Petterssonarna i Sydafrika

Hur sammanfattar man 10 dagar med världens bästa familj i Sydafrika? Så mycket känslor och upplevelser att jag helt kom av mig när jag satte mig vid datorn imorse för att skriva. Insåg att jag måste skriva inlägget i punktform för att ens ha en liten chans att få med allting. Men det blir ju inte någon vidare rolig text. Bestämde mig istället för att bara låta allt flöda.

När pappa och Gustav blev synliga inne vid rullbandet kände jag hur tårarna började trycka på bakom ögonen. Så mycket kärlek som bara vällde fram. När Gustav sedan, flinande sådär som bara han kan, kom och kramade mig var det ingen idé att försöka hålla tillbaka längre. Sam var snabbt framme med kameran och skrattade gott åt föreningen. När pappa också kom ut gapskrattade han medan han berättade hur tårarna börjat komma även på honom när han såg att jag stod och väntade. Då hade en kvinna som arbetade på flygplatsen kommit fram och frågat hur det var fatt, på vilket han svarade ”My wife’s bag is missing”. Det var först efteråt han kom på att hon självklart trodde han stod och grät för att mammas väska inte var med bland bagagen, så han var tvungen att lägga till: ”I just saw my daughter over there”. Hon tyckte nog att min pappa var lite lustig, men det är han ju så då är allt som det ska. Vi hämtade ut hyrbilen, varefter jag satte mig bakom ratten och började köra hem mot Hluhluwe där middagsbuffé på Protea väntade.

Redan första fulla dagen blev jag utnämnd till den bästa Reiselaiter de haft. Vi tog det lugnt på Sodwana Bay och avslutade på Mseni – en restaurang där man har utsikt över hela indiska oceanen och otaliga valar som sprutar hej vilt. Lyckades prata in mig hos vakten så vi endast behövde betala inträde för två personer haha jag börjar kunna det här nu. Söndagen blev safari dag så det heter duga. Klockorna ringde 05. Regnet silade ner medan vi åkte fram i det böljande landskapet i den öppna safaribilen. Wow vilket flyt vi hade med djuren. Fick se noshörningar, bufflar, zebror och elefanter på otroligt nära håll. När vi tog en kort toalettpaus uppe på hilltop såg jag att jag hade ett missat samtal och sms. ”Safari på Thanda 11.00”. När frågan sedan kom om vi skulle ställa in pga regn och vår redan tidiga safaritur blev det unisona svaret ”NEEJ”. Galet imponerad av min kära familj – framförallt pappa. Inte ett ord om mat trots att vi endast ätit en halv frukost i ottan. Direkt till Thanda och ut i bilen igen. Bland buskarna låg lejonhannen och studerade oss och längs vägarna sprang zebrorna glatt. Nyala, Impala, Koudou och Red Daycare var bara några av alla övriga vackra djur vi fick se. När vi sedan anlände till lunchbuffén på the main lodges genomblöta och lyckliga fick vi även inblick i hur andras verklighet kan se ut. ”Flög ni också hit i helikopter?” Nej det gjorde vi tyvärr inte – kanske nästa gång haha eller inte… Hemma igen vid 17.30, kort nap och sedan in till Tracey för en utsökt middag – en oförglömlig dag!

Måndag morgon bar det av till Malabela High school tillsammans med familjen Barkan för ett kort besök. Sedan vidare till Phum’Lani primary där eleverna framförde ett av sina dramer som vi övat in under Dumsanis ledning. Blev mycket lyckat. Under eftermiddagen åkte vi ut till False Bay och tog en långpromenad. Som den rutinerade reseledare jag nu började bli sa jag samma som Alec när vi gick där första gången ”As long as you are faster than the slowest one in the group you don’t havet o worry”. Gustav verkade i alla fall lättad… På kvällen blev det god middag hos Kristina!

tisdag bar det av på heldagsutflykt längs the western shores ner till St. Lucia och Cape Vidal. Vi hade inte hunnit köra mer än ett par kilometer innan det blev bokstavligen roadblock av 13 giraffer och ett tjugotal zebror… Djuren valde helt rätt dag och vecka att visa sig nu när min familj var här. På vägen ut till Cape Vidal fick vi även skymten av flodhästar. På stranden blåste det storm, så bada fick vi glömma – blev istället hemresa lite tidigare och middag med Sam på hotellet.

På onsdagen tog vi det lite lugnare på förmiddagen och åkte sedan med Tracey ut i parken igen för lunch uppe på hilltop. Servitrisens blick när han började prata Zulu med mig och jag svarade honom var slående. Ännu bättre när vi sedan berättade att vi kom från Sverige ”Really?!”. På vägen tillbaka lyckades Tracey tajma elefanterna perfekt. Nästan overkligt när vi stod parkerade på första parkett och såg hur elefanthjorden vadade över floden. ”What elephants don’t know about fun is not worth knowing… ” förklarade Tracey skrattande medan elefanterna framför oss sprutade vatten, skvätte och hade sig. Kvällen avslutades med lite KFC i mammas och pappas säng – själv kompletterade jag med lite efterlängtade tortellini!

På torsdagen fick mamma och jag skynda lite mer efter pilates klassen, då vi skulle befinna oss ute i Nompondo vid 09. Mdu tog oss på en tur genom byn och hem till ett typiskt zulu hem. Familjen fick även se hur jag bodde mina första 6 veckor hemma hos Siphile. Återigen så overkligt att se min familj i miljöer jag tidigare bara kunnat berätta om. Efter turen körde vi bort till Hluhluwe damm – vattenkällan som förser hela Hluhluwe med vatten. Hemskt att se hur den sjunker för varje dag. Måste verkligen regna mer innan marken och vattenkällorna återhämtat sig från torkan. På hemvägen stannade vi till vid Zamimpilo. Tycker verkligen om den marknaden, då man kan gå runt i lugn och ro och se på allt hantverk utan att någon ropar efter en. Gustav och jag fick varsitt rosa armband som visar att vi hör ihop – som om man inte kan se det redan haha. Just som vi höll på att betala ringde Moh och meddelade att låtskrivargänget nu anlänt till Protea. Vi körde dit så jag kunde introducera mig själv och ge dem schemat för fredagen. Efter briefingen frågade Måns om jag visste något bra ställe att äta på – jag svarade att vi tänkte äta på Amarello den kvällen. Helt plötsligt gick vi från ett sällskap på 4 till 15 – vilken rolig kväll vi hade!

fredag morgonen började vi på Ntothukoyamazulu primary school, där jag genomförde en star session i grade 6. Var lite smånervös till en början, men upptäckte efteråt till min förvåning att jag snart glömde att jag hade massa åskådare. När jag står där framme framför barnen går jag så in i min roll att allt annat tycks oviktigt. Lyckades till och med ignorera kameran som Guy nästan tryckte upp i ”nyllet” på mig. Blev mycket lyckat! Skönt! Sedan fick vi gripas av elevernas framförande av sitt drama och dikter. Efter lite fotbollsspelande åkte vi sedan vidare till Hluhluwe Primary school. Även här fick vi ta del av cultural activities som eleverna förberett för oss. Barnen kom upp i publiken och tog med oss ut på ”dansgolvet”. Kan inte säga nog med gånger så imponerad jag är av min lillebror. Han var den första som blev uppdragen, men tvekade inte en sekund när han slängde sig ut i mitten av 300 sydafrikanska elever och körde Zulu dans à la Gustav style. WOW! Inte alla som kan komma hem och säga att de dansat zulu dans för så många zulus inklusive några kända svenska ansikten mitt i deep rural Zululand. Jag har världens coolaste lillebror! Efter dansandet framförde Måns och Moh två sånger, följt av Ken och Göran med Star choir ”Ayeye I go for my dreams”.

Efter Hluhluwe primary var det dags för Cwakeme high school. Även här visade grabbarna glatt upp sina zuludans skills – några med skolväskan fortfarande på ryggen. Hela situationen blev väldigt charmig då de bara tågade in i ett klassrum och körde på. Dagen avslutades med middag/lunch på Ilala Weavers med hela gänget.

På lördagsmorgonen packade vi ihop våra saker och åkte iväg till Durban. Hela eftermiddagen spenderades på Gateway för lite nytt i garderoben. På kvällen blev det middag på hotellet. Rummet Gustav och jag fått var helt galet. Som om de satt in två dubbelsängar – passade min kära bror perfekt som sov tvärs över hela sängen. Utsikten från rummet vätte ut mot indiska oceanen och Durban North beach. På kvällen såg man otaliga ljus ute till havs från alla lastfartyg som stod på rad och väntade på att få komma till hamn nästa morgon. Läste att Afrikas största hamn ligger i Durban – inte dåligt!

Söndagen blev en riktig ”Flanerardag” då vi gick längs promenadgången upp och ner längs stranden. Var även på en marknad där Gustav äntligen hittade sig en cool Brightlingkopia klocka för 80 sek –Hans lycka var gjord. I slutet av dagen hade vi nått hela 20 000 steg enligt mammas stegräknare. Sista kvällen i Sydafrika avslutades på en japansk restaurang på hotellet. Lika overkligt som det varit de första dagarna när familjen varit här, var det att tänka att det här nu var sista kvällen. Liksom det kändes som att tiden gått väldigt fort, konstaterade vi att det också kändes som de varit här väldigt länge just med tanke på allt vi hunnit med.

På måndagsförmiddagen efter en mastodont buffé frukost tog vi en taxi in till the workshop, där vi gick på ett museum och runt marknaden innan vi samlade ihop oss och åkte till flyplatsen. Kan inte tacka Dumsani nog som kom och hämtade mig efter familjen åkt iväg. Men precis som när jag åkte från Sverige fälldes inga tårar på flyplatsen. Kan dock erkänna att det kom en skvätt nä jag väl var trygg i bilen… fast det var nog ok.

Nu har det alltså gått en vecka sedan de lämnade Sydafrika. Jag har verkligen världens bästa familj och så otroligt glad att de tog sig tid att komma hit. Ser fram emot att se dem till sommaren igen – ÄLSKAR ER FAMILJEN NI ÄR BÄST UTAN PROTEST