Koklövar och buffelklövar = same same

Kändes sorgligt att lämna Anna på flygplatsen förra veckan. Verkligen en toppentjej! Hoppas vi ses i Sverige i sommar :)

I lördags hämtade jag upp Leo på flygplatsen - 5e gången på King shaka under mars månad.. Nu är det fart igen. Galet att jag för 10 månader sedan skrev i hans studentmössa "vi ses i Afrika".

Nedan stortrivs han bakpå flaket när vi kör min garderob till Mduku. Flyttade idag in till Christina - Oh vad bra det känns! Fick äntligen utsorterat tre påsar kläder... Gör allt jag kan för att nå mitt mål med få saker...

Leo har vaknat med tuppen varje morgon och gått ut för att spana på orm och fågelspår kring Sandiles hem. Första morgonen var han super exalterad när han stod och försökte lista ut vilka de stora fågelspåren kunde tillhöra för rovfåglar - ända till han kom på att de var från kycklingar.... Han har precis gjort färdigt sin Fgasa, grundutbildning för safariförare,  där han gissat spår i parken hela dagarna. Han tänkte inte på att han nu var utanför parken.... Koklövar blev till buffelspår etc. Lite roligt.

Efter 9 månader i hluhluwe har det mesta blivit en vardag, vilket gör det svårare att se vad som är intressant i omgivningen. Mamma har kommenterat att inläggen blir mer privata och det stämmer nog. Pratade om detta med Leo och försökte peka ut saker som nu är en del av vår nya vardag. Bland annat konstaterade vi att det nog inte är socialt accepterat att slicka av en tallrik med sitt finger efter middagen hemma i Sverige... Här är det fullt normalt. Sättet man rensar rent kyckling benen är också på en ny nivå. Det är precis som om man är lat hemma att äta de där sista "resterna " på benen. Min goa pappa är visserligen rätt bra... Men han påstår ju sig vara en bushman, så det förklarar nog en del.

Äta kycklingklubbor med sked gör att man tar till fingrarna. Händerna är de mest använda besticken dagligen. Hade stora svårigheter med detta i början måste jag erkänna men även här har man afrikaniserats... I början äcklades man också otroligt vid bristen av handfat i anslutning till en toalett, men nu tänker man inte lika mycket på det. Lite skit rensar magen... Brukar ha handgel i väskan det funkar perfekt. Hygien i Afrika och i Sverige går inte riktigt att jämföra... Ändå har jag inte varit mer sjuk här än hemma.

Är lite låg för tillfället - en visdomstand som bråkar, usch! Håller tummarna på bättring snart. Precis varit exam period och nu har skollovet börjat så inte varit alltför mycket aktiviteter på g tyvärr.

Elephant interaction

Det var med skräckblandad förtjusning Anna, Christina och jag satt och såg elefanterna närma sig. Alltmedan de blev större och större i solskenet kunde jag känna hur pulsen ökade. Idag började vi morgonen med frukost på Baubab varefter vi åkte till Bayete Zulu för elephant interaction. Wow vilken upplevelse. Elefanterna Rachel, Rambo och Jabulani är beroende av mänsklig kontakt sedan unga åldrar. Tre skötare bor och lever med dem dygnet runt. De berättade att de inte behöver bära vapen när de är ute i parken trots lejon, bufflar och andra livsfarliga djur - de har ju livvakter på omkring 5 ton… 

Otroligt fascinerande hur starka banden var mellan männen och dessa jättar. Vi fick mata alla tre, känna på bröstmusklerna, magen precis vid hjärtat och till och med stoppa in maten direkt i munnen… Tungan var läskigt mjuk i kontrast till den grova huden. Jag har haft min hand i en afrikansk elefants mun... Trodde jag aldrig jag skulle kunna säga.

Jag pratade med en av skötarna lite grann efteråt och han berättade att de kommunicerar med elefanterna när de ska till "main gate". Interaktionen sker klockan 11 varje dag, för att skapa en vana hos elefanterna. Men ibland vid stora antal besökare har de även möten på eftermiddagen, då får de prata med de massiva djuren så de börjar lunka till huvudentrén igen. Helt magiskt - något alla som åker hit bör göra! 

Vi har även haft en mysig "läggapusselkväll" hos Christina, med hemmagjord hamburgare. Och idag när vi kom hem från att ha sett när vuxna överviktiga män slängt sig i högar (ja rugby), körde vi nästan över en gigantisk snigel...

Godnatt från Afrika

Lejonmat

Det är skrämmande vad tiden bara flyger förbi… Var ju igår jag skrev förra inlägget… Eller? 

Har varit fortsatt hett men vackert väder, nedan tycker Sandile det är väldigt jobbigt att ligga i solen - påstod han i alla fall, men det kan man ju tolka olika efter att ha sett den nästan reklamliknande bilden. Själv tycker jag han ser rätt nöjd ut med tillvaron ;) Blev en första simlektion också - i ungefär 2 minuter till vi insåg att poolen bara räckte till ett simtag. Lätt att avverka många längder i alla fall, även för nybörjare. 

Här har vi Luthando, den nye Media ansvarige på Star for Life. Han är i full med invigningsfilmen till jubileumskonserterna i Sverige nu i slutet på mars. Anna sa att hon ska försöka gå på Stockholmskonserten 28 mars, så hon kan sitta där och se inledningen och tänka "hihi jag var där när detta filmades - "tokcoolt" Anna! Hoppas innerligt att Ayana, flickan som står ett steg längre fram, får chans att någon gång komma till Sverige. Blir lika förundrad varje gång hon ställer sig framför en publik och delger en dikt eller drama. Här hade hon fått några timmar på sig att memorera inledningstexten - inte en match för denna pinglan!

Veckorna har mest fyllt av besök på våra high schools. Precis som alltid här i Afrika, blev det lite omplanering i sista minuten - men inte gjorde det oss något. Under andra veckan åkte vi med The Mobile Clinic för att ta del av Health Education. En grupp om 120 elever i en aula som lyssnade till Sicebile när hon berättade bl.a. om vikten av renlighet "in ALL areas", menstruation och omskärelse. Elever fick även komma upp och visa hur de tvättar sig, hur de tvättar kläder och borstar tänderna. Blev många generade skratt när det nämndes "private parts", precis som det garanterat blivit i en svensk åttonde klass också… Var kul att se, trots att det var svårt att hänga med fullt överallt pga språket. När det gäller känsliga ämnen föredrar våra kollegor att använda isiZulu för att budskapet ska nå fram till samtliga elever. Detta var även fallet när vi fick följa med Noluthando för Girlstalk, där hon pratade om relationer, avhållsamhet, säkert sex, STD och HIV. "If you sleep with a person, you sleep with his past". 

Noluthando gjorde en häftig förklaring när hon pratade om attityder och hårt arbete: Tar man varje bokstav i alfabetet och räknar vilken plats den ligger på, adderar alla siffrorna (bokstäverna) så får man ut en procent siffra av hur viktig just den delen är för att du ska bli framgångsrik med din dröm. 

A T T I T U D E 

1 + 20 + 20 + 9 + 20 + 21 + 4 + 5 = 100% 

--> Your attitude stands for 100% of your success 

H A R D W O R K 

8 + 1 + 18 + 4 + 23 + 15 + 18 + 11 = 98% 

Hon gjorde även en tänkvärd liknelse: 

" Give the man a fish and you will feed him for one day. But if you teach the man to fish, you will feed him for the rest of his life". Star for life försöker ge sina clever kunskapen att fiska. 

Nedan är jag och Anna vid Sodwana Bay efter en tidigt avslutad dag på Mdukuy high school, där vi för första gången fick se en idrottslektion… Inte riktigt som i Sverige. Ett dussin elever stod i en halvcirkel med sina skoluniformer och gjorde lite övningar som läraren, sittandes på en stol i mitten, sa till dem att göra. Allt medan resten av klassen satt och tittade på, väntandes på sin tur. Intressant! 

Vi har även fått ta del av en Awareness Campaign på Kufezekile high school, där de haft en del problem med drogermissbruk av olika slag. Alexander och Lisa hängde också på. Vi hade tänkt att vi lite diskret skulle lyssna i bakgrunden, men allt blir inte alltid som man tänkt sig. Vi blev placerade på stolar på scenen så alla elever kunde se minsta rörelse.. Vi ser ändå ut att lyssna noga på bilden tycker jag! 

Efter långa varma dagar är det alltid lika gott med salta popcorn… Åt visst upp hela själv… Man lever ju bara en gång eller hur är det nu ;) Gott var det! 

Förra helgen var vi åter vid Sodwana Bay hela helgen. Anna stannade över natten med Christina, medan Sandile, Speh (till höger i bild) och jag gjorde en visit hos deras mormor (med helsvart huvudbonad) - en ursöt gammal tant. Fick mig att sakna min lilla mormor där hemma också. Det är allt bra vi har de gamla. Speh och Sandiles mormor och morfar vill vi kommer dit en heldag för att laga svensk mat och hjälpa dem röja i trädgården, så får se när vi får ihop det men hade varit himla mysigt. 

Anna och jag har även en privat biltvätt - nödvändigt när man bor i hluhluwe där bilen blir smutsig bara man åker en meter. "You have to ride with style in a clean car" - japp vi håller helt med dig Mr Ngubane. 

I söndags gjorde vi gott i området, när vi åkte runt med fantastiskt fina stickade tröjor som skickats ner av min granne Mona. Hon har en garnbutik i Vellinge, med stickcafé, så damerna har haft som projekt sticka tröjor till våra barn här i Sydafrika. Finns såklart fina bilder där barnen har sina nya tröjor på sig, men tyckte bilden nedan på mormor som får en till sitt barnbarn är oslagbar.. - håller ni inte med?! 

Dessvärre bleb health screening inställt en av dagarna i veckan, så vi tog tillfället i akt och åkte till Jozini och Tiger Lodge. Helt fantastisk utsikt hela vägen. Syns hur vi njuter. Nere vid dammen på den första bilden stod ett 20-tal elefanter och drack (syns tyvärr inte i bild), vilket gjorde afrika-känslan complete. 

Det har även blivit lite Afrika-mat med potou och köttgryta - det gick hem hos Anna också. Finns ett gulligt litet snabbkök i Mduku (2a bilden), där de har riktigt god afrikansk mat. En stor låda för R25 - ett riktigt kap! 

Igår var vi på Nibela Primary school bl.a. för en workshop om drömmar med årskurs 6. Anna var också en duktig elev som ritade ner sina drömmar tillsammans med de andra eleverna. Hon fick en radda med nya små fans också bland de allra yngsta - HEEEEEEJ säger de till kameran. 

På eftermiddagen var vi utbjudna till Alexander och Lisa på Thanda, där en av deras kollegor tog med oss ut på en liten runda. Jisses säger jag bara. Kanske har ett leende på bilden nedan, men oh vad pulsen slog snabbt. Här är det ändå lugnt, värre var det bara några minuter tidigare då Alexander, trots Warrens varning att en lejonhanne borde lura i närheten, hoppar ur framsätet för att klättra upp på flaket med oss. Medan han går runt bilen ger han oss samma information att det vi kanske får se ett lejon, på vilket Anna lugnt svarar "Ja det är bakom dig". Utan någon som helst förvarning var hannen tre meter bakom Alexander… Anna och jag skakade när lejonet röt till mot oss. Då var vi inte fräcka. Tog en stund innan Alexander insåg vad som kunnat hända - då blev även han lite skärrad. SHIT POMMES FRITES 

Enjoy to be young - se till att leva och njuta av ditt stadie!

Sitter just nu nergosad i sängen med en chokladkaka i handen, Hluhluwe utanför fönstret och livet känns rätt gött. I måndags bar det av till King Shaka för att hämta upp Anna - min superhärliga volontär som ska stanna under en månad. Var en himla tur vi jag gjort en namnskylt, för "gissnings"-lekarna gick inget vidare… Christina menade på att det skulle vara lätt "Bara håll utkik efter någon som ser lost ut med mycket bagage, svenskorna packar alltid för mycket bagage.." Jahapp så då gjorde vi det alltmedan Sandile lekte professionell flygplatsvärd genom att härma värdarna som tog emot första klass passagerare. Skylten vilade på ena armen, sedan andra för att slutligen hamna i mitten. Efter en dryg halvtimme med många skratt och misslyckade gissningar började människoflödet rinna ut och ingen förvirrad tjej gick att finna. Så plötsligt står en söt brunett framför oss och säger "hej det är mitt namn på skylten". Inte såg hon borttappad ut eller hade stort bagage - faktiskt minsta bagaget jag sett! Nu kunde det i alla fall bära av till Hlulhuwe igen i vår nya hyrbil - lyxigt. 

                         
    

Första veckan blev det introduktionsdag följt av skolbesök. På bilden ovan är vi på Cwakeme High school och får ta del av Jalis workshop "Journey to self". Otroligt inspirerande varje gång man deltar i de här workshopen. Den här gången blev jag framförallt imponerad över hur Jali lyckades förmedla budskapet till klasser om 100 elever, med en icke fungerande mikrofon, tryckande värme och vind som ven i tältet. Under veckan har även jag fått en större inblick i arbetet bland coacherna på the high schools och under vilka förhållanden de ofta tvingas arbeta. Att vi från Sveriges sida ibland kan tycka det verkar oorganiserat är i själva verket väldigt orättvist bedömt - inte ens coacherna får reda på vilka tider de har tillgång till elever förrän samma morgon de anländer till skolan. Då följer en procedur av artigheter gentemot rektorn och övriga lärare innan man snällt får be om tillåtelse till en klass. Wow vilket tålamod våra coacher har. Har även varit med coach Zethu under två tillfällen hittills när hon gjort classroom sessions på Dlilanga samt Eqakweni high school - samma procedur. Det här är inget Star for Life kan påverka utan hur hela systemet och kulturen är uppbyggd. Känns kanon att Anna, som nyutexaminerad lärare, får ta del av en helt annan skolvardag och se hur logistik och klassrumsmiljön ser ut. I många klasser sitter 60 elever inklämda, medan som Anna sa att många lärare hemma kan klaga på en grupp om 30 elever för att "den är för stor". 

Zethus klasslektioner var också en upplevelse. Varje klass började hon på liknande sätt "Why are we here at school?" Är det för att våra föräldrar tvingat oss, eller för att vi själva vill ta kommandot över våra liv och påverka framtiden med hjälp av en utbildning… Med en sådan inledning upplevde jag att man får med sig eleverna direkt, genom att kasta ut en fråga och tvinga dem att tänka efter och delta. Temat för dagen var "Enjoy to be young". Den handlade om att man ska leva i det stadiet man är i - inte hoppa över till vuxna stadier såsom moder eller faderskap när man fortfarande själv är ett barn. Mot slutet av klassen bad hon klassen visa hur de njuter av att vara unga. Sångare, rappare, dansare och poeter rusade upp på scenen efter varandra. Scenskräck vet dem inte vad det är för något. Hur kul som helst att se elevernas självförtroende växa medan de stod framför den uppskattande publiken. Många gånger blev det ett utbyte mellan elever, där en dansare kunde be klassen göra beat eller sjunga i bakgrunden. 

På fredagen var det inga skolbesök, så vi tog tillfället i akt att åka till Mtubatuba och St Lucia över dagen. Ovan lyckades Anna fånga en rätt rolig bild - jag trodde inte jag skulle vara med i fotot, men tydligen tyckte Sandile att jag skulle komma tillbaka för posering. 

På söndagen var det traditionella Zulubröllop på schemat ute i Nompondo - byn där jag bodde mina första 6 veckor. Samtliga bröllop jag varit på har varit olika varandra. Fick reda på att det beror på vilken kyrka man tillhör. Under söndagen firades ett Nazareth bröllop, med monoton musik ur långa trumpetliknande instrument. Både Anna och jag var rätt eniga om att vi saknade lite glad sång, men god mat var det i alla fall! Vi fick till och med hjälpa till att lägga upp maten på tallrikarna för gästerna. Då kände vi oss lite verksamma i alla fall. Kul att få inblick i hur kvinnorna skötte köket. I Zulukulturen är maten väldigt enformig, samma typ av mat på alla tillställningar oavsett om det är begravning, bröllop eller annat event: Kött eller kycklinggryta, poutou (baserat på majsmjöl)/ris, rödbetssallad, coleslaw, butternut, lite sallad och ofta bönor blandade med majonnäs. 

Närmare verkligheten

Vad mycket saker man har man som man egentligen klarar sig minst lika bra utan. Man ska alltid vara så himla smart och säger "det kan vara bra att ha". Jo det var jättebra att jag införskaffade ett paraply - hade nog varit ännu bättre om jag kom ihåg att använda det när det regnar. Istället springer jag så snabbt benen förmår röra sig genom hällregnet och får lerspår längs hela ryggen… Hade varit kul om man någon gång använde alla kläder man har med sig på en resa. Visst jag har använt allting, i alla fall en gång, men vissa plagg kanske det bara blivit just en gång. Min vän har två tshirts, två linnen, tre par byxor, ett par sneakers och ett par flipflops. Hur smidigt som helst - han behöver aldrig oroa sig för mycket över vad han ska ta på sig och inte blir tvätthögen för stor heller. Dock tycker han det är lite tradigt ibland, men jo han erkänner att det är himla praktiskt. 

Spenderat helgen i Mduku, ca 20 minuter nordöst om Hluhluwe hos Sandiles familj. Igår kväll satte jag mig på en bänk utanför köket, kände kvällsbrisen tacksamt fläkta i den annars fortfarande heta luften, beskådade den vackraste stjärnhimmel jag någonsin sett och tänkte. Jag tänkte på hur lugn jag känner mig varje gång jag besöker hans hem och frågade mig varför. De har ingen elektricitet, finns bara en kok-platta över en gastub, utedass, plåttak så värmen byggs på hög och förvandlar rummen till en bastu under natten. När man ska tvätta sig får man en liten tvätt balja vi hemma i Sverige knappt "får plats" att tvätta våra bebisar i.. Här i får vuxna män plats på huk för att "take a bath". Man använder en liten handduk som man gnuggar in med tvål varefter det blir lättare att skrubba sig utan att skvätta alltför mycket vatten utanför den lilla baljan. Man måste snåla med de få liter vatten man har att plaska i. Vattnet hämtar de i dunkar från en av grannarna som har en större tunna dit en lastbil kommer emellanåt för att fylla på. 

Jag tror det är just det här som gör mig lugn. Livet fungerar fantastiskt bra utan alla maskiner, rinnande vatten och elektricitet - visst gör de livet lite enklare och snabbare, men that's about it. Under lördagen satt Sandile, hans lillasyster Spesihle och jag för att tvätta. De sjöng högt på olika gospel låtar och vi hade hur kul som helst. De fick sig några goa skratt åt mina tvättekniker, aldrig var de nöjda utan tvättade om allt jag tyckte jag skrubbat i oändlighet... Mina händer var röda och kliade. Men inte så konstigt egentligen, jag har aldrig lärt mig tvätta för hand mer än skölja upp småsaker i handfatet. De tycker mina händer är "too soft". Att tvätta mig i badbaljan tar tio gånger så lång tid, och råkade även spilla ut hälften av vattnet på golvet när jag skulle försöka bära ut det och slänga det över gräsmattan. Så beroende man blir av alla "förskönligheter". Känns nästan pinsamt att man behöver lära sig leva "utan" allt som man annars tar för givet, men jag tycker om det. Det känns som man kommer närmare verkligheten på något sätt. 

Kände mig på något konstigt vänster nära verkligheten redan på väg till Mduku i minibussen. Plötsligt, på en av grusvägarna, tvärstannar bilen, föraren springer ut och tar upp en fågel som blivit överkörd innan han rusar in i bilen igen… "Fy tusan vad äckligt", tänkte jag. "That is his dinner", sa Sandile och ryckte på axlarna, skönt för föraren att han slapp gå till Spar (matbutiken) för att handla fågel… Jo, det är ju också smidigt precis som att ha lagom mycket kläder. 

Lika mycket som jag nu börjar känna att det här är mitt hem, framförallt den där dagen förra veckan när jag åkte den stora turistbussen med en stor grupp svenskar och såg ut på omgivningarna, är det något nytt jag lär mig hela tiden både personligt och om omgivningen. 

Månad 7 i Sydafrika - jag kommer leva länge!

Where should I start, månaden som gått har bokstavligen flugit förbi med förberedelser inför jubileumsveckan, en vecka i Durban och till slut en veckas ”födelsedagsfirande” av Star for Life.

I Durban i början av månaden, fick jag inte bara kunskap om fler dimensioner när det kommer till taxisystemet (public transport), utan även en inblick i Sydafrikas bak- och framsida. Syftet med min vistelse var att ge ett personligt exempel under ”motivational talks” med Wellness programmet. Dessvärre strulade det med transporten så det blev bara en dags skolbesök för min del – då skolan låg långt på andra sidan av Durban, i ett område som heter Amanzimtoti. Klockan ringde vid 05.30 för att jag skulle hinna till en taxi ca 06.30 och ha tid att fastna i morgontrafik utan att komma för sent till 08.00 i centrum… Ni hör själva. Taxisystemet i Durban är strålande, man kan hoppa av och på en taxi var helst som passar till ett nästan obefintligt pris. R5 för att röra sig obehindrat i stan. Däremot är det sämre när det gäller tidtabeller… Det gäller att man har tur och en taxi kommer den tid man behöver – särskilt när man bor en bit utanför stan. Har man väl vinkat in en taxi måste man betala kostnaden oavsett om man upptäcker att det är fel… Av olika anledningar tvingades jag snabbt hoppa av en taxi vid ett tillfälle allt till chaufförens illa förtret… I min värld hade jag inte suttit på stolen mer än en halv minut, men han menade på att jag tagit upp en plats för en annan potentiell kund – jahapp you’re loss tänkte jag och kilade iväg till den rätte. Det är strikt förbjudet för chaufförerna att plocka upp i områden som inte ”tilldelats” dem, utan de måste köre rundorna som deras chefer sätter ut. Av denna anledning vet man oftast var taxin går när man står på de olika turerna. Olika tecken med händerna betyder också olika platser. Standard är ett pekfunger upp i luften – ”The workshop”, Durbans taxicentrum, enkelt och bra.

Mitt motivationstal blev fantastiskt bra mottaget av klassen. Det riktades till årskurs 12, där många av eleverna är lika gamla som jag. Som vit ung tjej från Europa var jag först orolig att de inte skulle ta till sig vad jag hade att säga, men lyckades nog pricka rätt med min inledning… "I'm not standing here in front of you as a white girl, where money grow on the trees. I'm standing here as a girl of your age, from a rural area where I would never be able to attend my dream university without a scholarship." Det må låta hårt, men tyvärr tror alltför många att vita hämtar sina pengar från träden. De har svårt att koppla ihop hårt arbete med mer pengar. Självklart kan man inte jämföra min situation med sydafrikanska ungdomarnas, däremot tror jag man kan sätta den i relation till omgivningen man vuxit upp. En del ungdomar även här har tak över huvudet och mat på bordet. På många platser i Sverige är det många som inte har mycket mer tillgångar än så. Att de sydafrikanska ungdomarna sen inte kunnat göra detta om de bodde utanför Sydafrika är irrelevant pga valuta, annat levnadssätt, socialt system etc.. Ja vi har en högre levnadsstandard i Sverige, men vi har också högre kostnader på många områden. Genom att spendera mycket tid hemifrån, börjar man även reflektera över hur sitautionen faktiskt ser ut i hemlandet. 

Lyssnade på ett fantastiskt föredrag av Erik Fernholm  under jubileumsfriandet, där han visade statistik av våra svenska ungdomar i olika situationer. 47% tar ett pausår efter gymnasiet för att komma på vad de vill göra - inget fel i sabbatsår, jag förespråkar sabbatsår 110%! Men när han sedan uttrycker hur en majoritet fastnar i den här "paus" perioden i flera år… Då kan man börja oroa sig. Att 1/3 av våra ungdomar inte klarar gymnasiet - vad beror det här på? Han menar på att det ligger mycket i bristen på inre motivation och känslan av att vara behövd. Det är väl där skillnaden med Sydafrika kommer in, många av våra ungdomar har inte behövt oroa sig för hus eller mat. Våra "basic needs" är tillfredsställda, vilket gör det om möjligt ännu viktigare att hitta den inre motivationen till varför vi ska prestera. Ska inte skriva hela hans föredrag (har det nerkladdat i en röra på programpappret, men tror inte det är någon idé att klistrar in bilden på det…. inte ens jag själv kan läsa det tyvärr.) Blev om inte annat otroligt berörd av hans tal då jag kände hur det riktade sig till mig och min åldersgrupp i mångt och mycket. 73% känner sig omotiverade på arbetsplatsen och 10% arbetar aktivt mot sin egen arbetsplats… Galet. Det är just de här sakerna som gör att jag tycker Star for Life i Sverige är ett absolut måste. Det är med ett leende jag skriver att Star for Life nu har ett antal pilotskolor i Sverige där de arbetar liknande med coacher och workshops som här i afrika. Alla behöver vi en coach som inte är mamma och pappa, även om de är en avgörande del i helheten. 

Passade även på att träffa lite vänner när jag var nere i "söder". Var tvungen att klistar in en bild på mig och Sandile nedan - som ni ser hade vi det rätt kul… Minns tyvärr inte vad vi pratade om, men det är kanske mindre viktigt, vi ökade vår livslängd med ÅR vill jag påstå. På hemvägen möttes vi däremot av baksidan igen… En ung flicka som var ute efter kvällens kunder. Det gjorde så ont i mig, fick höra från en av mina tjejkompisar Cecilia, en helt fantastisk ung kvinna, att trafficing tyvärr är mer vanligt än man vill vetas om. 

Väl i Hluhluwe kunde jag inte fått ett bättre välkomnande. På torsdagen knallade Frida och jag över till Protea hotellet, då vi visste att Mr Ken, Göran och LJUDJOHAN (I bild) skulle vara på plats. Även Maria hängde på, som spenderat hela veckan här nere - sådan härlig kvinna! Johan hade frågat lite sött om jag önskade mig något från Sverige… Jo en chokladkaka hade varit rätt gott… Jaha tänkte Johan och smällde till på 2.5 kg… "Nu har du så det räcker till du kommer till Sverige igen" - tror han det haha, håller tyst om hur mycket jag har kvar… Men efter en artikel jag läste häromveckan angående choklads positiva effekt på hälsan, har jag nog ökat livslängden ytterligare lite till. (artikeln finns nedan för alla er chokladälskare) 

http://mittkok.expressen.se/artikel/kladdkaka-gor-dig-frisk-snygg-och-glad/#.VNHAW7octxj.facebook

Blev ännu en trip till Durban - men där här gången för att se THE SCRIPT! Åh vilken lycka! Hade gåshud halva konserten när låtarna jag lyssnat på tills jag nästan behövt plåster i öronen, började spela "The man who can't be moved" "Breakeven" OOOOOOOHH 

För övrigt världens bästa kosttillskott när det är hett och strålande sol ute…. bara en liten parentes… Chokladen är lite svår att ta med sig utanför "Aircodition rummet". 

Sedan satte jubileumsveckan igång, nedan sitter jag med några av mina elever från PhumLani efter att ha haft ett skypesamtal med en av Star for Life klasserna hemma i Sverige. Fantastisk erfarenhet för dem. Den här gången fick de lära sig om elevråd, då en av de svenska vännerna berättade att han satt med i elevkåren på skolan. Våra PhumLani elever tyckte det lät fantastiskt att sitta i en kommittee med sina vänner och se hur man kan försöka få skolan bättre - "Detta ska vi föreslå för våra lärare och rektorer!"

Jag fick den stora äran att hålla i Jana Söderberg och Eva Frösséns event på torsdagseftermiddagen. Det var bl.a. här som Erik Fernholm höll sitt föredrag. På bilden nedan är jag med Nokwanda, min program director kollega haha. Wow vilket positivt mottagande vi fick. Vi pratade bl.a. om Star for Life på mikronivå, hur det har påverkat oss i våra liv, sedan i ett större perspektiv där jag framförallt tryckte på vikten av att införa Star for Life i Sverige - Ja jag försöker övertala samtliga läsare också - GO FOR IT. Eftermiddagen slutade i flera spännande nya kontakter som jag ser fram emot att se var de leder till! Såhär i efterhand slog nog jobberbjudandet av Christer Olsson högst… Men det visste inte lilla jag när han exalterat ropade ut sitt erbjudande efter att jag pratat om mina drömmar att få stå och föreläsa för stora grupper. Tänkte det var värst vad övriga var ivriga att jag skulle kontakta honom efter eventet, så gick hem och googlade Mr Olsson… Jahapp. Ja, om ni också gör det förstår ni kanske varför jag nästan fick en gråtattack av lycka. 

Våra kära Dan och Christin Olofsson pratade till publiken efter ett av PhumLanis enastående drama framträdanden! 

På kvällen blev det bushdinner på protea med skönsång från både kör och kollegor. På bilden ser ni Måns Zelmerlöw och Kasper Skarrie. Wow Kasper… Vilken talang! Han drog up Lukulelen lite elegant och började plinga på samtidigt som han körde duett med sin lite mer kända kusin… Coolt! Även Jessica Folcker är på plats på bilden lite längre ner. 

Slutade som värdinna även för själva jubileumseventet på lördagen. Häftigt att komma till kontoret den här veckan och känna en helt ny nivå av respekt från övriga kollegor. Jag satte verkligen hammaren på spiken - till och med Fiona, som kanske ska erkännas inte varit min bästa vän, bugade och bockade för en god insats! Halleluja. Blev en ordentlig fotskrubbning efteråt också…. Ni ser nog varför. 

Ska försöka se om jag får tag på fler bilder tagna under våra olika event! Är inte så bra på att ta bilder och agera på scen samtidit tyvärr…. Får träna på att multitaska lite mer. Ovan är jag med elever från Ntutukoyamazulu. Var mäktigt hur det var elever, lärare och rektorer samlade från samtliga 41 skolor i hela KwaZulu Natal under lördagen. Tältet hade en publik på omkring 1000 personer (Ja jag var rätt nervös när jag körde min presentation på Zulu… Den slutade med skrikande elever av upphetsning haha)