Bantu time

3 september 2014

”Bantu time”. Det uttrycket finns nog bara i Afrika... Kan i alla fall inte komma på någon rak översättning. I stora drag är det den ständiga ursäkten när någon är försenad. Man vet aldrig om en satt tid är en timme innan, på tiden eller en timme efter… Vad man än ska göra får man vara beredd att vänta. Tänker på Annas tips att alltid bära med sig en bok – när man minst anar det kan man få en timme över att läsa lite.  Dessvärre hade jag ingen bok med mig idag. Ingen idé att bli frustrerad, men visst blir man förundrad när kön på postkontoret är så lång att den går utanför huset och de som servar rör sig i slowmotion bakom disken… Skynda på är inget som finns i deras värld. Som Dumsani uttryckte när vi väntade på en av grindvakterna för att öppna och vakten riktigt släpade fötterna efter sig -”Vad bryr han sig, han gör bara sitt jobb – öppnar grinden. Hur han gör det är en annan sak”. Jo det är sant.

Här finns för övrigt grindvakter överallt. Varje skola man kommer till är inhägnad av stängsel och en grind som låses under dagen. Till en början kan man tycka det är hemskt att barnen blir inlåsta – på primaries som high schools. Men ur ett säkerhetsperspektiv är det rätt bra. Skolan har koll på alla som är innanför inhägnaden och registrerar alla fordon och personer som passerar under dagen. Det försäkrar också att barnen är välbehållna under tiden som de är iskolans ansvar. Hur hemskt det än tycks vara är det inte alltför ovanligt att barn bli våldtagna eller rånade efter skolan – men tack vare grindarna är det omöjligt att bli iväg-dragen under skoldagen.

Nu är det endast två dagar kvar till festivalen. Man känner riktigt hur det börjar dra ihop sig. Idag åkte vi snabbt runt till samtliga skolor för att kolla statusen på de olika elementen. Måste försöka tänka att det ju inte är mitt misslyckande om skolorna inte har färdigt allt i the visual arts. Jag har funnits där för dem och hjälpt till, men vi är inte där för att göra arbetet åt dem. Att arbeta för en välgörenhetsorganisation gör att man lär sig ännu mer att skilja på personliga och praktiska saker. Det är så lätt att bli emotionellt engagerad – vilket förvisso är en grundsten till det första engagemanget i en sådan här organisation. Men det är känslomässigt commitment på ett annat sätt. Själva uppdragen man utför måste man koppla bort från jaget och se till helheten och syftet man vill uppnå. Vi kan inte skapa en beteendeförändring åt barnen, ungdomarna och de vuxna som vi möter genom Star for Life. Men vi kan ge dem verktyg, vägledning och stöd. Därefter är det upp till dem skälva att aktivt skapa förändringen. Jag tror att just detta synsätt är otroligt viktigt för att man inte ska bryta ner sig själv på kuppen. Vid närmare eftertanke, drar man nog nytta av detta tankesätt på alla arbetsplatser. Haft många diskussioner med Dumsani om vikten av att skilja mellan arbete och fritid när det handlar om relationer mellan människor… Ja de här aspekterna är nog inget unikt för välgörenhetsorganisationer. 

Nu ska jag laga mat!