"It never happens that none volunteers to sing"

15 oktober

Morgonen startade tidigt med upphämtning redan vid 6.30. Det var dags för eleverna på Dililanga att spela upp dramat vi övat de senaste två veckorna för hela skolan. Men först var det morgonbön. Trots att jag nu bott här i dryga 3 månader visste jag inte att alla High- och Primaryschools samlas på skolgården för att be 07.30 varje morgon.  Vem som än känner för att leda bönen (vilken sjungs i gospel) får börja sången.  Som svensk tänkte jag direkt på logistiken ”What if two people start singing at the same time?” ”What happens if none wants to lead the song?”. Återigen fick Dumsani sig ett gott skratt och sa att jag lär honom nya saker varje dag utan att jag ens märker det. ”It never happens that none volunteers to sing”. Juste, jag befinner ju mig på en annan kontinent. En mycket trevlig tradition som skapar känslan av unity på skolan.

Något jag däremot inte kan förlika mig med är agan… När elever var sena till våra rehearsals fick de direkt rapp över rumpan eller baksidan låren av rektorn. Aga i skolan är förbjudet enligt den sydafrikanska regeringen, men sker ändå överallt. Om man ska lyssna till vad mina kollegor säger, är det föräldrarna som trycker på att lärarna ska straffa barnen om de inte uppför sig. Fysisk bestraffning är snarare norm än undantag. ”But what else should you do if the learners or your kids are naughty? This is the best way to disciplin them”. Samtliga kollegor har fått ta emot rapp på lår eller fingrar genom skolåren och hemma, ändå är alla positiva till användandet och tycker det är en väldigt effektiv metod. De menar på att ”bara säga till sina barn” är ”a very European way of upbringing that wouldn’t work in South Africa”. Självklart finns det lärare och föräldrar som inte använder den fysiska metoden. Kan tänka mig att detta i så fall är fallet i storstäderna, där moderniseringen är ett faktum.

Det är otroligt fascinerande hur enorm skillnad det är mellan de som är uppväxta och bor på landet kontra de från städerna. Sättet de pratar, rör sig och värderingarna skiljer sig vilt. Till och med jag börjar utveckla förmågan att kunna urskilja vem som är från staden och vem som inte är det. Visst, så är fallet även i Sverige till viss del, men tror det blir ännu mer markant här med tanke på de tydliga sociala och ekonomiska klasser som präglar samhället. Vill påstå att vi inte har lika klara linjer var de sociala och klasserna går i Sverige. Somliga kanske rentav skulle säga att vi inte har några klasser i Sverige, men det tycker jag är att blunda för verkligheten. Däremot stämmer det att vi inte är ett ”klassamhälle” i den bemärkelsen vilket gör att vi inte tänker i samma hierarkiska banor som här.