydda sig. Wow, undrar om det är fler som bär band runt höfterna för att de är i min omgivning… Jag frågade stilla om jag också behöver akta mig för demonerna. ”No you don’t, because you are from a different culture” – det var ju skönt i alla fall! Men tar ändå med mig allt vad jag fått höra och kontentan – var inte avundsjuk både för din egen, andra och demonernas skull!

Expect the unexpected

29 juli 2014

”Expect the unexpected”. Anna berättade att det var Siphiles råd till henne när hon flyttade ner till Sydafrika får några år sedan. Förväntar man sig det oförväntade kommer allt gå som smort. Likaså tipsade hon om att alltid ha en bra bok med sig – det finns ingen anledning att slösa energi på att bli frustrerad när man tvingas vänta, se det som kvalitets tid att bara ta det lugnt och läsa en bok istället! Jag tror att det är en väldigt bra egenskap att lära sig även inför framtida vägval. När övriga stressade business människor sitter och kokar laddar jag batterierna och kan sedan leverera, vad det nu kommer vara, med högsta klass haha – klockrent!

Igår kväll blev just en unexpected night. Blev inte i närheten av vad jag skrev under eftermiddagen. Efter arbetet åkte vi direkt till Nonhlahla och Thabis rum i Hluhluwe town, på med musiken, fram med kalasdricka, upp med girlanger och ballonger och igång med att laga mat. Jali, en av Star for Life coacherna, bjöd in mig omkring fem minuter innan partajjet skulle börja. Hade det varit hemma, hade man blivit suspicious hur välkommen man verkligen är när man blir bjuden så sent… Men här är det snarare norm. De flesta som var där hade inte ens fått en inbjudan över huvudtaget haha – yes I felt a little bit special. Stämningen var på topp trots den något sorgliga anledning till sammankomsten. Nonhlahla  har fått ett nytt jobb i Durban och kommer sluta för Star for Life. Men Dumsani, jag och några andra planerar redan att åka och hälsa på henne – så oss kommer hon inte undan i alla fall! Ser fram emot det! Kvinnorna stod för maten och Dumsani för Brajen. Braj här är det samma som grill. Hade ingen tanke på att det kan tolkas som något annat hemma i Sverige, förrän en fågel viskade det i mitt öra…

Jag stod för Papen tillsammans med Mbally. Pap baseras på majsmjöl och vatten. Relativt enkelt att göra grunden och sen gäller det bara att vara kreativ för smaken. Vi hade i smör, seasoning powder och hackade morötter, potatis och lök. Mbally meddelade att det viktigaste är att man har rätt teknik så papen blir len och slät. Man kan inte veva som om man rör runt i en soppa, utan ska trycka skedens eller slevens baksida mot kanten av kastrullen för att få bort alla klumpar. Som ni kanske listat ut blev det success! Ser fram emot att försöka mig på att göra Pap själv – kanske redan denna helgen who knows.

När jag kom hem till Siphiles senare på kvällen blev det en ny fest… Eller snarare krig. Precis bredvid toapappret satt en spindel lika stor som min handflata och höll vakt. Det värsta var att jag behövde gå på toa ännu mer när jag såg den… Hjärnan gick på högvarv för att komma på hur jag skulle försöka bli av med den – att ta den med lite papper som man gör hemma var inget alternativ. Det enda ”vapen” jag hade att tillgå var en insektsspray – men var orolig att den inte skulle funka på något så stort…. Med hjärtat i halsgropen började jag räkna in mig själv ”Ett, två, tre…ATTACK”. Jag tog nog slut på halva flaskan. Dränkte hela spindeln i vitt skum alltmedan den sprang upp längs den gröna väggen. Högst upp såg det ut som den vände sig mot mig och visade gaddarna. Hela jag rös till och insåg jag att jag måste göra något mer. Blev några halvhjärtade försöka att slå till den med skon – men ville inte riskera att den skulle hoppa mot mig…. Ish! När den slutligen försvann tänkte jag att det bästa jag kan göra är att snabbt göra mig i ordning och somna innan jag ser spindeln komma tillbaka med sin arme. När jag kom tillbaka till badrummet några minuter senare såg jag den ligga och sprattla i hörnan. Kanske sprayen hade sin verkan ändå – bäst att spruta lite till.

Ber om ursäkt för er som är rädda om djuren – det är jag också vanligtvis, men det här var inget djur. Det här var ett MONSTER! Jag drog ut sängen mitt i rummet för jag ville inte vara nära någon vägg just in case…

Sitter nu hel och ren på kontoret igen. Precis pratat skype för första gången sen jag anlände. Wow vad jag behövde det. Bara prata av mig om allt mellan himmel och jord och inte behöva tänka mig för vad jag säger, med risk av att det kommer ut fel. Äkta vänner har man kvar oavsett var man är i världen, hur ofta man pratar eller ses – en sån otroligt skön känsla!

Hyllning till the Human Spirit and the disciplin

28 juli 2014

Oh idag är jag trött! Känns som en förkylning ligger och väntar på att få slå till. Har fått gåvan att kunna sova mig frisk – så ska ta vara på den till 100% ikväll! Fem andra som kommer och övernattar på Mbonise idag, vilket innebär att det kommer bli stor middag nere på verandan. Perfekt – mycket mat så antikropparna får energi att göra sitt jobb och sen sängen.

Idag anmälde jag mig till Nelson Mandela Marathon som går av stapeln i Pietermauritzburg, KwaZulu Natal provinsens huvudstad, den 31 augusti. Måste tyvärr göra er besvikna och meddela att jag inte ska springa 42 km… Valde den korta 10 km sträckan. Varför utmana ödet haha. Behöver spara kroppen till Paris maraton nästa år – Gustav jag hoppas du inte har glömt vår överenskommelse;).

På startsidan till Mandela Marathon står ett av hans välkända citat ”Don’t judge me by my successes, judge me by how many times I fell down and got back up again”.  Startskottet för loppet går på den plats där Mandela höll sitt sista tal 1961, innan han blev fängslad. De flesta dåvarande partier vågade inte närvara, med risk att reta upp apartheidregimen. I talet tog han bland annat upp just Amandla ”Power to the people”, och ”One man, one vote”. Loppet siktar mot att symbolisera Mandelas liv. ”If he had started to sprint through his life, he wouldn’t have evolved into the icon that all South Africans and internationals love”. Det vill även hylla The Human Spirit och Disciplin. Trots att inget kommer i närheten av Mandelas disciplin under sina 27 år i fängelse, uppmärksammas och uppmuntras Sydafrikaner att upprätthålla disciplin genom att genomföra ett maraton. För visst krävs det otroligt disciplin och tid att springa 42 km!

  

Liv i luckan!

Befinner mig i en hårsalong i centrala durban. Jag är förbluffad. Till höger om mig håller en kvinna på att få sin peruk påsydd. Jisses vad fort det går. Inga småklipp eller långsamt dragande som det kan vara i Sverige. Längre ner ser det nästan ut som att en kvinna får håret avrycket som följd av frisörskans hårda drag.

Hårsalonger finns i vartenda hörn, ofta flera på samma gata. Afrikanska kvinnor bryr sig väldigt mycket om sitt hår och ändrar hairstyle hej vilt. Verkar riktigt roligt att ena månaden vara korthårig och nästa långhårig följt av en flätad månad. Men vårt klena hår skulle aldrig klara av den här behandlingen haha!  Skattar mig lycklig som har vänner på kontoret som kan göra mina flätor.

Överallt är ljud och människor. Taxisystemet är väldigt effektivt - man kan lätt ta sig runt i stan för endast 5 rand. Bara ropa in en taxi, kläm in dig bland alla människor and off you go. Den som hamnar längst fram har ansvar att ta emot pengar från samtliga, räkna och ge tillbaka rätt växel soDen höga musiken med rytmiska afrikanska trummor i bilen fulländar upplevelsen, alltmedan vi far genom stan. Vaknade tidigt av Thandis lilla ettåriga son. Var inge kul att sova längre när klockan var 06.

När jag tittade ut för att avgöra väder och klädsel för dagen började jag nästan skratta. Aporna hade invaderat grannträdgården! Det är inga små apor heller!  Rotar runt i soptunnor som ett litet barn kastar runt godisarna i godispåsen. Konstaterade att i hluhluwe är det kor och getter medan aporna härjar i staden.

Första stopp blev stranden där vi fick ut på piren för varsin frultsmothie. Spännande att se på alla folk runtomkring. Rätt kyligt idag, men turisterna var lika avklädda och badsugna som alltid. Det hela såg väldigt komiskt ut med chica bikini tjejer gåendes bredvid vinterklädda Afrikaner. Återigen är jag så otroligt glad att jag har lång tid på mig här. Jag kan spara mina strandpromenader till sommaren.

Ser ut som att Thabi snart är klar! 

Oh var ska man börja?!  dagen spenderades på hluhluwe primary school där vi målade en lekplats som star for life donerat till skolan. Det blev traditionell dans och musik, tal och lekar. Kändes fantastiskt att äntligen få komma ut och möta barnen. Trots att jag endast förstår en bråkdel av allt som sades förundras jag över den "tvåsidiga" kommunikationen. Helt utan förvarning ropar alla barnen i kör diverse saker - hur vet dem vad man ska säga? Hur vet dem när man ska säga det? Sättet som publiken hela tiden blir involverad i vad som försigår framme på scen är väldigt inspirerande. Fick veta att de olika svaren är delar i traditionella greetings. Påminner lite om när jag var i kyrkan förra helgen, då visste alla precis när och vad som skulle sägas. Det är som om kulturen är en del av människorna istället för tvärtom. Så många saker som är så naturligt och som man bara gör eller inte gör. Har vi det i Sverige? Ja det har vi kanske utan att man tänker på det, fast inte tillnärmelsevis så inrotat och distinkt. Häftigt!

Just nu sitter jag i bilen med Per, Thabi och Ntobeko och ser ut på det böljande landskapet. Sydafrika är bra vackert. Vi är på väg till durban där jag ska spendera helgen hos Thabi. Wow hon gjorde min dag och helg när job frågade om jag ville följa med!  Hört så mycket om durban men aldrig upplevt det själv. Är Nyflätad och redo - durban bring it on!

Baby face

24 Juli

Japp, det är numera så jag uppfattas. "How old are you?" "What would you guess?" "14-15". Ska man skratta eller gråta? Jag väljer att skratta! Tycker det hela är väldigt komiskt, då jag också misstar mig på ålder dagligen. Människor i min omgivning visar sig samtliga vara minst 5 år äldre än jag gissat… Precis som allt annat är omvänt här, är det kanske inte så konstigt att uppfattning av ålder utseendemässigt också är omvänt.

Får även höra att jag äter "like a baby". Har själv funderat över hur de kan vara så nätta när de äter massa kött, pommes frites och bröd varje dag. Nu vet jag svaret… De äter bara ett mål om dagen. Jag har försökt förklara för dem att det är naturligt att jag inte är hungrig 10 på förmiddagen när jag ätit stadig frukost vid 8. Ju mer jag frågat runt, är det ingen här som äter tre mål om dagen. Inte ens männen. Inte konstigt att alla är så små! - Såklart finns undantag dock... Jag känner mig som en jätte - ni som vet hur jag ser ut kanske tycker det låter märkligt, men jag är både lång och stor här på flera sätt.

Ayeye Primary School Project Ayeye!

23 juli 

De här två veckorna har gett mig nya insikter vad gäller implikationer kring kommunikation. Tack vara IB-programmet kan jag obehindrat föra konversationer på engelska, vilket har hjälpt mig enormt. Däremot är det inte en självklarhet att bara för man förstår varandra språkligt, att man förstår varandras intentioner eller syftning. Aldrig tidigare har jag befunnit mig i situationer där jag inte vet hur jag ska uttrycka mig, för att få fram det jag vill på ett sätt som får motparten att förstå exakt vad jag menar. Det är som om tungan krullar sig och allt blir pannkaka. Hade ett fantastiskt bra samtal med Anna på kontoret, som försäkrade mig om att hon upplevt precis samma svårigheter som svensk kvinna i en ny kultur – Zulukulturen. ”Det är naturligt att allt sånt här tar tid. Oavsett hur ung eller gammal man är, är man fortfarande på samma nivå när man kommer som ny till ett främmande land”. Min uppgift de här två veckorna, och troligtvis ett par månader till, är att observera, lyssna och försöka känna in. De i min omgivning förstår my struggles – särskilt de som åkt på resor till Sverige, då de stött på samma svårigheter att uttrycka vad de egentligen tycker, tänker och känner. Så länge jag känner att de har förståelse för min okunskap i flera lägen, är jag lugn. ”You need to learn how to crawl before you can walk”.

Återigen, fylls jag av känslan vilken möjlighet det här är. Genom att vistas i en miljö så långt från min egen vardag, lär jag mig inte bara massor om det som finns runtomkring, men också det som finns i mig. Vilken mastermänniska jag kommer bli efter detta året haha! Cool. Nej så lätt fungerar det nog inte riktigt, men jag går åt rätt håll i alla fall.

Igår kändes dagen oändligt lång. En ond bakterie hade hållit mig vaken hela föregående natt. Tack och lov är ovädret förbi, så jag har energi att skriva igen! Igår besökte vi samtliga 4 primary schools som ska delta i the Primary Arts Festival 5 September. Minstingarna besitter någon magisk kraft som får en att må bra oavsett hur dagen startade. Ntobeko sken som en sol när han satte sig i bilen efter besöket på Ntuthukoyamazulu primary ”Those kids always bring a smile on my face. In fact they just made my day. Now Im craving for orange juice!”.

Beslutet att etablera ett officiellt Primary School Project, istället för att ha det som pilots, är helt rätt i min mening. För att vi ska kunna påverka dessa små stjärnor måste rätt värderingar, attityder och kunskap implementeras tidigt för att få maximal effekt. I alla fall är det min tro. Jag skrev i ett tidigare inlägg om hur jag för första gången känner mig vit. När jag är på the primary schools är jag fri. Där är de lika nyfikna och upptäcks-sugna på alla i teamet ”Wow look at those big people”. Tänker på ett av Mandelas citat:

”People are not born hating another person because of the colour of his skin, or his background, or his religion. People must learn to hate, and if they can learn to hate they can be taught to love, for love comes more naturalt o the human heart than its opposite”

Kopplar man detta till ordspråket ”Man kan inte lära en gammal hund att sitta”, är det både logiskt och självklart att Star for Life även ska involvera de allra minsta! Ayeye Primary school project Ayeye!