Graduation Party för årskurs noll - woooopwoooop

27 november 2014

”Graduation party for Grade R” på Ntuthukoyamazulu primary stod på schemat idag… Helt otroligt gulligt. Här firar man avslutning för ”nollorna”, där de bär cape och mössa samt får ett certifikat som tyder på att de nu får börja skolan på riktigt. Nästa gång de eventuellt får bära en avslutningshatt är i så fall efter universitetet… Med andra ord firar man mer att man får börja skolan än när man väl gått ut high school… Intressant! Omvänt gentemot hemma, precis som allt annat.

Det känns alltid lika märkligt att bli placerad vid ”VIP” bordet när vi är på event. Samtidigt är det roligt, för det visar hur mycket skolorna verkligen uppskattar det vi gör med eleverna. Dumsani var inbjuden att hålla tal – direkt när han går fram ropar de små i kör ”Star Jablan”. Det är namnet som Star for Life maskoten går under när vi är ute för storytelling sessions. Måste erkänna att det värmer i hjärtat när fler och fler också ropar ”Hej Elin” – mina svenska lektioner börjar ge resultat haha.

Igår var det heldag i Richards Bay, för att beställa det vi tittade ut vid förra besöket. Jag lyckades få med mig två canvas dukar hem också – äntligen! Gått och funderat hela dagen på vad jag ska göra för första motiv… Kliar i fingrarna på mig! Har även börjat sy på en klänning, samt läser böcker som på räls. Vet inte vad som hänt, men nu är det full rulle! Jag känner att jag nu har kommando över mitt liv igen och vad jag ska göra - arbeta kreativt och läsa har alltid varit stora hobbies och nu finns det ingen hejd. När vi fick vänta en timme innan dagens event började, hann jag med att sy ihop nästan en tredjedel av insidan på en kavaj där jag klippt ut fodret – duktigt Elin!

Tror fortfarande att pilates-klasserna på tisdag och torsdag mornar hjälper mig att hitta mig själv och ge motivation till det jag tycker om att pyssla med.  Överlycklig att övriga som också tar klassen börjat hämta och lämna mig… Jag har börjat utveckla en fobi som jag aldrig haft tidigare… Hundfobi. Ända sedan den dagen då en hund nästan attackerade mig och jag slängde mig in i första bästa bil av ren överlevnadsinstinkt (ja det kändes så), har det bara trappats upp. Förstår inte vad alla människor med hundar tänker med när de konstant lämnar sina grindar öppna – har du en hund får du se till att hålla koll på den. Inte konstigt att det ränner hundar överallt. Det positiva, som Malin sa, är att när de ägs av någon har de i alla fall inte rabies… Vet inte om det lugnar mig så värst mycket för hundarna springer obehagligt nära och skäller som tusan i alla fall. Resultatet blir en paralyserad Elin som står och skakar och försöker komma på vad hon ska göra. Fått lära mig av Tracey att jag ska låtsas ta upp något och gå till attack – detta får hundarna att backa undan, då de blivit träffade av stenar många gånger från zulus som gått på gatorna och blivit rädda precis som jag själv. Dessvärre är det inte min spontana reflex att ta upp något för att slänga på en hund – tänk så gör det den bara ännu ilsknare! Ish, som jag brukar säga… Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Hör Dumsanis röst i huvudet som vid så många andra tillfällen ”You have to make a plan”. Oftast innebär min plan att ignorera vad folk säger – t.ex. när de skriker mlungu och andra olämpliga saker efter mig, men i detta fallet är det hundar som jag har lite svårare att kommunicera med muntligt…. FY!

Pictures to "håret 10 cm kortare... "

Håret 10 cm kortare och jag känner mig mer hemma än någonsin

23 November

Nu är jag hemma. Kommer alltid få ”mlungu” (viting) skrikit efter mig, men det rör mig inte längre i ryggen. Jag har lärt mig se allt som är bra, uppskatta och tycka om mitt liv här på ett sätt som gör att jag känner ett stort lugn. Från denna dag kommer jag alltid kunna komma tillbaka och se de goda sidorna, hälsa på de äkta människorna. Trodde någonstans att det skulle bli tuffare igen när familjen åkt hem, men det visade sig ha motsatt effekt. Nu har jag målet inställt, familjen har varit här och vet nu vad jag pratar om, och jag kan fokusera fullt på att bara leva. Det här är nu, inte senare. Detta är något man lär sig av att vistas bland zulus – det är nu vi lever. Den här levnadsstilen är kanske inte helt hållbar i alla situationer, liksom vår västerländska ”planerar-kultur” kanske är extrem åt ett annat håll. Men att lära sig kunna hantera båda tror jag gör att man kan få ut ännu mer av den tid vi har på jorden.

Idag är första dagen på en månad som jag inte träffat på en enda person. Händelserna har bara avlöst varandra som på räls, så plötsligt blev det tomt. Behövde nog den här dagen för att hämta andan lite och tänka på allt som faktiskt hänt. Veckan efter jag vinkat av familjen på flygplatsen var det direkt tillbaka på kontoret och ta igen en veckas mail och rapporter. Åkte även på tisdagseftermiddagen ut i parken en sväng med Tracey – ”The best medicine to stop thinking about people for a while”, som hon säger. Tisdagen var rätt tuff på många sätt, var med primary school gänget på en minnesceremony på PhumLani primary för pojken som blev påkörd fredagen innan när han var på väg till skolan… Skämdes att jag var den enda som hade byxor på mig. Hade fått instruktioner av Dumsani att klä mig formellt och jag tänkte direkt på långbyxor och en svart tröja – helt fel. Hade inte spelat någon roll med färg eller mönster, så länge jag haft klänning eller kjol… Nu vet jag det till nästa gång i alla fall. Efter den hemska olyckan har det äntligen kommit upp ”speedbumps” längs gatan till skolan – bättre sent än aldrig, även om det blev på tok för sent nu.

I slutet av veckan blev det blev även visit på Thanda. Det som var tänkt som en heldag på torsdagen slutade med tre dagar tillsammans med fantastiska låtskrivare – en upplevelse man nog bara får en gång i livet, inkluderat en natt i the tented camp och en uppe i villan. Vilken inspiration att få vistas kring dessa härliga konstsjälar. Det gav en glimt in i en värld så lång från min egen verklighet, med utrustning för miljonbelopp och det riktiga arbetet bakom de största artisterna. Hade inte planerat att stanna så länge, men goa Göran lånade ut en leopardmönstrad skjorta jag kunde ha på mig på fredagseftermiddagen – smälte helt klart in där ute i ”Bushvillan”.

Från en värld till en annan kom jag hem på lördagsmorgonen, snabbt in i duschen innan Dumsani ringde att han var utanför för att hämta upp mig och de två svenska tjejerna Anna och Malin som precis anlänt. Vi har sedan tre helger tillbaka börjat med lördagsrepetitioner med grundskoleelever som utmärkt sig på våra olika skolor. Dumsani drillar dem i musik, dans och drama. Förra helgen fick jag vara med och lära mig grund stegen i zuludans för första gången på riktigt. Jag gick in för det fullt ut, av med skorna, upp med benen högt och stampa ner i marken. Barnen roade sig dock lite för mycket åt min dans att de glömde av att fokusera på sin egen, när Nokwanda påminde dem ”Look at Elin, now it’s like she is from Nompondo and you guys from Sweden”. Hon försäkrade efteråt att hon tyckte jag varit riktigt duktig haha – kul!

På söndagen efter ”låtskrivarveckan”, blev det chilldag på Sodwana Bay med Ken, Göran, Anna och Malin. Blåste storm, men blev två timmar på stranden i alla fall – precis lagom! Dagen efter följde de allihop med till Nibela primary där vi höll introduction sessions igen – fast nu för årskurs 4-6. Återigen – det är min thing, tycker det är så fantastiskt roligt att stå där framför eleverna när de hänger med mig i allt jag säger. Börjat fråga klasserna lite olika saker vad de kan om Sverige bara för det är kul… 6e klassen på Nibela trodde att man pratar isiZulu i Sverige… Slog dem inte att jag kanske borde vara bättre på mitt eget språk i så fall haha, nu vet de i alla fall att vi har ett konstigt språk där jag kommer från som heter svenska! Lite världslektioner hade nog inte varit fel – de är inga höjdare på vad som händer utanför KwaZulu Natal ens på the high schools.

På tisdagen blev det en sväng till Durban med Ken och Göran med ”flashbackmiddag” med körgrabbarna på samma restaurang som jag ätit på med familjen en dryg vecka tidigare.  Fick sedan sova hos Thandiwe innan det åter bar av till Hluhluwe på onsdagen. Ken lämnade av Philani och mig själv vid the taxis redan 9 på morgonen så vi skulle komma tillbaka i någorlunda tid… Han till en begravning hemma och jag till tystnaden i mitt rum… But this is Africa, alltså fick vi vänta tre timmar innan vi ens åkte – skönt att inte vara ensam.

Helgen med zulu danslektionen avslutades på på söndagen med utflykt till Mbazwana, Sodwana och Mabibi. Det sistnämnda ett område långt ute vid Sibaya lake, där det visade sig att Dumsani hade några relatives som gav oss en hel påse med färsk mango de just plockat från trädet på gården – det tackar man för.  

Veckan som följde var hektisk med 7 skolbesök på tre dagar, där två av skolorna låg ända borta i Empangeni. Men det var kul, då vi skulle filma in julhälsningar till sponsorer. Haft problem med uppladdning av videorna, men tror jag förhoppningsvis lyckats skicka via dropbox nu… Håller tummarna, för fick ett superhärligt klipp på PhumLani förra fredagen efter att vi delat ut teckningarna frånn the 50/50 project som nu är avslutat tillsammans med Kvarnhjulets grundskola i Göteborg. På torsdagen hade eleverna från utbytesskolorna PhumLani och Kvarnhjulet ett fantastiskt lyckat skypeutbyte. Mfundo vet nu att när han kommer till Sverige ska han gå på alla museer han kan hitta. Viktigt att barnen på Kvarnhjulet får ta del av filmen! Tror en faktor i svårigheterna är den brist på ström vi haft senaste tiden… Så sent som i torsdags hade vi knappt elektricitet från 5 på morgonen till 9 på kvällen… Lite opassande, då jag fått låna Kristinas hus för att kunna laga en ordentlig födelsedagsmiddag till Dumsani med några vänner.

Såhär i efterhand gjorde det inte så mycket då vi fick en väldigt avslappnad och kul kväll i mörkret på Anna och Malins lilla veranda mot innergården. Tracey har en gasspis, så lyckades steka på våra hemmagjorda burgare till slut i alla fall och Dumsani fick sina castle lite.

I fredags klippte Philani håret på mig – Äntligen! Får bassning från alla möjliga håll varje gång jag nämner att jag vill klippa av lite hår… så fick honom inte till att klippa mer än 10 cm… Har fått erbjudanden från kvinnor som vill köpa mitt hår om jag klipper det kort (då det fortfarande blir relativt långa bitar avklippt i så fall). Tydligen skulle mitt hår, om jag rakade av det för att sälja, vara värt R4000…. Jaha, så har jag aldrig sett på mitt hår tidigare. När vi kom till repetitionerna på lördagen var tjejerna helt chockade att jag låtit honom klippa det haha. Här får man inte röra tjejernas hår haha, men jag är ju inte som tjejerna här. ”New experience”. 

Picture run through av Petterssonarna i Afrika

Petterssonarna i Sydafrika

Hur sammanfattar man 10 dagar med världens bästa familj i Sydafrika? Så mycket känslor och upplevelser att jag helt kom av mig när jag satte mig vid datorn imorse för att skriva. Insåg att jag måste skriva inlägget i punktform för att ens ha en liten chans att få med allting. Men det blir ju inte någon vidare rolig text. Bestämde mig istället för att bara låta allt flöda.

När pappa och Gustav blev synliga inne vid rullbandet kände jag hur tårarna började trycka på bakom ögonen. Så mycket kärlek som bara vällde fram. När Gustav sedan, flinande sådär som bara han kan, kom och kramade mig var det ingen idé att försöka hålla tillbaka längre. Sam var snabbt framme med kameran och skrattade gott åt föreningen. När pappa också kom ut gapskrattade han medan han berättade hur tårarna börjat komma även på honom när han såg att jag stod och väntade. Då hade en kvinna som arbetade på flygplatsen kommit fram och frågat hur det var fatt, på vilket han svarade ”My wife’s bag is missing”. Det var först efteråt han kom på att hon självklart trodde han stod och grät för att mammas väska inte var med bland bagagen, så han var tvungen att lägga till: ”I just saw my daughter over there”. Hon tyckte nog att min pappa var lite lustig, men det är han ju så då är allt som det ska. Vi hämtade ut hyrbilen, varefter jag satte mig bakom ratten och började köra hem mot Hluhluwe där middagsbuffé på Protea väntade.

Redan första fulla dagen blev jag utnämnd till den bästa Reiselaiter de haft. Vi tog det lugnt på Sodwana Bay och avslutade på Mseni – en restaurang där man har utsikt över hela indiska oceanen och otaliga valar som sprutar hej vilt. Lyckades prata in mig hos vakten så vi endast behövde betala inträde för två personer haha jag börjar kunna det här nu. Söndagen blev safari dag så det heter duga. Klockorna ringde 05. Regnet silade ner medan vi åkte fram i det böljande landskapet i den öppna safaribilen. Wow vilket flyt vi hade med djuren. Fick se noshörningar, bufflar, zebror och elefanter på otroligt nära håll. När vi tog en kort toalettpaus uppe på hilltop såg jag att jag hade ett missat samtal och sms. ”Safari på Thanda 11.00”. När frågan sedan kom om vi skulle ställa in pga regn och vår redan tidiga safaritur blev det unisona svaret ”NEEJ”. Galet imponerad av min kära familj – framförallt pappa. Inte ett ord om mat trots att vi endast ätit en halv frukost i ottan. Direkt till Thanda och ut i bilen igen. Bland buskarna låg lejonhannen och studerade oss och längs vägarna sprang zebrorna glatt. Nyala, Impala, Koudou och Red Daycare var bara några av alla övriga vackra djur vi fick se. När vi sedan anlände till lunchbuffén på the main lodges genomblöta och lyckliga fick vi även inblick i hur andras verklighet kan se ut. ”Flög ni också hit i helikopter?” Nej det gjorde vi tyvärr inte – kanske nästa gång haha eller inte… Hemma igen vid 17.30, kort nap och sedan in till Tracey för en utsökt middag – en oförglömlig dag!

Måndag morgon bar det av till Malabela High school tillsammans med familjen Barkan för ett kort besök. Sedan vidare till Phum’Lani primary där eleverna framförde ett av sina dramer som vi övat in under Dumsanis ledning. Blev mycket lyckat. Under eftermiddagen åkte vi ut till False Bay och tog en långpromenad. Som den rutinerade reseledare jag nu började bli sa jag samma som Alec när vi gick där första gången ”As long as you are faster than the slowest one in the group you don’t havet o worry”. Gustav verkade i alla fall lättad… På kvällen blev det god middag hos Kristina!

tisdag bar det av på heldagsutflykt längs the western shores ner till St. Lucia och Cape Vidal. Vi hade inte hunnit köra mer än ett par kilometer innan det blev bokstavligen roadblock av 13 giraffer och ett tjugotal zebror… Djuren valde helt rätt dag och vecka att visa sig nu när min familj var här. På vägen ut till Cape Vidal fick vi även skymten av flodhästar. På stranden blåste det storm, så bada fick vi glömma – blev istället hemresa lite tidigare och middag med Sam på hotellet.

På onsdagen tog vi det lite lugnare på förmiddagen och åkte sedan med Tracey ut i parken igen för lunch uppe på hilltop. Servitrisens blick när han började prata Zulu med mig och jag svarade honom var slående. Ännu bättre när vi sedan berättade att vi kom från Sverige ”Really?!”. På vägen tillbaka lyckades Tracey tajma elefanterna perfekt. Nästan overkligt när vi stod parkerade på första parkett och såg hur elefanthjorden vadade över floden. ”What elephants don’t know about fun is not worth knowing… ” förklarade Tracey skrattande medan elefanterna framför oss sprutade vatten, skvätte och hade sig. Kvällen avslutades med lite KFC i mammas och pappas säng – själv kompletterade jag med lite efterlängtade tortellini!

På torsdagen fick mamma och jag skynda lite mer efter pilates klassen, då vi skulle befinna oss ute i Nompondo vid 09. Mdu tog oss på en tur genom byn och hem till ett typiskt zulu hem. Familjen fick även se hur jag bodde mina första 6 veckor hemma hos Siphile. Återigen så overkligt att se min familj i miljöer jag tidigare bara kunnat berätta om. Efter turen körde vi bort till Hluhluwe damm – vattenkällan som förser hela Hluhluwe med vatten. Hemskt att se hur den sjunker för varje dag. Måste verkligen regna mer innan marken och vattenkällorna återhämtat sig från torkan. På hemvägen stannade vi till vid Zamimpilo. Tycker verkligen om den marknaden, då man kan gå runt i lugn och ro och se på allt hantverk utan att någon ropar efter en. Gustav och jag fick varsitt rosa armband som visar att vi hör ihop – som om man inte kan se det redan haha. Just som vi höll på att betala ringde Moh och meddelade att låtskrivargänget nu anlänt till Protea. Vi körde dit så jag kunde introducera mig själv och ge dem schemat för fredagen. Efter briefingen frågade Måns om jag visste något bra ställe att äta på – jag svarade att vi tänkte äta på Amarello den kvällen. Helt plötsligt gick vi från ett sällskap på 4 till 15 – vilken rolig kväll vi hade!

fredag morgonen började vi på Ntothukoyamazulu primary school, där jag genomförde en star session i grade 6. Var lite smånervös till en början, men upptäckte efteråt till min förvåning att jag snart glömde att jag hade massa åskådare. När jag står där framme framför barnen går jag så in i min roll att allt annat tycks oviktigt. Lyckades till och med ignorera kameran som Guy nästan tryckte upp i ”nyllet” på mig. Blev mycket lyckat! Skönt! Sedan fick vi gripas av elevernas framförande av sitt drama och dikter. Efter lite fotbollsspelande åkte vi sedan vidare till Hluhluwe Primary school. Även här fick vi ta del av cultural activities som eleverna förberett för oss. Barnen kom upp i publiken och tog med oss ut på ”dansgolvet”. Kan inte säga nog med gånger så imponerad jag är av min lillebror. Han var den första som blev uppdragen, men tvekade inte en sekund när han slängde sig ut i mitten av 300 sydafrikanska elever och körde Zulu dans à la Gustav style. WOW! Inte alla som kan komma hem och säga att de dansat zulu dans för så många zulus inklusive några kända svenska ansikten mitt i deep rural Zululand. Jag har världens coolaste lillebror! Efter dansandet framförde Måns och Moh två sånger, följt av Ken och Göran med Star choir ”Ayeye I go for my dreams”.

Efter Hluhluwe primary var det dags för Cwakeme high school. Även här visade grabbarna glatt upp sina zuludans skills – några med skolväskan fortfarande på ryggen. Hela situationen blev väldigt charmig då de bara tågade in i ett klassrum och körde på. Dagen avslutades med middag/lunch på Ilala Weavers med hela gänget.

På lördagsmorgonen packade vi ihop våra saker och åkte iväg till Durban. Hela eftermiddagen spenderades på Gateway för lite nytt i garderoben. På kvällen blev det middag på hotellet. Rummet Gustav och jag fått var helt galet. Som om de satt in två dubbelsängar – passade min kära bror perfekt som sov tvärs över hela sängen. Utsikten från rummet vätte ut mot indiska oceanen och Durban North beach. På kvällen såg man otaliga ljus ute till havs från alla lastfartyg som stod på rad och väntade på att få komma till hamn nästa morgon. Läste att Afrikas största hamn ligger i Durban – inte dåligt!

Söndagen blev en riktig ”Flanerardag” då vi gick längs promenadgången upp och ner längs stranden. Var även på en marknad där Gustav äntligen hittade sig en cool Brightlingkopia klocka för 80 sek –Hans lycka var gjord. I slutet av dagen hade vi nått hela 20 000 steg enligt mammas stegräknare. Sista kvällen i Sydafrika avslutades på en japansk restaurang på hotellet. Lika overkligt som det varit de första dagarna när familjen varit här, var det att tänka att det här nu var sista kvällen. Liksom det kändes som att tiden gått väldigt fort, konstaterade vi att det också kändes som de varit här väldigt länge just med tanke på allt vi hunnit med.

På måndagsförmiddagen efter en mastodont buffé frukost tog vi en taxi in till the workshop, där vi gick på ett museum och runt marknaden innan vi samlade ihop oss och åkte till flyplatsen. Kan inte tacka Dumsani nog som kom och hämtade mig efter familjen åkt iväg. Men precis som när jag åkte från Sverige fälldes inga tårar på flyplatsen. Kan dock erkänna att det kom en skvätt nä jag väl var trygg i bilen… fast det var nog ok.

Nu har det alltså gått en vecka sedan de lämnade Sydafrika. Jag har verkligen världens bästa familj och så otroligt glad att de tog sig tid att komma hit. Ser fram emot att se dem till sommaren igen – ÄLSKAR ER FAMILJEN NI ÄR BÄST UTAN PROTEST