Richards bay

Varit en skön helg. Låg och läste under fredag kvällen och bara njöt av stunden och tystnaden.
På lördagsmorgonen hämtade Busisiwe upp mig och vi for iväg till Richards Bay. Där blev det först bio och massa popcorn varefter vi gick runt och shoppade lite. Första gången jag handlat kläder i Sydafrika. Men tyckte jag kunde unna mig lite extra då jag fått otroligt glädjande nyheter från familjen som var på min diploma ceremoni. Det var helt galet vad tiden flög förbi, men det betyder att vi hade det himla mysigt. Skönt med lite tjej sällskap och bara slappa. Busi jobbar som coach och är sällan på kontoret, vilket också ger lite nya fläktar.

Vi avslutade med ett kort strandbesök och sedan middag på ocean baskets. Inte vilken middag som helst, utan med chokladmudcakemumselimums och glass till efterrätt!!

Idag inhandlade jag lite basvaror till mitt nya liv som köksinnehavare. Kryddor, diskmedel, smör etc. Kring lunch kom Ntombenhle över och vi såg film och chillade till det började mörkna utanför och hon behövde gå hem. Första middagen blev toast, scrambled eggs med lök,tomat och pumpakärnor, tomatsallad med fetaost och full cream Milk. Lyx! 

Med döden i vitögat

22 augusti

Oj nu var det längesen. Varit en turbulent vecka - återigen expect the unexpected. Efter en helg i Durban blev det flytt till Fever Tree Guest House på måndagen av logistiska skäl. Inte lika idylliskt afrikanskt, vilket jag kommer sakna, men allt har sina för och nackdelar, väljer att fokusera på det positiva! Tracey, ägarinnan har tagit mycket väl hand om mig de senaste dagarna då jag varit en enfotad yngling. Efter springningen i tisdagseftermiddag, 100 meter från mitt rum, vrickade jag till vänster foten. Den svullnade upp till en ballong – att gå fanns inte ens på kartan. Direkt gick mina tankar till Nelson Mandela loppet nästa helg. Sh*t. Kan glatt meddela att den blir bättre och bättre tack vara två långsamma och stillasittande dagar. Fick Voltaren gel och en stödstrumpa av Per, vilket varit till stor hjälp.

Fått mig några goda skratt då kollegor på kontoret frågat hur det är med mitt brutna ben, eller rivsåret på hela vaden… Rykten som sprids förstoras så mycket att det till sist knappt finns någon sanning i det alls – lite småkomiskt i situationen. ”My twisted ANKLE is getting better thankyou”. Vad gäller revan, gick jag in i ett nät-staket som låg på golvet i ett av klassrummen och drog upp en djup reva. Sånt som händer – sa däremot till lärarna att de måste ta bort det snarast. Bättre att jag skadar mig än barnen, särskilt då jag snabbt såg till att få såret omplåstrat och rengjort för att inte riskera infektion.

På onsdags eftermiddagen, frågade Tracey om jag ville med henne ut i parken. Gärna! Svarade jag snabbt, som suttit i samma stol hela dagen. Vad jag inte visste då var att jag den eftermiddagen skulle vara beredd på att komma till himmeln. JISSES. Efter bara 20 minuter hade vi redan checkat av 4 av the Big 5. Runt hörnet möttes vi av ett dussin noshörningar med de mest majestätiska horn. Tracey hade koll på varenda en – att åka i parken är hennes passion och hon gör det så ofta hon kan. Det är anledningen till att hon flyttade hit från Durban meddelade hon. Några hundra meter från noshörningarna låg de…. 5 lejon ungar och lite högre upp på kullen två mammor. Mammorna låg och vakade på bufflarna lite längre bort. Så inom en radie av max en kilometer såg vi två bufflar, tre noshörningar och 7 lejon – inte illa! Efter en halvtimmes beskådan började det skymma på lite. Man måste vara ute ur parken innan 18, då det är förbjudet att köra på natten.

Plötsligt hör vi ett brakande och elefanthjorden blir synlig. Bara några meter från gaten… Jahapp, inget man kan göra än att vänta på att dem ska flytta på sig. Problemet var att när det börjar skymma, är sannolikheten att elefanterna förbereder sig för natten väldigt stor, och därav minskar möjligheten att komma förbi… Vi vände till slut om för att köra den långa omvägen i mörkret till den andra gaten, men bara knappt 50 meter bakom oss var det ytterligare ett dussin elefanter… Vi var instängda. Hjärtat bultade så hårt i mig att jag var tvungen att skjuta bak stolen och låtsas chilla. Inte förrän omkring 1.5 timme senare lyckades två safaribilar tränga sig förbi elefanterna tack vara sina starka strålkastare. Just det att vi inte sett de gråa bjässarna i natten gjorde det hela ännu mer skrämmande. Tillsammans i trupp blev vi för stort hot mot elefanterna som började småspringa åt olika håll från vägen, så vi snabbt kunde slinka förbi.

05.00 ringde alarmet nästa morgon och det var dags att åka iväg till parken igen. Man kan tro vi hade fått enough, men Tracey sa hon var tvungen att se var lejonen och elefanterna blivit av. Vi hittade dessvärre inte lejonen, men hade en fantastisk frukost i sällskap av 10 olika småfågelsorter i alla möjliga färger.

Bifogar bilder från the rehearsals på the primary schools, samt annat smått och gott. På en av bilderna  ser man en noshörning i centrum och sedan små vita fläckar till vänster…. De är lejonen!

Adapting to change

Var ute på nätet och letade efter bra aktiviteter man kan göra med primaryschool barnen unde de olika rubrikerna som ges i The South African Curriculum. Av en händelse kom jag in på den här bloggen https://www.udemy.com/blog/adapting-to-change/ och började läsa om changes och hur de påverkar oss. Blev helt uppslukad. Klistrar in ett stycke nedan:

Expect the Unexpected

Realize that change is something that is always going to occur in life.  The one thing that never changes about change, is that it is constantly happening.  So, maybe it’s time to change that way that you look at this constant.  When things don’t seem to be going the way that you had expected, balance the hopes that you may have that the situation will change, with a bit of realism when things are going well.  Expect the unexpected, when things are going poorly, or a situation is not going the way that you expect it to, think about real ways that you may be able to change the momentum of the situation.  When things are going well, be prepared for things to take a turn for the worse and plan ahead for them.  If you try to learn to expect the worst, you will be left pleasantly surprised when things go better than expected as well as prepared for them if they do take a negative turn.  Learn to accept that you’re not a fortune teller, you can’t predict the future and you can’t plan for every scenario.  Accept that you may not like or be ok with the outcomes or directions of some situations and try and construct a non-defensive plan to deal with these difficult situations.  By learning how to expect the unexpected you will be one step ahead of the game and be prepared to handle whatever is thrown your way.

Expect the unexpected är precis vad jag pratat om i tidigare inlägg och det kan inte bli mer sant. 

Change, it’s a word that rolls out of the mouth so easily.  It’s not multi syllabic and can be uttered in a single breath, change.  So, why is it that the word change evokes panic in the hearts of some when it is heard or said?  Change is all around us and is constantly occurring.  It is something that we deal with daily, we may just not be as aware of the changes occurring until someone points them out to us.  Instead of feeling assured by one of the few things in life that are certain, many of us get thrown into a panic when we stop to think about how we will be impacted by change.  Since change is inevitable, it is something that no matter how unpleasant we have to learn to deal with.  Learning how to manage change and navigate new processes can be challenging, but will pretty much guarantee that you get through life feeling a lot less stressed.

För snart 6 veckor sedan upplevde jag en enorm förändring, med ny kontinent, nytt land, bo ensam, ny kultur, allt nytt. Nu börjar jag känna att förändringen även sprider sig inom mig. Vill påstå att den inre förändringen kändes på riktigt i lördagsmorse, när jag visste att Sam och Kasper skulle åka tillbaka till Sverige men jag stanna kvar här. Jag känner mig lugnare och mer stabil. Det här är mitt hem nu. När jag umgås med de övriga svenskarna här, blir förändringen ännu mer påtaglig. Då syftar jag på perspektivet och hur man upplever saker. För mig är det hemma med kor som blockerar vägen, tjoande ungdomar och barn, mycket ljud, röd sand och annorlunda matvanor. När det händer något kom jag på mig själv att le och tänka "Ja det är hemma, det är så det ska vara." Skönt. 

Under morgonen besökte Chalmers killarna och jag en highschool i Mdaka, där Busisiwe höll en learner's workshop. Trots att hon är nykomlingen bland coacherna, gjorde hon det fantastiskt bra! Man kan inte må annat än kanon när man är på de här workshopsen. Ska vidare till Macabuzela primary nu och fortsätta the rehearsals. Fascinerades igår när Mbali frågade en fjärdeklass, vem är sopran, alt, bas osv. innan vi satte igång för att öva in the theme song "Do something where you are" - häftigt! 

Long walk to freedom

12 augusti

Arbetet inför the primary school art festival är i full gång. Under förmiddagen körde jag med Dumsani till Nompondo Primary school för att lämna material till den praktiska konstdelen. Under eftermiddagen blev det en tur till Phumlani primary för klargöra temat och idén med festivalen även för eleverna. Temat för the art festival är ”Do something wherever you are”, då vi försöker uppmuntra barnen att se kreativt på sin omgivning och hur det finns konst i alla dess former bara man går utanför dörren – om man ens behöver gå ut. Vi vill även att de ska se om de hittar skräp som kan återanvändas. För mina visual arts learners bad jag dem försöka hitta träbitar så vi kan konstruera en ram som håller upp lakansväven. Jag önskar ge samtliga fyra primaries varsin canvas, där de ska presentera sin skola, så det tydligt syns var respektive skola presenterar sina verk. Tror det här kommer bli ett riktigt häftigt event!

Väl hemma hade min lilla grodkompis som numera delar badrum med mig, hittat sig en fru att para sig med. Valde att duscha lite senare så de fick göra klart sitt, vill ju inte ha negativt inflytande på naturens fortplantning. Gjorde inte så mycket, magen skrek efter mat och jag behövde stretcha från träningen. Senare stannade Mdu för att se på Nelson Mandel ”Long walk to freedom”. Lovade att han skulle få se den, nu när jag har den på ett memory stick. Sitta i mörkret i en hydda i Afrika la på en extra dimension till upplevelsen av filmen, trots jag redan sett den hemma på bion i Malmö. Mdu mindes apartheid eran. På den tiden fanns det inte ens några få vita i Hluhluwe området, vilket gjorde att livet flöt på som vanligt. I städerna däremot härjade våldet. Man behövde inte resa längre än till Empangeni, omkring 30 minuter härifrån för att mötas av hatet. I filmen visar de hur de svarta även dödade sina egna, de som anklagades för att vara spioner å de vitas vägnar. De sattes fast med bildäck, blev dränkta i bensin innan någon satte eld. ”I knew a friend’s friend’s friend…”. Hört teorier från vänner här att det var apartheid erans djupa sår som fortfarande påverkar kommunikationen. Istället för att säga rakt ut vad man tycker, eller ens idéer väljer man att vara tyst - detta gäller då inte de yngre, utan de som var med och upplevde det extrema förtrycket och risken att bli dödad om du öppnade munnen… Detta har varit en verklighet för bara 25 år sen för massor med miljoner människor. 

När filmen refererar till tiden i Johannesburg, mixas Xlosa och Zulu, något jag inte märkte första gången jag såg den. Mandela’s uppmaning ”Amandla” (The power) svaras med ”Awethu”(är vår) och ”Mayibuye” (Måste komma tillbaka) ”IAfrika”. Mäktig film, för er som inte sett den – se den. Mdu berättade också att Xlosa (grannar till Zulus) fortfarande utövar ritualerna som visas i inledningen där de unga pojkarna blir till män. De djupa rötterna i den afrikanska kulturen är minst sagt häftig. Har vänner som studerar African music and drama på universitetet här i KwaZulu Natal. Tänk om man kunnat plugga svensk musik och drama som en fyraårig linje… dansar man små grodorna då?

Haft lite problem att ladda upp filmer och bilder på Zulu dans och andra aktiviteter, hoppas det går bättre snart igen! Innan jag rundar av måste jag bara rätta till ett misstag jag gjorde i senaste inlägget. Som den historielärare han är, måste rätt vara rätt vilket är en mycket bra egenskap! Krokodilen åt aldrig geten, utan man såg den endast lura nere i vattnet – men inte fy skam det heller.

Långhelg på vift

11 augusti

Vilken helg, vilken vecka. På fredagsförmiddagen tog Sam och Kasper med mig ut på en rundtur. Det blev först en sväng till Thanda. Undrar om inte Sam var safariguide i ett tidigare liv. Detta baseras inte på hur han ”missade” att köra oss dit djuren var – även om vi till sist fick vara så nära en gepard att vi kunde höra hans andetag, utan på förarbetet och det skickliga spänningsuppbyggandet. Tror jag talar för både Kasper och mig när jag säger att det allt blev lite pirrigt alltmedan vi åkte genom det mäktiga landskapet. Precis när vi skulle åka ut igen, satt geparden och flämtade precis vid grinden. Som en del av the recruitment policy av new staff i Star for Life, upplyste Sam att Kasper skulle ut ur bilen och ta ett fotografi till fots. ”Självklart inga problem” – Respekt Kasper! (Behöver kanske inte nämnas att detta gjordes efter att vi åkt ut genom grinden och hade ett stängsel mellan oss och världens snabbaste djur… Oavsett modigt gjort, jag höll mig lite närmare bilen som den mespropp jag är haha)

Bilen skumpade vidare till Hluhluwe Damm. På namnet trodde jag det var en liten vattensamling, men jisses vilken damm! Kunde inte se slutet med blotta ögat. Sam berättade hur han vid ett tidigare besök sett hur en krokodil hoppat upp ur vattnet och dragit ner en get som kommit ner för att dricka. Dessvärre bjöds det inte på något sådant skådespel när vi stod på piren och såg på solnedgången. Däremot upptäckte vi ett mycket intressant ljudfenomen. När man stod på ett visst ställe på piren kunde man höra tydlig gospelmusik eka genom dalen. Men när man rörde sig närmare mot ljudet blev det tystare och tystare tills det försvann helt, trots att det fortfarande hördes på ursprungspunkten där vi lämnat Kasper som kontroll… Fascinerande! På vägen tillbaka passerade vi gränsen till ytterligare en park. Och minsann där strosade hela elefanthjorden några hundra meter från vägen. Var motljus, så lyckades inte få någon bra bild tyvärr, men återigen kom tanken ”This only happens in Africa”. Platsen vi såg hjorden på är bara omkring 10 minuters bilfärd från mitt hem i Nompondo… Jag lever med andra ord mitt i smeten - cool. Dagen avslutades med en sen buffémiddag på Protea. Himla tur att efterrätten inte var lika god som den i tisdags när vi även haft sällskap av Chalmers killarna. Mådde inte så bra efter den middagen även om det var väldans gott under tiden.

Klockan åtta på lördagsmorgonen ringde alarmet. Skulle hämta Eric och sedan styra kosan mot Mbazwana för ett performance to celebrate Women’s day. Jag börjar bli en drillad chaufför nu, älskar verkligen att vara ute på vägen. Fylls av frihetskänslor och att man är på väg någonstans kickar igång inspirationen. Perfekt att åka de här sträckorna med någon som kan områdena utan och innan, så jag sedan kan hitta själv. I Mbazwana mötte vi upp Dumsani, som med svetten rinnandes hade sprungit till mötesplatsen för att vi inte skulle vänta för länge – lite sött. Dumsani visade vägen till Mbazwana Art Centre, där öppningsbönen precis satt igång. Vi blev visade till sittplatser längst fram i mitten… Jag hade tänkt mig något mer diskret som att stå längs väggen eller så, men jag får väl fortsätta försöka vänja mig vid att bli sedd var jag än går. Innan Dumsani började jobba för Star for Life var han lärare på en high school där väldigt många av ungdomarna där gick, så var naturligt att han skulle sitta bra till. Trummorna satte igång och Zulu dansare vällde ut. Dans varvades med sång av olika genrer. Salen fylldes och stämningen var på topp. Grymt att få ta del av en community activity och se hur man firar olika högtider, såsom kvinnodagen.

Även söndagen betydde morgonalarm. Var tvungen att tvätta två veckors tvätt innan klockan slog 11, då jag skulle hämta Eric igen, men den här gången för att åka med Chalmers killarna till St Lucia.  Helhärligt gäng, och kul hur man kan träffa helt nya människor och ha trevligt ihop i Afrika. Vi åkte mest runt och såg oss omkring. Gick en sväng längs huvudgatan, köpte lite kakor och tog en klassisk svensk fika vid sida av floden där vi hade god uppsikt över krokodilerna och flodhästarna. I St. Lucia har de problem med flodhästarna, då det alltsom ofta händer att de börjar knalla runt i staden. Inte helt ovanligt att hotellen hittar en flodhäst i poolen på morgonen… Ska hållas i bakhuvudet att flodhästen är det djur som dödar flest människor om året. Vi åkte även upp på ett berg där vi hade utsikt över bukten och Hluhluwe långt i fjärran. Utsikten var slående. Den låg på väg ut till Cape Vidal, dessvärre hann vi inte se vad som ryktas vara den vackraste stranden i hela området, pga tidsbrist, men vi fick se buffalo, noshörning och zebror istället. För att komma till utsiktsplatsen och Cape Vidal måste man köra genom en park. Kvällen avslutade på Ocean Baskets, där de har helt fantastiskt goda fiskrätter. Killarna avrådde mig från att ta jätteräkorna hur goda de än är… Antar att det var ett positivt inflytande, den friterade bläckfisken ihop med hake, var ett vinnande koncept också.