Wale Watu

23 oktober

Tänk vad alla intryck, film, foto, personliga möten, människor, musik, miljöer och allt vad man kan komma på, omedvetet påverkar oss. Fast ibland kommer tillfällen då man blir extra medveten – sådana tillfällen är när jag känner hur inspirationen börjar klia i fingrarna på mig. Det är något jag vill få ut, men hur? Något jag vill producera, men vad? Såg just en tänkvärd dokumentär om Annie Leibovitz, som bland annat blev känd av att fotografera utstickande bilder av kända personer. Den här filmen väckte lite av den där känslan inom mig… Den där känslan som inte går att sätta fingret på.

Anna Leibovitz är en vanlig kvinna med en vision och som vann på att dansa sin egen vals. Efter att ha jobbat nära the Rolling Stones under deras storhetstid med allt vad det innebar, spenderade hon lite tid på ett rehab, från vilket hon kom ut utan att någonsin se i backspegeln. Det var väldigt fascinerande och jag insåg vilken viktigt egenskap det är att inte fastna i samma gamla träsk, älta varför man gjorde på ett visst sätt, varför man sa något speciellt till fel person. Har alltid trott på att saker händer av en anledning, likaså människor kommer in i ditt liv av en anledning – antingen för att stanna eller bara lära dig något innan de drar vidare. Är de personer som drar vidare – grubbla inte ner dig och försjunk i tankar om vad du gjort för fel. Jag har själv märkt hur snabbt man glider ifrån personer man tidigare pratade med varje dag, trots sociala mediers stora möjligheter. Det är ingen idé att vara ledsen, för de personerna hade troligtvis inte stannat mycket längre om jag varit kvar i Sverige. Får man en möjlighet och magkänslan säger ”Ta den”, då måste man vara egoistisk. Cus truth is, man lever bara en gång – varje människa har bara sitt liv en gång, så vi kan inte gå runt hela livet och anpassa oss efter andras viljor.

Just i denna stund sitter min familj på planet på väg till Sydafrika. Känslan är väldigt speciell, liksom pirrar i mig vilket känns märkligt då jag ju känner min familj utan och innan. Men tror det är det otroliga i att de kommer bara för min skull. De åker hela vägen ner till Sydafrika för att träffa mig och ta del av min nya vardag. Känslan är extra stark då jag under snart 4 månader har varit den konstanta ”gästen”. Inte så att jag inte är välkommen, men alla har sina liv och sina familjer – det är en annan femma med de sina.

Under nästan två års tid har jag pratat och berättat otaliga gånger om saker jag upplevt och sett här nere, om personer jag mött, intryck jag fått. Under nästan två år har jag försökt ge liv åt något för att försöka få dem att förstå – men ingenting är någonsin 100% som man föreställer sig. Nu kan jag äntligen visa dem alltihop på riktigt – få dem att förstå och se på riktigt, inte bara få dem att ”tro” att de förstår. Imorgon bitti kommer Per och hämtar upp mig för att köra ner mot Durban. Körde en liten rövare och svarade mammas meddelande med ”Vi ses i Hluhluwe” – skulle bli en överraskning att jag möter dem på flygplatsen, så blev ju heltokigt när hon frågade hur det blir! Ska göra en snitsig liten skylt med ”Petterssonarna” skrivet med stora bokstäver. Ja – imorgon blir en bra dag!

Lyssna på Khadja Nin – Wale Watu – jag förstår inte ett ord, men det är ngåot i låten som berör på djupet. Går lätt at hitta genom att söka på youtube, helt fantastisk.