Long walk to freedom

12 augusti

Arbetet inför the primary school art festival är i full gång. Under förmiddagen körde jag med Dumsani till Nompondo Primary school för att lämna material till den praktiska konstdelen. Under eftermiddagen blev det en tur till Phumlani primary för klargöra temat och idén med festivalen även för eleverna. Temat för the art festival är ”Do something wherever you are”, då vi försöker uppmuntra barnen att se kreativt på sin omgivning och hur det finns konst i alla dess former bara man går utanför dörren – om man ens behöver gå ut. Vi vill även att de ska se om de hittar skräp som kan återanvändas. För mina visual arts learners bad jag dem försöka hitta träbitar så vi kan konstruera en ram som håller upp lakansväven. Jag önskar ge samtliga fyra primaries varsin canvas, där de ska presentera sin skola, så det tydligt syns var respektive skola presenterar sina verk. Tror det här kommer bli ett riktigt häftigt event!

Väl hemma hade min lilla grodkompis som numera delar badrum med mig, hittat sig en fru att para sig med. Valde att duscha lite senare så de fick göra klart sitt, vill ju inte ha negativt inflytande på naturens fortplantning. Gjorde inte så mycket, magen skrek efter mat och jag behövde stretcha från träningen. Senare stannade Mdu för att se på Nelson Mandel ”Long walk to freedom”. Lovade att han skulle få se den, nu när jag har den på ett memory stick. Sitta i mörkret i en hydda i Afrika la på en extra dimension till upplevelsen av filmen, trots jag redan sett den hemma på bion i Malmö. Mdu mindes apartheid eran. På den tiden fanns det inte ens några få vita i Hluhluwe området, vilket gjorde att livet flöt på som vanligt. I städerna däremot härjade våldet. Man behövde inte resa längre än till Empangeni, omkring 30 minuter härifrån för att mötas av hatet. I filmen visar de hur de svarta även dödade sina egna, de som anklagades för att vara spioner å de vitas vägnar. De sattes fast med bildäck, blev dränkta i bensin innan någon satte eld. ”I knew a friend’s friend’s friend…”. Hört teorier från vänner här att det var apartheid erans djupa sår som fortfarande påverkar kommunikationen. Istället för att säga rakt ut vad man tycker, eller ens idéer väljer man att vara tyst - detta gäller då inte de yngre, utan de som var med och upplevde det extrema förtrycket och risken att bli dödad om du öppnade munnen… Detta har varit en verklighet för bara 25 år sen för massor med miljoner människor. 

När filmen refererar till tiden i Johannesburg, mixas Xlosa och Zulu, något jag inte märkte första gången jag såg den. Mandela’s uppmaning ”Amandla” (The power) svaras med ”Awethu”(är vår) och ”Mayibuye” (Måste komma tillbaka) ”IAfrika”. Mäktig film, för er som inte sett den – se den. Mdu berättade också att Xlosa (grannar till Zulus) fortfarande utövar ritualerna som visas i inledningen där de unga pojkarna blir till män. De djupa rötterna i den afrikanska kulturen är minst sagt häftig. Har vänner som studerar African music and drama på universitetet här i KwaZulu Natal. Tänk om man kunnat plugga svensk musik och drama som en fyraårig linje… dansar man små grodorna då?

Haft lite problem att ladda upp filmer och bilder på Zulu dans och andra aktiviteter, hoppas det går bättre snart igen! Innan jag rundar av måste jag bara rätta till ett misstag jag gjorde i senaste inlägget. Som den historielärare han är, måste rätt vara rätt vilket är en mycket bra egenskap! Krokodilen åt aldrig geten, utan man såg den endast lura nere i vattnet – men inte fy skam det heller.