Närmare verkligheten

Vad mycket saker man har man som man egentligen klarar sig minst lika bra utan. Man ska alltid vara så himla smart och säger "det kan vara bra att ha". Jo det var jättebra att jag införskaffade ett paraply - hade nog varit ännu bättre om jag kom ihåg att använda det när det regnar. Istället springer jag så snabbt benen förmår röra sig genom hällregnet och får lerspår längs hela ryggen… Hade varit kul om man någon gång använde alla kläder man har med sig på en resa. Visst jag har använt allting, i alla fall en gång, men vissa plagg kanske det bara blivit just en gång. Min vän har två tshirts, två linnen, tre par byxor, ett par sneakers och ett par flipflops. Hur smidigt som helst - han behöver aldrig oroa sig för mycket över vad han ska ta på sig och inte blir tvätthögen för stor heller. Dock tycker han det är lite tradigt ibland, men jo han erkänner att det är himla praktiskt. 

Spenderat helgen i Mduku, ca 20 minuter nordöst om Hluhluwe hos Sandiles familj. Igår kväll satte jag mig på en bänk utanför köket, kände kvällsbrisen tacksamt fläkta i den annars fortfarande heta luften, beskådade den vackraste stjärnhimmel jag någonsin sett och tänkte. Jag tänkte på hur lugn jag känner mig varje gång jag besöker hans hem och frågade mig varför. De har ingen elektricitet, finns bara en kok-platta över en gastub, utedass, plåttak så värmen byggs på hög och förvandlar rummen till en bastu under natten. När man ska tvätta sig får man en liten tvätt balja vi hemma i Sverige knappt "får plats" att tvätta våra bebisar i.. Här i får vuxna män plats på huk för att "take a bath". Man använder en liten handduk som man gnuggar in med tvål varefter det blir lättare att skrubba sig utan att skvätta alltför mycket vatten utanför den lilla baljan. Man måste snåla med de få liter vatten man har att plaska i. Vattnet hämtar de i dunkar från en av grannarna som har en större tunna dit en lastbil kommer emellanåt för att fylla på. 

Jag tror det är just det här som gör mig lugn. Livet fungerar fantastiskt bra utan alla maskiner, rinnande vatten och elektricitet - visst gör de livet lite enklare och snabbare, men that's about it. Under lördagen satt Sandile, hans lillasyster Spesihle och jag för att tvätta. De sjöng högt på olika gospel låtar och vi hade hur kul som helst. De fick sig några goa skratt åt mina tvättekniker, aldrig var de nöjda utan tvättade om allt jag tyckte jag skrubbat i oändlighet... Mina händer var röda och kliade. Men inte så konstigt egentligen, jag har aldrig lärt mig tvätta för hand mer än skölja upp småsaker i handfatet. De tycker mina händer är "too soft". Att tvätta mig i badbaljan tar tio gånger så lång tid, och råkade även spilla ut hälften av vattnet på golvet när jag skulle försöka bära ut det och slänga det över gräsmattan. Så beroende man blir av alla "förskönligheter". Känns nästan pinsamt att man behöver lära sig leva "utan" allt som man annars tar för givet, men jag tycker om det. Det känns som man kommer närmare verkligheten på något sätt. 

Kände mig på något konstigt vänster nära verkligheten redan på väg till Mduku i minibussen. Plötsligt, på en av grusvägarna, tvärstannar bilen, föraren springer ut och tar upp en fågel som blivit överkörd innan han rusar in i bilen igen… "Fy tusan vad äckligt", tänkte jag. "That is his dinner", sa Sandile och ryckte på axlarna, skönt för föraren att han slapp gå till Spar (matbutiken) för att handla fågel… Jo, det är ju också smidigt precis som att ha lagom mycket kläder. 

Lika mycket som jag nu börjar känna att det här är mitt hem, framförallt den där dagen förra veckan när jag åkte den stora turistbussen med en stor grupp svenskar och såg ut på omgivningarna, är det något nytt jag lär mig hela tiden både personligt och om omgivningen. 

Månad 7 i Sydafrika - jag kommer leva länge!

Where should I start, månaden som gått har bokstavligen flugit förbi med förberedelser inför jubileumsveckan, en vecka i Durban och till slut en veckas ”födelsedagsfirande” av Star for Life.

I Durban i början av månaden, fick jag inte bara kunskap om fler dimensioner när det kommer till taxisystemet (public transport), utan även en inblick i Sydafrikas bak- och framsida. Syftet med min vistelse var att ge ett personligt exempel under ”motivational talks” med Wellness programmet. Dessvärre strulade det med transporten så det blev bara en dags skolbesök för min del – då skolan låg långt på andra sidan av Durban, i ett område som heter Amanzimtoti. Klockan ringde vid 05.30 för att jag skulle hinna till en taxi ca 06.30 och ha tid att fastna i morgontrafik utan att komma för sent till 08.00 i centrum… Ni hör själva. Taxisystemet i Durban är strålande, man kan hoppa av och på en taxi var helst som passar till ett nästan obefintligt pris. R5 för att röra sig obehindrat i stan. Däremot är det sämre när det gäller tidtabeller… Det gäller att man har tur och en taxi kommer den tid man behöver – särskilt när man bor en bit utanför stan. Har man väl vinkat in en taxi måste man betala kostnaden oavsett om man upptäcker att det är fel… Av olika anledningar tvingades jag snabbt hoppa av en taxi vid ett tillfälle allt till chaufförens illa förtret… I min värld hade jag inte suttit på stolen mer än en halv minut, men han menade på att jag tagit upp en plats för en annan potentiell kund – jahapp you’re loss tänkte jag och kilade iväg till den rätte. Det är strikt förbjudet för chaufförerna att plocka upp i områden som inte ”tilldelats” dem, utan de måste köre rundorna som deras chefer sätter ut. Av denna anledning vet man oftast var taxin går när man står på de olika turerna. Olika tecken med händerna betyder också olika platser. Standard är ett pekfunger upp i luften – ”The workshop”, Durbans taxicentrum, enkelt och bra.

Mitt motivationstal blev fantastiskt bra mottaget av klassen. Det riktades till årskurs 12, där många av eleverna är lika gamla som jag. Som vit ung tjej från Europa var jag först orolig att de inte skulle ta till sig vad jag hade att säga, men lyckades nog pricka rätt med min inledning… "I'm not standing here in front of you as a white girl, where money grow on the trees. I'm standing here as a girl of your age, from a rural area where I would never be able to attend my dream university without a scholarship." Det må låta hårt, men tyvärr tror alltför många att vita hämtar sina pengar från träden. De har svårt att koppla ihop hårt arbete med mer pengar. Självklart kan man inte jämföra min situation med sydafrikanska ungdomarnas, däremot tror jag man kan sätta den i relation till omgivningen man vuxit upp. En del ungdomar även här har tak över huvudet och mat på bordet. På många platser i Sverige är det många som inte har mycket mer tillgångar än så. Att de sydafrikanska ungdomarna sen inte kunnat göra detta om de bodde utanför Sydafrika är irrelevant pga valuta, annat levnadssätt, socialt system etc.. Ja vi har en högre levnadsstandard i Sverige, men vi har också högre kostnader på många områden. Genom att spendera mycket tid hemifrån, börjar man även reflektera över hur sitautionen faktiskt ser ut i hemlandet. 

Lyssnade på ett fantastiskt föredrag av Erik Fernholm  under jubileumsfriandet, där han visade statistik av våra svenska ungdomar i olika situationer. 47% tar ett pausår efter gymnasiet för att komma på vad de vill göra - inget fel i sabbatsår, jag förespråkar sabbatsår 110%! Men när han sedan uttrycker hur en majoritet fastnar i den här "paus" perioden i flera år… Då kan man börja oroa sig. Att 1/3 av våra ungdomar inte klarar gymnasiet - vad beror det här på? Han menar på att det ligger mycket i bristen på inre motivation och känslan av att vara behövd. Det är väl där skillnaden med Sydafrika kommer in, många av våra ungdomar har inte behövt oroa sig för hus eller mat. Våra "basic needs" är tillfredsställda, vilket gör det om möjligt ännu viktigare att hitta den inre motivationen till varför vi ska prestera. Ska inte skriva hela hans föredrag (har det nerkladdat i en röra på programpappret, men tror inte det är någon idé att klistrar in bilden på det…. inte ens jag själv kan läsa det tyvärr.) Blev om inte annat otroligt berörd av hans tal då jag kände hur det riktade sig till mig och min åldersgrupp i mångt och mycket. 73% känner sig omotiverade på arbetsplatsen och 10% arbetar aktivt mot sin egen arbetsplats… Galet. Det är just de här sakerna som gör att jag tycker Star for Life i Sverige är ett absolut måste. Det är med ett leende jag skriver att Star for Life nu har ett antal pilotskolor i Sverige där de arbetar liknande med coacher och workshops som här i afrika. Alla behöver vi en coach som inte är mamma och pappa, även om de är en avgörande del i helheten. 

Passade även på att träffa lite vänner när jag var nere i "söder". Var tvungen att klistar in en bild på mig och Sandile nedan - som ni ser hade vi det rätt kul… Minns tyvärr inte vad vi pratade om, men det är kanske mindre viktigt, vi ökade vår livslängd med ÅR vill jag påstå. På hemvägen möttes vi däremot av baksidan igen… En ung flicka som var ute efter kvällens kunder. Det gjorde så ont i mig, fick höra från en av mina tjejkompisar Cecilia, en helt fantastisk ung kvinna, att trafficing tyvärr är mer vanligt än man vill vetas om. 

Väl i Hluhluwe kunde jag inte fått ett bättre välkomnande. På torsdagen knallade Frida och jag över till Protea hotellet, då vi visste att Mr Ken, Göran och LJUDJOHAN (I bild) skulle vara på plats. Även Maria hängde på, som spenderat hela veckan här nere - sådan härlig kvinna! Johan hade frågat lite sött om jag önskade mig något från Sverige… Jo en chokladkaka hade varit rätt gott… Jaha tänkte Johan och smällde till på 2.5 kg… "Nu har du så det räcker till du kommer till Sverige igen" - tror han det haha, håller tyst om hur mycket jag har kvar… Men efter en artikel jag läste häromveckan angående choklads positiva effekt på hälsan, har jag nog ökat livslängden ytterligare lite till. (artikeln finns nedan för alla er chokladälskare) 

http://mittkok.expressen.se/artikel/kladdkaka-gor-dig-frisk-snygg-och-glad/#.VNHAW7octxj.facebook

Blev ännu en trip till Durban - men där här gången för att se THE SCRIPT! Åh vilken lycka! Hade gåshud halva konserten när låtarna jag lyssnat på tills jag nästan behövt plåster i öronen, började spela "The man who can't be moved" "Breakeven" OOOOOOOHH 

För övrigt världens bästa kosttillskott när det är hett och strålande sol ute…. bara en liten parentes… Chokladen är lite svår att ta med sig utanför "Aircodition rummet". 

Sedan satte jubileumsveckan igång, nedan sitter jag med några av mina elever från PhumLani efter att ha haft ett skypesamtal med en av Star for Life klasserna hemma i Sverige. Fantastisk erfarenhet för dem. Den här gången fick de lära sig om elevråd, då en av de svenska vännerna berättade att han satt med i elevkåren på skolan. Våra PhumLani elever tyckte det lät fantastiskt att sitta i en kommittee med sina vänner och se hur man kan försöka få skolan bättre - "Detta ska vi föreslå för våra lärare och rektorer!"

Jag fick den stora äran att hålla i Jana Söderberg och Eva Frösséns event på torsdagseftermiddagen. Det var bl.a. här som Erik Fernholm höll sitt föredrag. På bilden nedan är jag med Nokwanda, min program director kollega haha. Wow vilket positivt mottagande vi fick. Vi pratade bl.a. om Star for Life på mikronivå, hur det har påverkat oss i våra liv, sedan i ett större perspektiv där jag framförallt tryckte på vikten av att införa Star for Life i Sverige - Ja jag försöker övertala samtliga läsare också - GO FOR IT. Eftermiddagen slutade i flera spännande nya kontakter som jag ser fram emot att se var de leder till! Såhär i efterhand slog nog jobberbjudandet av Christer Olsson högst… Men det visste inte lilla jag när han exalterat ropade ut sitt erbjudande efter att jag pratat om mina drömmar att få stå och föreläsa för stora grupper. Tänkte det var värst vad övriga var ivriga att jag skulle kontakta honom efter eventet, så gick hem och googlade Mr Olsson… Jahapp. Ja, om ni också gör det förstår ni kanske varför jag nästan fick en gråtattack av lycka. 

Våra kära Dan och Christin Olofsson pratade till publiken efter ett av PhumLanis enastående drama framträdanden! 

På kvällen blev det bushdinner på protea med skönsång från både kör och kollegor. På bilden ser ni Måns Zelmerlöw och Kasper Skarrie. Wow Kasper… Vilken talang! Han drog up Lukulelen lite elegant och började plinga på samtidigt som han körde duett med sin lite mer kända kusin… Coolt! Även Jessica Folcker är på plats på bilden lite längre ner. 

Slutade som värdinna även för själva jubileumseventet på lördagen. Häftigt att komma till kontoret den här veckan och känna en helt ny nivå av respekt från övriga kollegor. Jag satte verkligen hammaren på spiken - till och med Fiona, som kanske ska erkännas inte varit min bästa vän, bugade och bockade för en god insats! Halleluja. Blev en ordentlig fotskrubbning efteråt också…. Ni ser nog varför. 

Ska försöka se om jag får tag på fler bilder tagna under våra olika event! Är inte så bra på att ta bilder och agera på scen samtidit tyvärr…. Får träna på att multitaska lite mer. Ovan är jag med elever från Ntutukoyamazulu. Var mäktigt hur det var elever, lärare och rektorer samlade från samtliga 41 skolor i hela KwaZulu Natal under lördagen. Tältet hade en publik på omkring 1000 personer (Ja jag var rätt nervös när jag körde min presentation på Zulu… Den slutade med skrikande elever av upphetsning haha)