22 augusti
Oj nu var det längesen. Varit en turbulent vecka - återigen
expect the unexpected. Efter en helg i Durban blev det flytt till Fever Tree Guest
House på måndagen av logistiska skäl. Inte lika idylliskt afrikanskt, vilket
jag kommer sakna, men allt har sina för och nackdelar, väljer att fokusera på
det positiva! Tracey, ägarinnan har tagit mycket väl hand om mig de senaste
dagarna då jag varit en enfotad yngling. Efter springningen i
tisdagseftermiddag, 100 meter från mitt rum, vrickade jag till vänster foten.
Den svullnade upp till en ballong – att gå fanns inte ens på kartan. Direkt
gick mina tankar till Nelson Mandela loppet nästa helg. Sh*t. Kan glatt meddela
att den blir bättre och bättre tack vara två långsamma och stillasittande
dagar. Fick Voltaren gel och en stödstrumpa av Per, vilket varit till stor
hjälp.
Fått mig några goda skratt då kollegor på kontoret frågat
hur det är med mitt brutna ben, eller rivsåret på hela vaden… Rykten som sprids
förstoras så mycket att det till sist knappt finns någon sanning i det alls –
lite småkomiskt i situationen. ”My twisted ANKLE is getting better thankyou”.
Vad gäller revan, gick jag in i ett nät-staket som låg på golvet i ett av
klassrummen och drog upp en djup reva. Sånt som händer – sa däremot till
lärarna att de måste ta bort det snarast. Bättre att jag skadar mig än barnen,
särskilt då jag snabbt såg till att få såret omplåstrat och rengjort för att
inte riskera infektion.
På onsdags eftermiddagen, frågade Tracey om jag ville med
henne ut i parken. Gärna! Svarade jag snabbt, som suttit i samma stol hela
dagen. Vad jag inte visste då var att jag den eftermiddagen skulle vara beredd
på att komma till himmeln. JISSES. Efter bara 20 minuter hade vi redan checkat
av 4 av the Big 5. Runt hörnet möttes vi av ett dussin noshörningar med de mest
majestätiska horn. Tracey hade koll på varenda en – att åka i parken är hennes
passion och hon gör det så ofta hon kan. Det är anledningen till att hon
flyttade hit från Durban meddelade hon. Några hundra meter från noshörningarna
låg de…. 5 lejon ungar och lite högre upp på kullen två mammor. Mammorna låg
och vakade på bufflarna lite längre bort. Så inom en radie av max en kilometer
såg vi två bufflar, tre noshörningar och 7 lejon – inte illa! Efter en
halvtimmes beskådan började det skymma på lite. Man måste vara ute ur parken
innan 18, då det är förbjudet att köra på natten.
Plötsligt hör vi ett brakande och elefanthjorden blir
synlig. Bara några meter från gaten… Jahapp, inget man kan göra än att vänta på
att dem ska flytta på sig. Problemet var att när det börjar skymma, är
sannolikheten att elefanterna förbereder sig för natten väldigt stor, och därav
minskar möjligheten att komma förbi… Vi vände till slut om för att köra den
långa omvägen i mörkret till den andra gaten, men bara knappt 50 meter bakom
oss var det ytterligare ett dussin elefanter… Vi var instängda. Hjärtat bultade
så hårt i mig att jag var tvungen att skjuta bak stolen och låtsas chilla. Inte
förrän omkring 1.5 timme senare lyckades två safaribilar tränga sig förbi
elefanterna tack vara sina starka strålkastare. Just det att vi inte sett de
gråa bjässarna i natten gjorde det hela ännu mer skrämmande. Tillsammans i
trupp blev vi för stort hot mot elefanterna som började småspringa åt olika
håll från vägen, så vi snabbt kunde slinka förbi.
05.00 ringde alarmet nästa morgon och det var dags att åka
iväg till parken igen. Man kan tro vi hade fått enough, men Tracey sa hon var
tvungen att se var lejonen och elefanterna blivit av. Vi hittade dessvärre inte
lejonen, men hade en fantastisk frukost i sällskap av 10 olika småfågelsorter i
alla möjliga färger.
Bifogar bilder från the rehearsals på the primary schools,
samt annat smått och gott. På en av bilderna ser man en noshörning i centrum och sedan små
vita fläckar till vänster…. De är lejonen!
No comments:
Post a Comment