Försenade? skönt!

Klockan är 05.30, jag sitter och väntar på Gwaza, en star for life coach, som ska köra Thabi och mig tillbaka till kontoret. Även för en morgonmänniska som jag, är det lite tungt att gå upp 04 två dagar i rad... Efter att ha väntat sedan 5 lyckades vi nu äntligen få tag på honom och får veta att han fortfarande sover... Ish! 

Gårdagens lopp var en upplevelse på många sätt. Thabis pojkvän körde oss, men var försenad en timme, vilket gjorde att vi blev sena till starten. Shuttle startbussen bestämde sig för att droppa oss närmare övriga löpare (gående), vilket slutade med oändligt många felkörningar och en timme senare start 5 km in i loppet. Kanske inte var så dumt för min fot egentligen, men lite snopet var det allt. Hela händelsen var ganska komisk ur ett kulturellt perspektiv, då ingen av de försenade i bussen tyckte det var deras fel att vi var sena, utan snarare var glada att de nu slapp springa hela vägen - Riktiga latmaskar efter ubuntu time haha! 

Jag och en annan kvinna vi sällskapade med satte iväg i powerwalk och avslutade springandes. Hon orkade inte hela, men jag körde på de sista 3 km i alla fall. Foten är helt ok idag! Vid mål blev det medalj och goodiebags.  En grön gympakasse med Nelson Mandela tryck på - inte fy skam! 

Väl tillbaka i lägenheten fanns det inget varmvatten, utan det var bara till att koka vatten i vattenkokaren och fylla ett minibadkar. Jag var tvungen att fylla och tömma det lilla badkaret tre gånger för att lyckas tvätta både kroppen och håret - en aning omständigt men helt klart en upplevelse det med! Från 12 var det liggande sängläge med bok varvat av sömn ända till middagen vid 19, varefter dagens position återintogs. Lite småtråkig, men ganska skönt samtidigt. Tror ibland jag känner mig rastlös för att jag inte har lika mycket för händerna som jag är van vid hemma. Å andra sidan var det lite det jag såg fram emot när jag kom hit. Tror det är viktigt att man har tråkigt ibland för att uppskatta de stunder som betyder. Likaså tvingar de en att tänka efter och reflektera, rentav jobba igenom sig själv och försöka identifiera vem man är och vad som är viktigt för just mig. Detta är något jag inte kunnat göra hemma, då det konstant är saker som händer. En till synes tung och lång process, men nog väldigt viktig.

Ser fram emot nästa durban besök! Hluhluwe here we come (när skjutsen kommer at least)