Lådan under sängen är tom, skrivbordet är tomt, nattduksbordets alla lådor är tomma. I garderoben hänger nu bara det som har potential att få följa med till Afrika. Packlistan är i produktion. Det återstår inte mycket till avresa. Trots det känns det som att det konstant kommer upp nya saker - aldrig blir man helt klar.
Och vad hände med alla vänner man skulle träffa? Umgås med in i det sista, säga hejdå till och önska ett fantastiskt år? Någonstans har jag börjat tro mer på det kollektiva - att varje beslut som någon i ens omgivning tar också påverkar en själv. Min flytt till Afrika påverkar inte bara mig, utan alla i min närhet. Elin, lillan som alltid funnits där, inte festat något nämnvärt eller umgåtts i stora kompisgäng, utan bara funnits där, flyttar.
Jag vill ändå tro att riktiga vänner finns kvar, oavsett om det sker kollisioner i samband med förändring. Det är poänglöst att deppa ner sig och slösa kraft när det finns så mycket annat energin behövs till. Saker sker ofta av en anledning. För visst är det avsevärt mycket lättare att åka, när inte vännerna hänger utanför dörren. Även om stödet inte alltid syns fysisk, vet jag att det finns där och det är det jag väljer att fokusera. Osagda hejdå kanske rentav är positivt - det betyder ju att man ses igen.
No comments:
Post a Comment