Livet som en tennismatch/språkpiller

4 september 2014

Tänker på något min kära mormor sa till mig för ett tag sedan. När något är tufft, skriv inte ner det, för då blir det plötsligt ett fast problem som inte kan suddas ut. Jag har aldrig tänkt på det så tidigare. De perioder som jag genom åren skrivit dagbok, har varit just då jag tyckt livet varit tungt. Det har blivit som en slags ventil att få ur mig mina inre tankar och frustrationer. Men de kommer ju alltid finnas där. Så fort jag skriver ner något förvandlas detta något från en fjäder till en höna. Mormors uppmaning var himla bra. Istället för att brusa upp alltmedan pennan flyger över pappret, lägger jag mig raklång på sängen, ser upp i taket och försöker jobba med det mentala. Jobba igenom vad som händer och reflektera för att få klart hur det är bästa att agera. Hela den här processen får mig att utvecklas och hantera problem på ett nytt sätt. Framförallt blir man automatiskt mer självständig också. Alltid varit självständig, men haft min mamma som bollplank varje dag när jag kommit hem från skolan. Hon finns fortfarande kvar, men slipper nu plåster i öronen. Det bästa med familjen är att de alltid finns där och kommer alltid svara ärligt vad de tror är bäst för dig. Just därför är det så viktigt att ta vara på dem oavsett var i världen man befinner sig. Jag kan vara precis hur ensam som helst där jag befinner mig fysiskt, men jag har alltid min familj med mig inombords.

Tänk som en dag kan svänga. Varit lite smått kaotiskt under morgonen och förmiddagen med certifikaten till eleverna. Efter att vi fyllt i samtliga 150 namn, var det något på mallen vi använde som inte var bra… vilket resulterade i att vi fick göra det igen… och igen… och igen… Senare blev jag ivägskickad själv till två skolor. Helt ärligt kände jag mig lite frustrerad inom mig, tyckte att jag redan varit tydlig med att jag behöver hjälp med kommunikationen, men wow. Det gick galant. Kändes fantastiskt att jag kunde göra detta själv – kanske jag kan känna att jag bidrar ännu mer nu när jag vet med mig att jag kan åka ut själv till skolorna. På så sätt kommer vi kunna effektivera och förbättra arbetet genom att vara på olika skolor samtidigt. Skolorna höll på att färdigställa konsten och hade repetitioner för dans och drama. Igen WOW, nu är jag verkligen exalterad inför morgondagen. Livet är lite som en tennismatch haha, man kan ligga under och kämpa sig för att hänga kvar med humöret i behåll, tills det plötsligt vänder och man går vinnande ur striden.

Senare ikväll ska vi iväg till Hluhluwe Club för att sätta iordning bord och stolar. Vi ska även assistera kvinnan som har hand om dekorationen, samt de som levererar scenen. Vi måste försöka tänka kreativt hur vi ska skapa en backstage också…

I övrigt pågår kampen att lära mig zulu. Minns inte om jag nämnt appen AnkiDroid, men den är kanon. Man lägger in ord och fraser där, som sedan visas som flashcard liknande ett glos-förhör. Den mixar gamla och nya ord. Det är du själv som ställer in hur många ord som ska komma varje dag, och för varje dag man missar sparas orden och lika många läggs till…. Varit lite odisciplinerad senaste dagarna så hade 100 ord att ta igen idag. Det går i alla fall framåt! Om än sakta. Synd man inte kan ta språkpiller eller något, som gör att man kan språket dagen efter… Kanske en ny uppfinning på gång?!

Bantu time

3 september 2014

”Bantu time”. Det uttrycket finns nog bara i Afrika... Kan i alla fall inte komma på någon rak översättning. I stora drag är det den ständiga ursäkten när någon är försenad. Man vet aldrig om en satt tid är en timme innan, på tiden eller en timme efter… Vad man än ska göra får man vara beredd att vänta. Tänker på Annas tips att alltid bära med sig en bok – när man minst anar det kan man få en timme över att läsa lite.  Dessvärre hade jag ingen bok med mig idag. Ingen idé att bli frustrerad, men visst blir man förundrad när kön på postkontoret är så lång att den går utanför huset och de som servar rör sig i slowmotion bakom disken… Skynda på är inget som finns i deras värld. Som Dumsani uttryckte när vi väntade på en av grindvakterna för att öppna och vakten riktigt släpade fötterna efter sig -”Vad bryr han sig, han gör bara sitt jobb – öppnar grinden. Hur han gör det är en annan sak”. Jo det är sant.

Här finns för övrigt grindvakter överallt. Varje skola man kommer till är inhägnad av stängsel och en grind som låses under dagen. Till en början kan man tycka det är hemskt att barnen blir inlåsta – på primaries som high schools. Men ur ett säkerhetsperspektiv är det rätt bra. Skolan har koll på alla som är innanför inhägnaden och registrerar alla fordon och personer som passerar under dagen. Det försäkrar också att barnen är välbehållna under tiden som de är iskolans ansvar. Hur hemskt det än tycks vara är det inte alltför ovanligt att barn bli våldtagna eller rånade efter skolan – men tack vare grindarna är det omöjligt att bli iväg-dragen under skoldagen.

Nu är det endast två dagar kvar till festivalen. Man känner riktigt hur det börjar dra ihop sig. Idag åkte vi snabbt runt till samtliga skolor för att kolla statusen på de olika elementen. Måste försöka tänka att det ju inte är mitt misslyckande om skolorna inte har färdigt allt i the visual arts. Jag har funnits där för dem och hjälpt till, men vi är inte där för att göra arbetet åt dem. Att arbeta för en välgörenhetsorganisation gör att man lär sig ännu mer att skilja på personliga och praktiska saker. Det är så lätt att bli emotionellt engagerad – vilket förvisso är en grundsten till det första engagemanget i en sådan här organisation. Men det är känslomässigt commitment på ett annat sätt. Själva uppdragen man utför måste man koppla bort från jaget och se till helheten och syftet man vill uppnå. Vi kan inte skapa en beteendeförändring åt barnen, ungdomarna och de vuxna som vi möter genom Star for Life. Men vi kan ge dem verktyg, vägledning och stöd. Därefter är det upp till dem skälva att aktivt skapa förändringen. Jag tror att just detta synsätt är otroligt viktigt för att man inte ska bryta ner sig själv på kuppen. Vid närmare eftertanke, drar man nog nytta av detta tankesätt på alla arbetsplatser. Haft många diskussioner med Dumsani om vikten av att skilja mellan arbete och fritid när det handlar om relationer mellan människor… Ja de här aspekterna är nog inget unikt för välgörenhetsorganisationer. 

Nu ska jag laga mat! 

"If you don't talk to me I won't talk to you"

                                                                    2 september 2014

Helt otroligt att det redan är september. Igår välkomnades den officiella våren, så nu är det bara att börja räkna med varmare och varmare temperaturer!

Under förmiddagen förberedde jag certificates of participation som ska delas ut till samtliga elever som medverkar i festivalen på fredag. Mitt jobb var att fylla i namnen på eleverna på en färdiggjord mall… Var svårare än jag trodde att försöka tyda lärarnas handstilar och gissa till sig vilket namn som skulle stå… Mbali och Mpumeh fick assistera mig, så till slut fick jag nog ihop det rätt med stavning och allt. Sände även efter val-material, då jag insåg att jag inte kommer ha möjlighet att ta mig till Pretoria innan 14 september för att rösta till riksdagsvalet. Bara för man befinner sig utanför Sveriges gränser har man ingen rätt att vara soffliggare tycker jag! Demokrati är ingen demokrati om folket inte använder sin röst, oavsett hur insatt i politiken man är. Finns en superbra ”valkompass” på Svt man kan göra för att snabbt och enkelt uppdatera sig om sina värderingar och var man står bland partierna. Bifogar länken:  http://www.svt.se/nyheter/val2014/guide/kompass/svt/

Kring lunchtid bar det av till Phum’Lani hall för att ha massrehearsal av samtliga dansare från alla skolor (ca 5 representanter från varje skola). Dessvärre fungerade inte högtalarna som de skulle. Efter en tur till Spar för att köpa elektricitet, vilket falerade då det var ”pensionutgivningsdag” även idag och därför timlånga köer, fick jag köra tillbaka till kontoret för att hämta nya högtalare. Det är minst sagt inspirerande att se när Dumsani jobbar med barnen. Han vet exakt hur han vill ha det och ger sig inte förrän barnen ger honom exakt det. Tror jag nämnt det tidigare, men han vet verkligen vad han håller på med. Vi pratade om det nu senare på eftermiddagen också – han beskrev det som om han vore en gravid kvinna med ett döende barn inom sig. Barnet är hans dröm och livsmål. Att vara ute på skolor och möta barn, sätta upp pjäser, musikaler och dansnummer är det han brinner för. Men pga omständigheter kan han inte göra detta så mycket som han önskar. Det finns en tid för allt. Förhoppningsvis kommer vi sätta igång eftermiddags dramaklasser på en av the high schools kring Hluhluwe så hans barn blir mer levande igen – intressant liknelse måste jag säga.

Imorgon bitti hoppas jag vi kan åka runt till de olika skolorna så jag kan se över statusen för the visual artwork. Dumsani och Mbali fick sig ett gott skratt idag, när jag till slut nådde min tålamods-maxgräns. Under de senaste tre veckornas förberedelser har jag försökt kommunicera med elever såsom lärare för att få gjort så mycket som möjligt att visa upp på festivalen. Men ibland tycks det som om inte ens lärarna förstår engelska något vidare. När Dumsani och Mbali är i rummet är de med i diskussionen, men så fort de går rymmer lärarna iväg från mig eller står och hummar till svar. Haft känslor tidigare att de inte tar mig på allvar, då jag är en ung oerfaren flicka i deras ögon – vilket jag helt klart är, men jag vet med mig att jag har jobbat hårt för att komma hit och vet vad jag gör – detta är mitt jobb nu och jag hade inte fått det om jag var en bortskämd liten ”skit”. Men Dumsani och Mbali sa att de konstaterat problemet med engelskan tidigare och att det inte har något med mig personligen att göra. Det jag måste jobba på är att hitta olika och nya tillvägagångssätt att försöka nå fram till lärarna, för att förbättra utbytet och arbetet. Detta är av yttersta vikt då jag även ansvarar för volontärernas kommunikationsmöjligheter när de kommer. En av dagarna blev jag frustrerad på barnen och uttryckte ”If you dont talk to me I won’t talk to you”. Ångrade mig instinktivt att jag inte lyckats hålla på humöret – men det hade positiv effekt då barnen började skratta och svara mig försiktigt. Vet inte om det skulle ha samma effekt på lärare dock…. Dumsani tyckte det om inte annat vore otroligt roligt om jag testade haha.

Lyckades få till riktigt god kycklingfilé till middag idag, så nu somnar jag mätt och trött! Ser fram emot ännu en dag i upplevelsernas Afrika imorgon. Hoppas jag med Dumsanis assistans lyckas få fram mitt budskap på skolorna - inte många dagar att spela på innan det är dags för festival! Ska bli väldigt spännande att se hur det urartar sig! 

Försenade? skönt!

Klockan är 05.30, jag sitter och väntar på Gwaza, en star for life coach, som ska köra Thabi och mig tillbaka till kontoret. Även för en morgonmänniska som jag, är det lite tungt att gå upp 04 två dagar i rad... Efter att ha väntat sedan 5 lyckades vi nu äntligen få tag på honom och får veta att han fortfarande sover... Ish! 

Gårdagens lopp var en upplevelse på många sätt. Thabis pojkvän körde oss, men var försenad en timme, vilket gjorde att vi blev sena till starten. Shuttle startbussen bestämde sig för att droppa oss närmare övriga löpare (gående), vilket slutade med oändligt många felkörningar och en timme senare start 5 km in i loppet. Kanske inte var så dumt för min fot egentligen, men lite snopet var det allt. Hela händelsen var ganska komisk ur ett kulturellt perspektiv, då ingen av de försenade i bussen tyckte det var deras fel att vi var sena, utan snarare var glada att de nu slapp springa hela vägen - Riktiga latmaskar efter ubuntu time haha! 

Jag och en annan kvinna vi sällskapade med satte iväg i powerwalk och avslutade springandes. Hon orkade inte hela, men jag körde på de sista 3 km i alla fall. Foten är helt ok idag! Vid mål blev det medalj och goodiebags.  En grön gympakasse med Nelson Mandela tryck på - inte fy skam! 

Väl tillbaka i lägenheten fanns det inget varmvatten, utan det var bara till att koka vatten i vattenkokaren och fylla ett minibadkar. Jag var tvungen att fylla och tömma det lilla badkaret tre gånger för att lyckas tvätta både kroppen och håret - en aning omständigt men helt klart en upplevelse det med! Från 12 var det liggande sängläge med bok varvat av sömn ända till middagen vid 19, varefter dagens position återintogs. Lite småtråkig, men ganska skönt samtidigt. Tror ibland jag känner mig rastlös för att jag inte har lika mycket för händerna som jag är van vid hemma. Å andra sidan var det lite det jag såg fram emot när jag kom hit. Tror det är viktigt att man har tråkigt ibland för att uppskatta de stunder som betyder. Likaså tvingar de en att tänka efter och reflektera, rentav jobba igenom sig själv och försöka identifiera vem man är och vad som är viktigt för just mig. Detta är något jag inte kunnat göra hemma, då det konstant är saker som händer. En till synes tung och lång process, men nog väldigt viktig.

Ser fram emot nästa durban besök! Hluhluwe here we come (när skjutsen kommer at least) 

Vi använder bara smutsiga kläder i Sverige

Back in durban. Trivs verkligen här. Man märker hur integrationen kommit längre i storstan genom hur folk approaches you. Här är det vänskapligt på samma nivå, medan det fortfarande allt som ofta blir särbehandling i hluhluwe. Det är väldigt intressant och på ett sätt samtidigt hemskt.

Precis ätit svensk husmanskost. Lagade köttbullar, mos och brunsås till mig och tjejerna. Varje gång jag säger att jag kan laga mat blir folk lika chockade.."we do Cook and eat food in sweden as well".. Lite liknande reaktionerna med tvätten "can you wash?!?!". Hade varit kul att säga; nej vi använder smutsiga kläder i Sverige. Men valt att hålla tyst haha.

Idag har varit en riktig shopping dag. Thabi behövde nytt till sin nya lägenhet, mat för resten av månaden mm. Själv inhandlade jag sängöverkast och lite andra basgrejer till mitt nya rum.

Nedan är även lite bilder från i torsdags när vi var och registrerade oss för mandela loppet som går imorgon. Hade min nya kjol från Richards bay förra veckan - present till mig själv för allt hårt jobb på ib som genererade två scholarships. Tyckte jag var värd en kjol! Gårdagen spenderades slappandes i soffan med film medan regnet öste ner utanför. Mysigt!  Eller... När jag vaknade av att asanda slog mig i huvudet och jag upptäckte att han kissat några centimeter från mitt huvud var det inte fullt lika mysigt haha. Men finns ju alltid parenteser..

Ska förflytta mig till sängen nu. Upp vid 04 imorgon för att åka till Pietermauritzburg. Lite ledsen, då jag inte kommer kunna springa något vidare. Foten ignorerar fortfarande min vänskap. Blir i alla fall en trevlig morgonpromenad. Start 07!

Högtidlig i slätstruken kostym

Framme hel och ren i durban. Fick ett underbart mottagande från Thabis lille son asanda. Han sprang fram till mig med händerna utsträckta för att bli upplyft. Inte blivit släppt ut sikte sen dess haha. Nhonhlala var även här och välkomnade oss. Inte sett henne sen sista dagen på kontoret, så väldigt roligt att höra hur hon har det på nya arbetsplatsen, boende osv. Hon ska också stanna hos Thabi över helgen. Känner på mig att det kommer bli en helg med mycket skratt. Behövs då jag fortfarande är osäker på om jag kommer kunna springa på söndag... Thabi meddelade dock att hon inte kan springa, så vi får bli powerwalking buddies. Planen är arr klä oss så galet att om vi råkar hamna på tv någon sekund, att samtliga på kontoret ska känna igen oss. Lets see how we make it haha,

Var på en highschool nära mtubatuba idag där dumsani hjälpte elever finslipa sina drama framföranden. Wow, han är grym - to keep it short. Går inte att missa att detta är hans element och passion. Otroligt inspirerande att få ta del av. Innan vi fick tillgång till eleverna, de skrev fortfarande test när vi anlände, berättade dumsani om hierarkin i skolvärlden. Det är obligatoriskt att det ska finnas bilder på presidenten och hans undermän i varje skola. Det måste även sitta en plansch för the departement of education. Varje elev ska veta att allt de gör kommer från presidenten, som under demokratiska diskussioner med sina undermän kommer fram till hur läroplanen ska fungera. Detta är sedan på ett Demokratiskt sätt förmedlat till the departement of education, som skickar det ner till sina ministrar, vidare till rektorer och slutligen lärarna.

Om en skola underpresterar kommer hela departementet på besök i ett harem av stora svarta bilar för inspektion. Dumsani berättade hur han mindes när de kom inrullande på skolgården på skolan han jobbade som lärare på tidigare i mbazwana. Hjärtar bultade sa han, de får en att verkligen känna att de är där. Först går inspektörerna runt för att kolla läget att fotona och planschen sitter uppe, sedan vidare till ordningen i klasserna, innan ministern högtidligt stiger ut i sin slätstrukna kostym. Väldigt djupgående och spännande beskrivning. Låter rent av skrämmande.

Mer restriktiv

Såja, nu börjar saker falla på plats igen. Var och hämtade garderoben hos Siphile idag och har precis lagt/hängt in alla mina kläder och saker. Garderoben står i rummet intill det jag befinner mig nu - närmare bestämt i det rum som kommer bli mitt hem 10 månader framåt. Förhoppningsvis är renoveringen klar till helgen, så jag kan flytta in där när jag återvänder från Durban och Pietermauritzburg på söndag kväll. Går på foten som vanligt nu, men den är fortfarande lite småsvullen, blir nog en 10km promenad på söndag morgon i alla fall… Men det sista som överger en är hoppet inte sant!?

Hade en mycket trevlig pratstund med en av lärarna på Macabuzela primary school idag, som fick mig att tänka till lite. Vi pratade om vad man gör efter jobb osv. Jag sitter mycket och filosoferar och tänker på allt och ingenting. Jag har kommit att märka att majoriteten av de jag träffar gör likadant - läraren inkluderat. Jag som tidigare trott att de träffar vänner och hittar på saker, och ibland därav känt mig ensam. Men så är inte alls fallet. När man väl tänker efter gör vi ju oftast inte så mycket efter jobb hemma i Sverige heller… Sådana här enkla och egentligen självklara småsaker går ibland inte upp för en förrän man faktiskt sätter ord på det. Ja, det har varit en del tuffa grejer under de snart två månader som gått, men inte en chans i världsrymden att jag åker hem nu. Jag känner hur jag börjar förändras inom mig, mitt synsätt och min approach till saker. Så otroligt fascinerande, kan inte bara åka hem mitt i transformeringen, eller snarare i början av den. Med förändring menar jag inte att Elin inte längre är Elin. Det är snarare hur jag som Elin förhåller mig till allt runtomkring mig. Blivit lite mer restriktiv, vilket kanske inte är något alltför negativt... Uppvuxen i en skyddad verkstad nere i Falsterbo, trots "elakingar" runtomkring, gör en naturligt mer naiv och öppensinnad än om man bott i en storstad - tror jag. Samtidigt kanske det även bidrar till hungern efter äventyr och nya platser, men ändå försiktighet för det som är främmande.

Läraren, vars namn ä Njabulo (Happiness), tyckte det är väldigt dåligt att jag är "dishonest". Nej det är inte så jag menar, när jag uttrycker att jag inte alltid säger allting. Jag snarare väljer att säga det som är relevant. Haft tendenser tidigare, och de finns fortfarande där inne någonstans, att prata och berätta om allt möjligt. Alla behöver inte veta allting, men det jag säger är alltid honest.

Imorgon bär det av till Durban igen, för registrering på torsdag morgon - nej man kunde inte bara registrera sig på internet haha. Lite charmigt att man fortfarande måste göra sådant här "irl".