Jultider

När det känns som man går i motvind gäller det att refocus på godbitarna. Sedan ledigheten har jag varit upp och ner, höger och vänster. Spenderat mycket tid med min kära bonus familj Ngubane. Nedan är bilder med mig och Dumsanis vackra döttrar när vi chillar på stranden, samt äter "sodwana icecream ". Efter en heldag på stranden låg de minsta utslagna i baksätet haha, tungt att stå emot alla vågor!

Dumsanis familj har välkomnat mig med öppna armar. Det har varit fantastiskt värdefullt att få känna tillhörighet till en familj och bara "va". En av dagarna hjälpte jag Naledi att sätta i löshåret genom att tvinna ihop tunna tunna hårlängder. När till och med de yngsta på 2-3 år glatt kommer springande mot bilen när jag kommer körandes in på tomten, fylls hjärtat till bredden av kärlek.

De senaste veckorna har gett mig ännu mer perspektiv på min situation. Förändringar är tungt, men det är också de som gör att vi fortsätter utvecklas. Mitt halvår har lärt mig att lyssna mer till min magkänsla. Om inte jag mår bra, hur ska jag kunna få andra att må bra?  När problemet är identifierat gäller det att våga ta mod till sig och Take the step för att bli vinnaren i längden.

En dag kom Sandile med en mobilsladd att koppla till stereon i hyrbilen - vilken känsla att glida runt på spontanutflykter med grym musik på högsta nivå. Stanna till på Engen för att fylla på chipsförrådet, äta KFC på mitt i natten, grillad Worst med svensk senap på golvet, åka genom Phinda efter mörkrets inbrott och leoparderna lurades i trädkronorna, träffa nya människor - jag känner mig levande! 

Befinner mig just nu i Kapstaden, i ett av de mest vackra hus jag sett. Altanen vätter ut mot det kraftfulla havet. Under juldagarna var Emilia och jag med samma familj på deras vinfarm (se bilder nedan) , även det breathtakingly beautiful!  Ska fortsätta njuta av mina nya bekantskaper. Otroligt skönt med lite Miljöombyte!  På tisdag bär det av till Durban och hluhluwe igen.

December tider och luciaglitter

13 December 

Lucia utan glitter går inte, så var tvungen att ta en liten promenad och införskaffa luciaglitter och god choklad till mig själv. Bläddrade igenom lite "gamla" bilder och insåg återigen hur "obra" jag är på att uppdatera oftare… Nedan har ni min kompis Sandile - helgalen kille som aldrig slutar le, härligt inslag i vardagen! Inte lätt att hitta vänner i Hluhluwe, inte lätt att behålla de vänner man tror sig fått heller, så bäst att passa på att njuta av och ta vara på de roliga stunderna! Planerar att åka till Mtubatuba imorgon och hälsa på en av lärarna på Macabuzela som också blivit en vän - Ive got nothing to lose, inte här för att sitta inlåst i mitt rum :)! 

Här sitter jag och får hela håret flätat… Oh vad skönt det var! Vet däremot inte om det slutresultatet blev vidare snyggt, men kan utan vidare gå dit igen bara för att få tre tjejer att pilla i mitt hår haha. Men måste ändå säga att  nu när jag vant mig lite är det helt ok - fortfarande förskräckligt utsläppt, men uppsatt i en tutt på huvudet eller bak i en fläta är det ok (finns en bild från Mseni, Sodwana Bay nedan där jag har en "tutt").  

Under campingturen passade jag även på att göra mig en henna tatuering! Den höll närmare en vecka, men sen fick jag gå till Spar och köpa brun tushpenna för att fylla i haha. 

Dumsani och jag var lite gangsters när vi åkte från kontoret förra fredagen - eller jag tyckte vi var gangsters, men för honom var det mer vardag, så han skrattade gott när jag exalterat sa att jag var tvungen att få det på kort! Vi satt baklänges på flaket på en pickup (Mormor, kan lugna dig med att vi bara åkte 1km i lugnt område och hoppade av så fort vi kom till stan) 

Avslutningsfest på Star for Life kontoret, med "secret friend" julklappsutdelning" Själv gick jag hem som vinnare igen med en urcool strandstol i form av en "kylväskeryggsäck" - till råga på allt står det mitt namn på den :D! 

Skrev i tidigare inlägg att jag börjat måla tavlor igen! Här är min lille konsthörna - man kan ju ha det värre… 

Under förra veckan besökte vi även Dlilanga High School igen för att dela ut certifikat samt en pokal till gruppen vi drillat i dramat "Education First" för några veckor sedan. Tycker Dumsani har helt rätt när han trycker på vikten att uppmärksamma ungdomarna som deltar i våra dramer, då det ökar på självkänslan inte bara inom skådespeleri men även till att prestera bättre i skolan. 

Idag var jag även hos familjen Christina fått kontakt med under tiden som lärare på en grundskola i Mqobakazi. Fjorton personer sov i ett rum på ca 3x3 meter… Det är ingen underdrift när Christina säger att det är det fattigaste hon har skådat.. Kändes fantastiskt bra att ta med kläder som Anna och Malin (ni är änglar) skänkt, samt mat vi köpt till dem. Det är precis såhär jag önskar att det alltid gick till - inga stora krusiduller och massa fotografier för att de som överlämnar ska kunna visa hur medmänskliga de är… Christina gick enkelt genom bushen fram till rummet där mormor satt, för trots att hon knappt kan se eller röra på sig visar vi respekt genom att ge den gamla maten istället för de äldre barnen. Enkelt satte vi in det längs väggen utan att börja dra upp och visa vad vi hade med oss, innan vi promenerade tillbaka till bilen igen. "Man kan inte föda hela Afrika men man kan göra så gott man kan för individer man möter". 

Bilder till bushwoman delux

Bushwoman delux

10 december 2014

Livets resa, livets lärdomar, livets möjligheter. Varje dag växer jag en cm av nya erfarenheter och nya insikter. Trots kulturella dimensioner på mycket av det som sker, är det i grund och botten samma intriger som finns överallt i världen – bara att de är maskerade i kulturens färger. ”Make a plan of how you deal with it” – Dumsanis tips om hur man hanterar alla världens problem.

Efter en mentalt tuff vecka blev det fyra dagars campande i bushen vid Kozi Bay, precis på gränsen till Mozambique.  Fick inbjudan dagen innan från en av kvinnorna på pilatesen som upplyst att de hade en extra plats… ”Go for it”, var Traceys spontana svar, när jag lite tvekande berättade om spektaklet. ”It’s just what you need” – och där hade hon verkligen rätt, att komma iväg, träffa udda nya människor, leva utan klocka, el och täckning var otroligt avslappnande.

Under resan dit kändes det som vi skulle till världens ände… Efter två timmars bilresa norrut, åkte vi ytterligare dryga 45 minuter genom snäv bush ut mot kusten innan vi kom fram till campingplatsen. Måste erkänna att pulsen ökade när jag insåg att det inte gick att stänga vårt tält, utan skulle vara tvungna att sova med fritt blås för både vind, ljudet från vågorna 50m bort och framförallt alla farliga djur… Under dagen hade vi redan fått besök av den gröna mamban bredvid middagsbordet – Anna upplyste mig att man har två timmar på sig in case man blir biten… Jahapp.  

Första kvällen blev det ”havsskjöldpadds-vandring” längs stranden. Efter en knapp timme i rask promenad blev vi tillsagda att stanna och vänta på att en ”Loggerhead sea turtle” skulle gräva färdigt sitt hål och börja lägga ägg. Havsskjöldpaddorna börjar inte lägga ägg förrän efter 25 års ålder. Vid varje tillfälle lägger de ca 100-120 ägg, varav endast 2% överlever. En havsskjöldpaddshona kan lägga ägg upp till fyra gånger per säsong (november – februari) – tur är väl det med tanke på hur få som lyckas överleva i varje kull…

Lättad vaknade jag efter första tältnatten utan ett enda bett – trots bristande sömn gick jag glad i hågen ut på en lång promenad längs stranden. Tusentals krabbor åkte bergochdalbana i vågbruset vid strandkanten medan jag strosade utan uppfattning om hur långt eller länge jag var borta. Promenaden fick mig att verkligen slappna av, kanske inte så tokigt ändå att campa vid världens vackraste strand, där spår efter skjöldpaddornas nattfärder finns överallt.  Vi var omkring 20-25 personer som campade och har nog aldrig upplevt en så lugn stämning – man gjorde precis det som föll en in, sova, äta, läsa, bada, chilla – helt enkelt the good life. Insåg snabbt att det inte var någon idé att ha skor på sig, så var istället konstant svart om fötterna. Badrummet såg ut att falla ihop vilken minut som helst – men tack och lov höll det alla dagarna vi var där, bifogar en bild! Vattnet var mörkbrunt, så blev morgontvätt i havet istället. 

På kvällarna när vi alla var samlade kring lägerelden och väntade medan maten grillades till, berättades livshistorier. Fick lite nya fans, då de tyckte jag var otroligt modig som flyttat hit själv, och anpassat mig så som jag gjort… Tänker inte så mycket på det själv, men är kanske ganska modig ändå… Kommer däremot inte åka public transport inom det närmaste under festperioden… Förra veckan omkom 11 personer i en trafikolycka och igår bevittnade jag ytterligare en krock mellan två taxis, där jag såg hur människor låg på vägen… Fick veta idag att fem personer omkommit…  ”This is your wake up call”. Susan som bjöd med mig, berättade att hon är uppvuxen på en gård i Kenya, där hon haft maids till allting och levt livet vi svenskar bara ser på film eller läser i böcker. Bland annat fick sonen till en av deras anställda i uppgift att följa efter Susans bror vart han än gick, om utifall att olyckan skulle vara framme. I en annan familj, jobbade föräldrarna med att fånga vilda djur från helikoptrar och sälja dem till game reservs… Kan inte komma på något mer afrikanskt mach-jobb.

En eftermiddag såg jag att barnen var ute och surfade – jag som alltid velat testa! Gick fram till Simon, mannen som lärde ut, och frågade om han kunde tänka sig att visa mig också… Absolut! Var lite tuff sjögång på eftermiddagen för att lära sig, men han sa vi kunde försöka en liten stund så länge jag var beredd på att bli omkastad av vågorna. Kan dock säga att det läskigaste var inte att bli halvt ihjälslagen av vattnets kraft eller risken att få brädan på sig, utan insikten om hur långt ut till havs vi var och det endast var mörker under oss med potentiella hajar, flodhästar och andra farligheter. ”Yes the sharks around, but the good thing is that you don’t see them. Lucky you that my legs are longer than yours… ” Vet inte om Simons svar på mina farhågor var vidare lugnande… Men återigen kom Dumsanis ord upp i bakhuvudet ”Make a plan to deal with it” – jag ville ju trots allt lära mig surfa, så bara att koppla bort vad som fanns där nere… men oh så svårt! När vi var klara såg vi att något enormt kommit upp på stranden en bit bort. Plötsligt kom hela campningplatsen och större delarna av byn i närheten ner på stranden och börjar gå ditåt… Var en tydligen en Leatherback Turtle, världens största havsskjöldpadda, som var uppe för att lägga ägg – första gången på 11 år som den synts till under dagtid i området. Wow! Guiden uppskattade honan till 800 kg. De största kan väga upp till mer än ett ton… Ytterligare ett monster man kan lägga till på listan av läskiga djur i djupet, då de tydligen har tillräcklig kraft i käkarna för att bita av en hel hand.

Nästa surflektion blev redan 06.00 nästa morgon. Kan tyvärr inte skryta om att jag lyckades ställa mig på brädan… men kämpa gjorde jag! Med blåmärken över halva kroppen, kramp i armarna och ett nöjt flin på läpparna kände jag mig ändå som segrare.

Plötsligt var dagarna slut. Vilken underbar känsla att ställa sig i en lång dusch när jag kom hem – fick ta fram skrubben för att få bort det sista från fötterna. Idag har jag myst med tjejerna på deras sista dag i värmen. Blev lite chill vid Traceys pool följt av fika hos Christina för att överlämna en full ryggsäck med kläder som Anna och Malin ska skänka. På fredag ska jag följa med Christina till en familj hon känner där en mormor med Aids tar hand om sina 13 barnbarn, då föräldrarna tragiskt gått bort i sjukdom… ”Alla gråter när de följer med mig dit, men du kommer nog hålla dig Elin” – tar detta som ett täcken på att mina månader i Afrika börjat härda mig på riktigt. Imorgon förmiddag är planen att gå och få hela håret flätat för första gången… måste ju testa någon gång, så håller tummarna att det inte blir för knas.