Mångfald och tolerans

17 september 2014

Nu här värmeböljan kommit… Idag var det ”bara” 35 grader. Måndag och tisdag nådde temperaturen så mycket som 38 grader. Känns som det inte spelar någon roll hur mycket vatten man dricker, blir heldåsig i alla fall. Allting går i slowmotion, både kroppen och knoppen. Är nu väldigt tydligt varför tempot här inte går att jämföras med i Sverige – det går helt enkelt inte att göra saker snabbt.  Jag har till och med börjat med den extremlångsamma gångstilen… Då är det långt gånget haha.

I måndags började vi med den officiella introduktionen av Star for Life programmet i grundskolorna. Detta innebär att vi i Grade R (nollan) och Grade 1 har storytelling med Star Jabulani eller Star Jabulile som ni ser på bilden nedan. Berättelserna syftar att berätta en historia som lär barnen något som är kopplat till Star for Lifes olika grundvärderingar varefter varje barn får en klubba eller karamell – ett trick att ge ytterligare positiva associationer till Star for Life utöver den roliga maskoten. I årskurs 2 och 3 introducerar vi stjärnan och vad varje spets står för. Det allra viktigaste är att vi inte blir lärare utan har interaktioner med barnen och får dem aktiva. Efter introduktionen av stjärnan får de under 10 minuter rita ner sina drömmar för att själva skapa något konkret. Idag fick jag introducera stjärnan för årskurs två för att se hur bra de yngre förstår engelska. De hade uttryckt till Dumsani att de ville höra mig prata och försöka förstår, vilket är en väldigt positiv inställning – dessvärre förstod de inget vidare. I nästa klass assisterade jag mer praktiskt istället med att dela ut papper och pennor. Ser fram emot dagen då jag kan hålla en klass på zulu!

I varje klassrum satt det likadana planscher uppe längts bak. Tog foto på en av dem se nedan. På en annan stod det:

Ngeke ngivume ingculazi ingenze ibhola = Jag tillåter aldrig att AIDS leker med mig

Ngeke ngivume ukukhulelwa ngisemncane = Jag tillåter aldrig att bli gravid när jag är ung

Ngeke ngivume izidakamizwa zibulale ikusasa lami = jag tillåter aldrig att droger ska förstöra mitt liv

Imfundo phamabili = Utbildning först

Starka budskap. Tycker det är fascinerande att de sitter uppe redan i de allra yngstas klassrum. Men det är tvunget för att det ska ske en förändring, då tonårsgraviditet fortfarande är ett väldigt stort problem, framförallt här i the rural areas. Det händer att det finns gravida även på grundskolor – har dock inte sett någon på en Star for Life skola än och hoppas det förblir så!

På hemmafronten ska jag idag flytta in i det nya singelrummet. Lite märklig känsla att någon annan kommer vara i det rum som varit ”mitt” en månad nu, samtidigt som det känns skönt att kunna börja göra sig hemmastadd på riktigt. Underlättar även på morgonen när jag har garderoben i samma rum istället för att gå över till grannrummet.

Den Sydafrikanska Star for Life kören är nu i Sverige för the Marchingforlove tour. Nytt för detta år är Marching For Life portalen, där Star for Life ämnar skapa ett forum där ungdomar kan skapa projekt och dela sitt arbete och sina drömmar med andra svenska ungdomar. Tyngdvikten ligger på mångfald och tolerans, vilket kan ses som extra viktigt idag med tanke på den politiska situationen Sverige försatt sig i. Skapade mitt bidrag idag – en dikt om mångfald och tolerans!

Vad är Mångfald och tolerans?

Olika typer av människor,

som kan leva i harmoni och balans,

Utan våld och uppror

I ett samhälle där alla får en chans

Vad är mångfald och tolerans?

Alla hudfärger, religioner och tankar

Ett samhälle där vi alla är tillsammans

Där olika är något bra och som berikar,

Bidrar till nya perspektiv och färgglans

Vad är mångfald och tolerans?

Förståelse och öppen inställning

Till glutenallergi och laktosintolerans,

Till rullstolsbundna och killar i klänning,

Till burka och blonda tjejer i hästsvans

Vad är mångfald och tolerans?

Det finns inga rätta svar

Ingen definition utan relevans,

Att detta sprids är vårt gemensamma ansvar,

Mångfald och tolerans måste strävas efter tillsammans

Weekend well spent

14 september 2014

Exakt tre månader sedan jag fyllde år. Rätt häftigt när man tänker på så mycket som hänt under de här månaderna…

Helgen artade sig riktigt bra trots att jag tackade nej till safarituren lördagmorgon… Har nog blivit lite afrikaniserad, kände mig inte superlockad att åka ut vid 5.30, sängen lockade lite mer… Kring 11 däremot, följde jag med två tyska volontärer, som bor här hos Tracey över helgen, samt Traceys man Alec ut på långpromenad vid False Bay. Området kallas False Bay, då man lätt kan tro att sjön mynnar ut i havet – vilket den inte för och är därav ”false”. Längs de 15 kilometrarna, mötte vi leopardspår, spår från hyenor, två döda djur (från hjortfamiljen, men minns inte exakt namn), apor och skalbaggar. Det fanns säkerligen en hel massa andra djur som lurade inne i skogen och iakttog oss – men det gjorde nog inget att de inte visade sig allihop. Som Alec sa… Det räcker att man är snabbare än den långsammaste i gruppen om något skulle attackera… Däremot lugnade han med att säga att leoparderna är otroligt skygga djur, det är därför de kan finnas lösa på platser där människor vistas. Lejon däremot, hade kunnat gå till attack - framförallt då de är flockdjur och inte like "utelämnade" som leoparden. 

Bara känslan att gå i stekande hetta, med svetten rinnandes överallt och veta att djuren finns där räcker gott och väl för att göra det hela aningen magiskt. Alec meddelade att han brukar försöka ut och ta långpromenader över helgen och gärna har med sig sällskap – får se var han tar med mig nästa gång! Lite ledsen att min fot fortfarande inte vill ge med sig…. Men promenaden fungerade ok! Håller tummarna att det ska gå att börja springa lite försiktigt i veckan. Kvällen avslutades med gemensam Brajj och glass! Härlig överraskning att få mat på köpet haha.

Idag började dagen redan 5.50, då vi, denna gång Tracey inkluderat, skulle iväg till the Western Shores and Carters Creek. När man kör in på området följs hektar efter hektar med land. Det visade sig vara vår dag, då det fanns djur vart vi än vände blickarna: Närmare 100 zebror, gnuer, alla olika sorters hjortar, otroliga fåglar i alla dess storlekar och färger, krokodiler, flodhästar giraffer och vildsvin. Alec berättade att zebrornas hud också är två färgad - inte bara pälsen. Då de vita respektive svarta ränderna absorberar olika mycket värme, bidrar detta till naturlig cirkulation i huden vilket även kyler ner djuren - smart! Solen stod högt på himmeln och temperaturen närmade sig 35 grader medan vi flög genom landskapet mot St. Lucia. Vi passerade St. Lucia och fortsatte ut mot Cape Vidal – wow vilken strand! Det blev första doppet sedan jag kom hit och det lär bli många fler! Vattnet var precis perfekt temperatur. Efter simturen la vi oss ett par timmar på stranden och kände hur vattnet förvandlades till salt på huden. Även nu när jag sitter och skriver det här känner jag havsdoften från håret – bästa doften jag vet. När vi sedan skulle börja röra oss därifrån tog vi en fruktpaus vid bilen med bakluckan öppen… Allas fokus var på Alec, då en apa just försökt stjäla hans äpple. Undrar om detta var apornas taktik, för vips hade en nappat åt sig ett paket med 6 mini-yoghurtar och rusat upp i trädet. Ett dussintal apor rusade mot trädet. De vakter som fanns på platsen hämtade snabbt en slangbella och började skjuta mot yoghurtarna - ni förstår själva vilket yoghurt regn det bäddades för. Det är viktigt att aporna blir "bestraffade" om de tar något från människorna. För oss människor är det strikt förbjudet att mata aporna, man kan inte ens slänga sin äppelskrutt, då detta bidrar till ökad "brottslighet". 

Tack för en underbar dag! Var inte hmma förrän vid 17 tiden. Vrålhungrig som jag var satte jag direkt igång med middag – hur skulle jag vet att Tracey skulle komma och knacka på och säga att middagen är klar 19… Aja ska gå in till huset för sällskapets skull. Känner på mig att det finns stor risk att något slinker ner trots att jag nu känner mig proppmätt… Särskilt om det serveras efterrätt…

Varit trevligt att få träffa andra volontärer i min ålder och se hur deras upplevelser ser ut. Den största skillnaden är att de endast umgås med vita. Kvinnan som håller i projektet i Greytown – ett barnhem för föräldralösa – är vit och samtliga övriga volontärer. Däremot hade de samma negativa erfarenheter av visumansökan…

                                       

Rumpan ut dansen inför 600 ungdomar - yes jag har hittat hem!

11 september 2014

Gårdagen spenderades i Durban. Det var dags för the High School Arts Festival i Mlazi, en s.k. location utanför Durban. Områden som refereras till som ”locations”, är de områden dit den svarta befolkningen blev förvisad under apartheid eran. Mlazi är det näst största området kring Durban - Soweto toppar listan. Just pga historien finner man inga vita i de här områdena och bostäderna liknar mest plåtskjul. Apartheid gör sig påmint överallt liksom de fortfarande stora socioekonomiska skillnaderna. Så fort man lämnar den pompösa innerstaden Durban, når man de lyxiga ytterområdena. Därefter ser man hur det förfaller mer och mer ju närmare the locations man kommer – Fy, vet inte riktigt vad mer jag kan säga. Apartheid ligger i botten för så oändligt mycket elände. Har sagt tidigare att jag aldrig varit så medveten om min hudfärg tidigare. För de få jag lärt känna utanför Star for Life, är jag i många fall deras första vita vän… Minns särskilt hur en kille hade svårt att förhålla sig till mig till en början, för han var så chockade att jag inte flyttade mig när han satte sig bredvid – detta trots att han går på universitetet där det finns mixade etniciteter. Han berättade hur de vita föredrar att byta plats än att sitta kvar – dock ska det nämnas att detta inte gäller utbytesstudenter, utan sydafrikanska vita. Undviker att dra alla över en kam, men nyheten är väldigt alarmerande, då jag inte i min vildaste fantasi kunde föreställa mig att det fortfarande är så tydligt. Å andra sidan tar sådana här stora förändringar som demokratisering av ett land med 60 miljoner invånare lång tid – mycket längre än 20 år!

Hallen där festivalen skulle äga rum var klockren – mycket utrymme och en upphöjd kortsida som utgjorde en stor scen. Så många som 8 high schools i området medverkade, vilket ledde till ett deltagarantal över 600. Under förberedelserna pratade Thandiwe till ungdomarna – mestadels på zulu, vilket troligtvis var varför jag inte riktigt lyssnade till hundra procent. Plötsligt knuffar Mbali till mig och säger att jag ska gå upp på scen. Va? Tydligen hade Thandiwe sagt att jag skulle prata om Star for Life i Sverige och hur the cultural exchange ser ut osv. Var inte mer än att ta micken och börja prata. På ett sätt var det bra att inte ha fått någon förvarning, för jag hann inte gå och tänka och bli nervös för att jag skulle på scen. Å andra sidan visst jag inte riktigt helt vad jag skulle säga heller, men spontaniteten flödade och jag fick ur mig rent av väldigt bra saker haha. När showen sedan skulle börja, drog Jali med mig på scen igen och sa att jag skulle hjälpa honom att leda programmet – So I did.

Det var bara att fortsätta improvisera och känslan var underbar. Det kändes så naturligt. Jag tror jag har hittat hem – ska definitivt följa planen och läsa lite public speaking på universitetet nästa år. Vid ett av tillfällena då jag skulle upp mellan akter och kommentera föregående nummer, samt presentera nästa – dansade jag Schatamiya dance ut på scen och bokstavligen hela hallen brast ut i blandade skrik, skratt och hejarop. Den här dansen kallar jag annars för ”böjda knän och gunga med rumpan ut dansen”. Det är en gren i den traditionella zulu danserna – för killar… Blev succé! Är riktigt stolt över mig själv. Särskilt när jag i efterhand insåg att jag aldrig pratat inför så många människor förut – oförberedd till på köpet. Är ofta den som får redovisa och prata inför grupp, men oftast mindre grupper. Det komiska är att jag troligtvis var yngre än många av eleverna. I Sydafrika är det inte på samma sätt som i Sverige: Går man i fyran är man 10, i femman 11 osv. Här skiftar åldrarna hej vilt pga olika orsaker. I de deep rural areas, såsom kring Hluhluwe händer det att killar börjar första klass först när de är 10 år. De hålls hemma av föräldrarna tills de lärt sig ta hand om korna… Detta innebär att de går ut skolan när de är 23 - i bästa fall om de klarat alla årskurser. Dessvärre presterar ofta de elever som börjar sent, sämre i skolan vilket gör att de får gå om årskurser… Framförallt när jag var på the cultural events i Makhasa i helgen förundrades jag över hur gamla många av killarna såg ut. När det kommer till tjejer, är den största orsaken ofta graviditet. Förskräckligt många elever som är föräldrar… Galet.

Efter festivalen fick jag meddelande från Thandiwe att direktören för arts and culture i Durban samt hon själv, varit mycket imponerade över min prestation och hur ”funny and relaxed” jag varit på scen. Wow, ja det här vill jag verkligen göra igen! Direktören höll för övrigt ett väldigt starkt tal till eleverna om grupptryck, och den egna makten att bestämma över sina ageranden. Han avslutade med en berättelse om en flicka på en av skolorna han jobbat på för många år sedan. Hon var fortfarande oskuld och blev mobbad för det av sina tjejkompisar. De tyckte hon var dum som missade det ”roliga”. Hon stod ut till en dag, då hon gick upp framför klassen och sa: ”It will take me two second sto become like you, but you will never become like me – its impossible”. Den här berättelsen fastnade hos mig måste jag säga, då den kan kopplas till så många olika saker.

Slutligen måste jag också nämna så fantastiskt inspirerande det är att få ta del av den afrikanska musiken, dansen och dramat. De röster som kommer fram, gospelframträdanden och andra körsånger – magiskt! När festivalen var över, blev det däremot lite kaotiskt med mat. Några skolor hade tagit med sig väldigt många fler elever än vad som var planerat, vilket innebar att maten inte räckte… det blev nödlösning på nödlösning. ”Finns inga problem bara lösningar”. Och visst löste det sig till slut så samtliga fick i alla fall lite mat och vi kunde köra tillbaka till Hluhluwe. Första bilturen i den nya primary-school bilen! ÄNTLIGEN, inte en dag för tidigt kan jag säga.

När vi väl anlände hem senare på kvällen var jag på tok för trött att laga mat, så blev kakor och chokladgröt till middag – älskar att bo själv ibland, ingen som lägger några värderingar i vad man stoppar i sig. Har bestämt att så länge jag får på mig mina jeans är det ok…. Och trots helt annan kost, och galna/oexisterande matvanor lyckas jag fortfarande få på mig dem utan problem – life is good.

Mitt i all uppståndelse fick jag ett paket från kära familjen också! På bilden bär jag mina nya byxor från mormor och lindade scarfen lite snitsigt runt huvudet. Fått så otroligt mycket kommentarer pga scarfen idag… Tvp coacher som ville gifta sig med mig och en tredje som ville hänga upp mitt leende på väggen haha. Kanske borde ha turban lite oftare! Bara min kära mamma som insåg bakgrunden till det hela – var väldigt lat att tvätta håret, så tänkte jag kunde dölja det finurligt haha. Såklart att hon skulle genomskåda det hela – men det blev success i alla fall. Däremot fick jag höra från några vänner att de inte tyckte jag skulle ha det för ofta… Tydligen är det äldre kvinnor eller gifta som har scarf runt huvudet. Fast kan låtsas jag är ovetande europé (som jag ju trots allt är), och ha det på bad hairdays i alla fall!

Dressed for success

7 september 2014

Vilken lättnad! The arts festival blev otrolig succé!! Kände det redan när barnen exalterade hängde ut ur fönstren på minibussarna, sjungandes och dansandes till den höga musiken alltmedan de svängde in på uppfarten till Hluhluwe Club. Jag hjälpte eleverna och lärarna som jobbat med the visual arts, medan Mbali och Dumsani sanbbt körde sista snabba repetitionerna av the drum majorettes, the mass dance och the mass song. Dessvärre fick jag knappt se något av föreställningen själv…. Nokwanda och jag hade hand om backstage, såg till att rätt elever stod och väntade på rätt ställe och gick upp på scen när de skulle osv. Har lärt mig så pass mycket zulu att jag kunde få dem tysta och lyssna på mig. Lalelani betyder lyssna, nrä man säger det till många personer. Angikhulum betyder var tysta.

Efteråt fick vi mycket beröm från flera håll. Det var lite som en sten som lättades från axlarna. Det var så otroligt viktigt att festivalen blev bra, då man kan se det som kickoffen för det nu officiella primaryschool programmet. The area manager JD, skrev ett meddelande till mig senare på kvällen och uttryckte att han ser fram emot framtida samarbeten och att han var imponerad av min insats. Wow det behövde jag. Har gått två månader och tänkt på vad de tycker om vad jag gör på plats, om jag verkligen bidrar osv. Ibland är recognition allt man behöver för att elda på igen. Nästa vecka är det budgetmöten och workshops som gäller för att skapa planen för ett år framåt och se så finanserna räcker. Ska även sätta igång mer med the partnership program och få utökade uppgifter inom det administrativa i the primaries. Håller även tummarna att jag får åka till the high school Art festival i Durban på onsdag  - vore fantastiskt roligt att få se skillnaden mellan de mindre och större barnen.

Igår var jag med Jali och Busisiwe (Både coacher för Star for Life) på Makhasa High School och såg på distrikt tävlingen i Cultural Activities. Blir lika fascinerad varje gång, och lika fundersam när jag försöker svara vad vi gör för svenska cultural activities. ”No we dont have any dances where we dance showing our breasts”. Tro det eller ej, men en av de traditionella dräkterna ska egentligen bäras utan trosor också…. Men flickorna hade fått dispans (tack och lov). Jali berättade att han brukar använda de här traditionella aktiviteterna som exempel under classroom sessions, när han diskuterar rape. När vissa killar påtrycker att ”we can’t control ourselves”, frågar Jali enkelt ”What about during cultural reed dances where the girls are half naked?” ”But that is another circumstance, it’s culure” ”Yes, but then you are able to control yourselves”… Där satt den. Otroligt intressant.

Glömt namnen på de flesta av de uppträdandena, men ett bygger på hur männen visar hur man slåss under ett bröllop. Denna ceremoni utövas fortfarande av vissa familjer under giftermål – förhoppningsvis kommer fästmannen ut som vinnare… Busi meddelade att hon inte kommer tillåta den delen på sitt bröllop, då hon inte vill riskera att sin blivande framtida man ska ha en blåtira på bröllopsfotografierna. Ingoma danserna är väldigt roliga att titta på. Favorituppträdandet på hela dagen var den första ingomtjejgruppen. Ingoma är den traditionella zuludansen kan man kort säga, hoppas jag kan ladda upp en kort film nedan.

Idag har jag dessvärre legat i sängen och inte lyft ett finger på hela dagen. Blivit vrålförkyld. Med 27 grader och strålande sol ute, kände jag att det nog var likasåbra att stanna inne. Inte ens läst min bok, tänka sig var har dagen tagit vägen? Men detta var precis vad jag behövde efter den gångna galna veckan.