10 december 2014
Livets resa, livets lärdomar, livets möjligheter. Varje dag
växer jag en cm av nya erfarenheter och nya insikter. Trots kulturella
dimensioner på mycket av det som sker, är det i grund och botten samma intriger
som finns överallt i världen – bara att de är maskerade i kulturens färger.
”Make a plan of how you deal with it” – Dumsanis tips om hur man hanterar alla
världens problem.
Efter en mentalt tuff vecka blev det fyra dagars campande i
bushen vid Kozi Bay, precis på gränsen till Mozambique. Fick inbjudan dagen innan från en av
kvinnorna på pilatesen som upplyst att de hade en extra plats… ”Go for it”, var
Traceys spontana svar, när jag lite tvekande berättade om spektaklet. ”It’s
just what you need” – och där hade hon verkligen rätt, att komma iväg, träffa
udda nya människor, leva utan klocka, el och täckning var otroligt
avslappnande.
Under resan dit kändes det som vi skulle till världens ände…
Efter två timmars bilresa norrut, åkte vi ytterligare dryga 45 minuter genom
snäv bush ut mot kusten innan vi kom fram till campingplatsen. Måste erkänna
att pulsen ökade när jag insåg att det inte gick att stänga vårt tält, utan
skulle vara tvungna att sova med fritt blås för både vind, ljudet från vågorna
50m bort och framförallt alla farliga djur… Under dagen hade vi redan fått
besök av den gröna mamban bredvid middagsbordet – Anna upplyste mig att man har
två timmar på sig in case man blir biten… Jahapp.
Första kvällen blev det ”havsskjöldpadds-vandring” längs
stranden. Efter en knapp timme i rask promenad blev vi tillsagda att stanna och
vänta på att en ”Loggerhead sea turtle” skulle gräva färdigt sitt hål och börja
lägga ägg. Havsskjöldpaddorna börjar inte lägga ägg förrän efter 25 års ålder.
Vid varje tillfälle lägger de ca 100-120 ägg, varav endast 2% överlever. En
havsskjöldpaddshona kan lägga ägg upp till fyra gånger per säsong (november –
februari) – tur är väl det med tanke på hur få som lyckas överleva i varje
kull…
Lättad vaknade jag efter första tältnatten utan ett enda
bett – trots bristande sömn gick jag glad i hågen ut på en lång promenad längs
stranden. Tusentals krabbor åkte bergochdalbana i vågbruset vid strandkanten
medan jag strosade utan uppfattning om hur långt eller länge jag var borta.
Promenaden fick mig att verkligen slappna av, kanske inte så tokigt ändå att
campa vid världens vackraste strand, där spår efter skjöldpaddornas nattfärder
finns överallt. Vi var omkring 20-25
personer som campade och har nog aldrig upplevt en så lugn stämning – man
gjorde precis det som föll en in, sova, äta, läsa, bada, chilla – helt enkelt
the good life. Insåg snabbt att det inte var någon idé att ha skor på sig, så
var istället konstant svart om fötterna. Badrummet såg ut att falla ihop vilken
minut som helst – men tack och lov höll det alla dagarna vi var där, bifogar en
bild! Vattnet var mörkbrunt, så blev morgontvätt i havet istället.
På kvällarna när vi alla var samlade kring lägerelden och
väntade medan maten grillades till, berättades livshistorier. Fick lite nya
fans, då de tyckte jag var otroligt modig som flyttat hit själv, och anpassat
mig så som jag gjort… Tänker inte så mycket på det själv, men är kanske ganska
modig ändå… Kommer däremot inte åka public transport inom det närmaste under
festperioden… Förra veckan omkom 11 personer i en trafikolycka och igår
bevittnade jag ytterligare en krock mellan två taxis, där jag såg hur människor
låg på vägen… Fick veta idag att fem personer omkommit… ”This is your wake up call”. Susan som bjöd
med mig, berättade att hon är uppvuxen på en gård i Kenya, där hon haft maids till
allting och levt livet vi svenskar bara ser på film eller läser i böcker. Bland
annat fick sonen till en av deras anställda i uppgift att följa efter Susans
bror vart han än gick, om utifall att olyckan skulle vara framme. I en annan
familj, jobbade föräldrarna med att fånga vilda djur från helikoptrar och sälja
dem till game reservs… Kan inte komma på något mer afrikanskt mach-jobb.
En eftermiddag såg jag att barnen var ute och surfade – jag som
alltid velat testa! Gick fram till Simon, mannen som lärde ut, och frågade om
han kunde tänka sig att visa mig också… Absolut! Var lite tuff sjögång på
eftermiddagen för att lära sig, men han sa vi kunde försöka en liten stund så
länge jag var beredd på att bli omkastad av vågorna. Kan dock säga att det
läskigaste var inte att bli halvt ihjälslagen av vattnets kraft eller risken
att få brädan på sig, utan insikten om hur långt ut till havs vi var och det
endast var mörker under oss med potentiella hajar, flodhästar och andra farligheter.
”Yes the sharks around, but the good thing is that you don’t see them. Lucky
you that my legs are longer than yours… ” Vet inte om Simons svar på mina
farhågor var vidare lugnande… Men återigen kom Dumsanis ord upp i bakhuvudet ”Make
a plan to deal with it” – jag ville ju trots allt lära mig surfa, så bara att
koppla bort vad som fanns där nere… men oh så svårt! När vi var klara såg vi
att något enormt kommit upp på stranden en bit bort. Plötsligt kom hela
campningplatsen och större delarna av byn i närheten ner på stranden och börjar
gå ditåt… Var en tydligen en Leatherback Turtle, världens största
havsskjöldpadda, som var uppe för att lägga ägg – första gången på 11 år som
den synts till under dagtid i området. Wow! Guiden uppskattade honan till 800
kg. De största kan väga upp till mer än ett ton… Ytterligare ett monster man
kan lägga till på listan av läskiga djur i djupet, då de tydligen har
tillräcklig kraft i käkarna för att bita av en hel hand.
Nästa surflektion blev redan 06.00 nästa morgon. Kan tyvärr
inte skryta om att jag lyckades ställa mig på brädan… men kämpa gjorde jag! Med
blåmärken över halva kroppen, kramp i armarna och ett nöjt flin på läpparna
kände jag mig ändå som segrare.
Plötsligt var dagarna slut. Vilken underbar känsla att
ställa sig i en lång dusch när jag kom hem – fick ta fram skrubben för att få
bort det sista från fötterna. Idag har jag myst med tjejerna på deras sista dag
i värmen. Blev lite chill vid Traceys pool följt av fika hos Christina för att
överlämna en full ryggsäck med kläder som Anna och Malin ska skänka. På fredag
ska jag följa med Christina till en familj hon känner där en mormor med Aids
tar hand om sina 13 barnbarn, då föräldrarna tragiskt gått bort i sjukdom… ”Alla
gråter när de följer med mig dit, men du kommer nog hålla dig Elin” – tar detta
som ett täcken på att mina månader i Afrika börjat härda mig på riktigt. Imorgon
förmiddag är planen att gå och få hela håret flätat för första gången… måste ju
testa någon gång, så håller tummarna att det inte blir för knas.
No comments:
Post a Comment