Sockerbomber och fettskräck

4 augusti

Välkommen tillbaka! Vad jag har saknat dig träningsvärk! Nu när jag är anmäld till Nelson Mandela loppet kan jag inte längre ligga på latsidan. Svårt att hitta träningsmöjligheter här, vilket gjort att jag varit väldigt stillasittande senaste månaden. Frågat runt bland tjejerna på kontoret och de på gården, och alla svarar att det är väldigt ovanligt att man tränar här. Det är därför många är överviktiga trots att de ibland är undernärda… Detta på grund av den billiga skräpmaten och extremt höga halten socker i allt annat.

För ett ge ett exempel - kaffe här är inte kaffe som vi svenskar känner till det. Det något slask som är så sött att det inte går att dricka haha! Afrikanerna å andra sidan förstår inte hur vi kan dricka vårt starka bittra kaffe utan socker eller mjölk… För alla svenska kaffeälskare – tänk er en kopp med väldigt svagt kaffe, till hälften fylld med mjölk, som sedan späds ut med 3 teskedar socker och ni börjar närma er smakupplevelsen av afrikansk kaffe. Likadant med te. Te går inte att dricka utan minst två teskedar socker i… Bergochdalbanan vad gäller sockerintag kanske rentav ligger i grund till mycket mer av beteendet än vad man först tänker sig – ganska intressant när man tänker på det. Mat påverkar humöret och hormonerna mer än många vet.

Haft en väldigt lugn helg hos Siphile. Lördagsförmiddagen spenderades vid tvätthörnan. Under dagen följde jag och barnen med Mdu till affären för att hjälpa honom handla inför söndagens lunchgäster. Kukhanya, ettochetthalvt-åringen, vägrade att sitta still i kundvagnen utan valde att hänga ut på alla tänkbara sätt när vi försökte krossa bland alla människor. Det slutade med att jag fick bära honom under hela rundan – inte undra på att afrikanska kvinnor är starka! Trots tyngden var det ändå rätt mysigt med lite närhet och ha någon att se efter och ta hand om under någon timma i allt kaos. Alltmedan jag strosade längs hyllorna med yoghurt, kakor, dricka etc. drogs uppmärksamheten återigen till matfrågan, sockret och fett.

Hemma upplever jag att fokus börjat flyttas från fettskräck till sockerskräck. Fettet är inte onyttigt i lagom mängd – utan väldigt viktigt då det får oss att känna mättnad längre. Samtliga produkter i matbutiken annonserar ”Low fat” eller ”No fat”. Kollar man på innehållsförteckningen är det istället 40% av RDI av socker i endast en miniyoghurt – galet!

Men nu har jag bestämt mig och gjort ett träningsschema med övningar jag kan göra i mitt rum på eftermiddagen. Hoppade 15 min hopprep som uppvärmning följt av lite styrkeövningar för bål och ben för att förbereda kroppen inför springningen. Känns aningen sorgligt hur snabbt med tappar styrka och kondition – but such is life. Bara att ta nya tag!

Trust people to trust you

1 augusti

Ny månad nya tag! Ligger nu på mage i sängen jag utnämnt till soffa och tänker tillbaka på de två dagar som gått. Har fått bett överallt av något än så länge oidentifierat, vilket är aningen märkligt med tanke på att jag till och med fått ett längst ut på nässpetsen… Ayey Rudolf med röda mulen ayeye!

Satt med och lyssnade på en ledarskaps workshop för rektorerna på Star for Life skolorna i området. Mannen som ledde verksamheten var otroligt karismatisk. Han talade kraftfullt och artikulerat alltmedan han gick tillsynes slumpmässigt fram till olika rektorer. Rektorerna satt som på nålar och lyssnade på vartenda ord. Aldrig upplevt någon som håller föredrag gå fram direkt till personer och vara så ”nära” sina lyssnare. Han uttryckte att det han höll på med, tala inför folk och lära ut, har han gjort hela sitt liv enda sedan den dag han föddes. ”If you are born a leader, you will always find yourself in leading positions whether you ask for it or not.”

Antecknade febrilt, då jag upplevde att han konfronterade ledarskap generellt, och rollen lärare har som ledare på ett väldigt fascinerande och annorlunda sätt. Försökt sammanfatta föreläsningen så gott det gick utan att skriva tio sidor…

”Teaching is the art of attitude. Your students will first learn your attitude before they learn what you are teaching. Teachers are senders of influence, which is why we must ensure that we maintain the right attitude and involve all students, targeting the problems. A doctor’s problem is buried, while a teacher’s problem is walking the streets…” 

En kvinna berättade om sin första klass hon undervisade och hur hon reflekterat över den enorma påverkan hon hade. Som vänsterhänt, skrev hon naturligt även med vänster på stora tavlan. Efter ett tag märkte hon att samtliga elever – en åk 2 – hade ändrat till vänster hand när de skrev. Huruvida det stämmer eller ej får vi aldrig veta, men någon sanning måste det ligga i det om hon väljer att ta upp det på en sådan här samling. Otroligt spännande.

Mannen fortsatte vidare att trycka på vikten av att ha principer. ”Every leader must have a row of principles, which lie the foundation for his/her behaviour and influence on others. People can be united through principles, but not through values. Don’t lead according to your values, as your values will most likely differ from every individual you encounter. Regardless of background, we may still share the same principles.”

”Conduct your leadership through change and transformation. Every leader must cause pain in one way or another, because without pain there is no change.”

”As a leader you also need to be trustful, in order to make your learners trust the information you are teaching. Trust is a reflection of yourself. If people don’t trust you, it means you’re behaviour and attitude is not trustworthy. Don’t ask people to trust you – trust people to trust you.”

Till sist avslutade han med att beskriva ett så kallat emotional bank account. Ett bankkonto från vilket man aldrig gör utdrag utan endast insättningar. Så fort du hamnar i en situation när du känner att du måste ta ut, slutar du att utvecklas och du will remain status quo. Han drog en parallell till Nelson Mandela, som fortsatte att sätta in på sitt emotional bank account även när han satt i fängelse, vilket gjorde att hans sphere of influence fortsatte att öka i takt med hans insättningar. Hur tuff en situation än tycks vara, fortsätt sätta in och du kommer att röra dig framåt – när tiden är inne kommer du få tillbaka allt du satt in. Denna liknelse fastnade hos mig. Man har alltid något att tillföra till omgivningen och till sig själv.  Han tog ytterligare ett exempel för att förtydliga vad han menade med detta emotional bank account: ”A holocaust survivor was interviewed of how he managed to survive. The man answered: I created my own weather. When they were hurting my body, I imagined myself being a lecture at the university, lecturing forgiveness.”

Förändringar börjar smått och växer sig sedan större. Trots min än så länge ringa ålder, kan jag ändå se hur detta stämmer in på mig också. Se bara mitt engagemang i Star for Life. Det började med att jag såg på en konsert, året därefter medverkade jag i kören, ytterligare ett år senare blev jag utvald att åka med ner till Sydafrika, och se på mig nu – här sitter jag igen down in Africa med syfte att starta upp Star for Lifes nya volontärverksamhet. Livet är bra häftigt – kan inte sluta förundras.

Idag började morgonen i kaos. Aldrig sett så mycket människor samlade. Det visade sig att det ju är den första idag – den första varje månad delas pensionen och barnbidragen ut, vilket resulterar i dagslånga köer. Bilden nedan är från 7.30på morgonen och det är redan fullt med folk!

Under blev jag inkallad att assistera på en teacher’s workshop för lärare på Kufezekile high school. Det gick ut på att skapa teambuilding aktiviteter och reflektera kring dem och hur man kan applicera det till skolmiljön och attityden mot eleverna. JD kom fram till mig ”Elin, do you know any games?” ”Ehm, yes well, I do” ”Great I need all of them, Wozala (come)!” Vi åkte till Shoprite – påminner om en liten variant av Willys, där de har både mat och mängder av pryttlar. ”Do you think we can use this? Or this?”. Vi kom ut med några bollar i olika storlekar, snören, pennor och svarta sopsäckar. Det var omkring 25 lärare som deltog. Det hela började med att varje lag fick en minut på sig att komma på ett lagnamn och ett ”war cry”, med andra ord en dans, en sång, skrik vad som helst som visar alla omkring lagkänslan. Jag blev lagkapten för det gula laget och fick måla gula streck på kinderna – fick även mina kinder gula. Vi blev ”the intellectuals” och dansade och sjöng Shoholoza – de kunde inte valt bättre sång haha, av alla sydafrikanska sånger är Shosholoza en jag verkligen kan!

Olika varianter på ”trust games” följde, där någon i laget exempelvis fick en ögonbindel och skulle bli ledsagad av en annan lagmedlem endast genom hörseln. Vid min station höll jag en gammal goding som vi brukade göra på mina barnkalas… Pennan i flaskan! Känslan att se dessa vuxna afrikaner ha ett snöre runt midjan och försöka pricka flaskhålet med pennan som hänger ner, var oslagbar haha! Hade aldrig kunnat gissa att jag skulle få vara med om det haha! Leken blev väldigt uppskattad och under reflektionen efteråt kom vi fram till att den spelade mer på tillit till sig själv. Att våga se löjlig ut, våga testa något nytt och våga tro att man kan göra det möjligt – precis som den blå Star for Life färgen symboliserar ”I make it possible”. Ingen av lärarna trodde att de kulle klara få i pennan – men samtliga klarade det! Denna tillsynes ”ytliga” och lättsamma lek, fick plötsligt en djupare mening.

Expect the unexpected

29 juli 2014

”Expect the unexpected”. Anna berättade att det var Siphiles råd till henne när hon flyttade ner till Sydafrika får några år sedan. Förväntar man sig det oförväntade kommer allt gå som smort. Likaså tipsade hon om att alltid ha en bra bok med sig – det finns ingen anledning att slösa energi på att bli frustrerad när man tvingas vänta, se det som kvalitets tid att bara ta det lugnt och läsa en bok istället! Jag tror att det är en väldigt bra egenskap att lära sig även inför framtida vägval. När övriga stressade business människor sitter och kokar laddar jag batterierna och kan sedan leverera, vad det nu kommer vara, med högsta klass haha – klockrent!

Igår kväll blev just en unexpected night. Blev inte i närheten av vad jag skrev under eftermiddagen. Efter arbetet åkte vi direkt till Nonhlahla och Thabis rum i Hluhluwe town, på med musiken, fram med kalasdricka, upp med girlanger och ballonger och igång med att laga mat. Jali, en av Star for Life coacherna, bjöd in mig omkring fem minuter innan partajjet skulle börja. Hade det varit hemma, hade man blivit suspicious hur välkommen man verkligen är när man blir bjuden så sent… Men här är det snarare norm. De flesta som var där hade inte ens fått en inbjudan över huvudtaget haha – yes I felt a little bit special. Stämningen var på topp trots den något sorgliga anledning till sammankomsten. Nonhlahla  har fått ett nytt jobb i Durban och kommer sluta för Star for Life. Men Dumsani, jag och några andra planerar redan att åka och hälsa på henne – så oss kommer hon inte undan i alla fall! Ser fram emot det! Kvinnorna stod för maten och Dumsani för Brajen. Braj här är det samma som grill. Hade ingen tanke på att det kan tolkas som något annat hemma i Sverige, förrän en fågel viskade det i mitt öra…

Jag stod för Papen tillsammans med Mbally. Pap baseras på majsmjöl och vatten. Relativt enkelt att göra grunden och sen gäller det bara att vara kreativ för smaken. Vi hade i smör, seasoning powder och hackade morötter, potatis och lök. Mbally meddelade att det viktigaste är att man har rätt teknik så papen blir len och slät. Man kan inte veva som om man rör runt i en soppa, utan ska trycka skedens eller slevens baksida mot kanten av kastrullen för att få bort alla klumpar. Som ni kanske listat ut blev det success! Ser fram emot att försöka mig på att göra Pap själv – kanske redan denna helgen who knows.

När jag kom hem till Siphiles senare på kvällen blev det en ny fest… Eller snarare krig. Precis bredvid toapappret satt en spindel lika stor som min handflata och höll vakt. Det värsta var att jag behövde gå på toa ännu mer när jag såg den… Hjärnan gick på högvarv för att komma på hur jag skulle försöka bli av med den – att ta den med lite papper som man gör hemma var inget alternativ. Det enda ”vapen” jag hade att tillgå var en insektsspray – men var orolig att den inte skulle funka på något så stort…. Med hjärtat i halsgropen började jag räkna in mig själv ”Ett, två, tre…ATTACK”. Jag tog nog slut på halva flaskan. Dränkte hela spindeln i vitt skum alltmedan den sprang upp längs den gröna väggen. Högst upp såg det ut som den vände sig mot mig och visade gaddarna. Hela jag rös till och insåg jag att jag måste göra något mer. Blev några halvhjärtade försöka att slå till den med skon – men ville inte riskera att den skulle hoppa mot mig…. Ish! När den slutligen försvann tänkte jag att det bästa jag kan göra är att snabbt göra mig i ordning och somna innan jag ser spindeln komma tillbaka med sin arme. När jag kom tillbaka till badrummet några minuter senare såg jag den ligga och sprattla i hörnan. Kanske sprayen hade sin verkan ändå – bäst att spruta lite till.

Ber om ursäkt för er som är rädda om djuren – det är jag också vanligtvis, men det här var inget djur. Det här var ett MONSTER! Jag drog ut sängen mitt i rummet för jag ville inte vara nära någon vägg just in case…

Sitter nu hel och ren på kontoret igen. Precis pratat skype för första gången sen jag anlände. Wow vad jag behövde det. Bara prata av mig om allt mellan himmel och jord och inte behöva tänka mig för vad jag säger, med risk av att det kommer ut fel. Äkta vänner har man kvar oavsett var man är i världen, hur ofta man pratar eller ses – en sån otroligt skön känsla!

Liv i luckan!

Befinner mig i en hårsalong i centrala durban. Jag är förbluffad. Till höger om mig håller en kvinna på att få sin peruk påsydd. Jisses vad fort det går. Inga småklipp eller långsamt dragande som det kan vara i Sverige. Längre ner ser det nästan ut som att en kvinna får håret avrycket som följd av frisörskans hårda drag.

Hårsalonger finns i vartenda hörn, ofta flera på samma gata. Afrikanska kvinnor bryr sig väldigt mycket om sitt hår och ändrar hairstyle hej vilt. Verkar riktigt roligt att ena månaden vara korthårig och nästa långhårig följt av en flätad månad. Men vårt klena hår skulle aldrig klara av den här behandlingen haha!  Skattar mig lycklig som har vänner på kontoret som kan göra mina flätor.

Överallt är ljud och människor. Taxisystemet är väldigt effektivt - man kan lätt ta sig runt i stan för endast 5 rand. Bara ropa in en taxi, kläm in dig bland alla människor and off you go. Den som hamnar längst fram har ansvar att ta emot pengar från samtliga, räkna och ge tillbaka rätt växel soDen höga musiken med rytmiska afrikanska trummor i bilen fulländar upplevelsen, alltmedan vi far genom stan. Vaknade tidigt av Thandis lilla ettåriga son. Var inge kul att sova längre när klockan var 06.

När jag tittade ut för att avgöra väder och klädsel för dagen började jag nästan skratta. Aporna hade invaderat grannträdgården! Det är inga små apor heller!  Rotar runt i soptunnor som ett litet barn kastar runt godisarna i godispåsen. Konstaterade att i hluhluwe är det kor och getter medan aporna härjar i staden.

Första stopp blev stranden där vi fick ut på piren för varsin frultsmothie. Spännande att se på alla folk runtomkring. Rätt kyligt idag, men turisterna var lika avklädda och badsugna som alltid. Det hela såg väldigt komiskt ut med chica bikini tjejer gåendes bredvid vinterklädda Afrikaner. Återigen är jag så otroligt glad att jag har lång tid på mig här. Jag kan spara mina strandpromenader till sommaren.

Ser ut som att Thabi snart är klar! 

Oh var ska man börja?!  dagen spenderades på hluhluwe primary school där vi målade en lekplats som star for life donerat till skolan. Det blev traditionell dans och musik, tal och lekar. Kändes fantastiskt att äntligen få komma ut och möta barnen. Trots att jag endast förstår en bråkdel av allt som sades förundras jag över den "tvåsidiga" kommunikationen. Helt utan förvarning ropar alla barnen i kör diverse saker - hur vet dem vad man ska säga? Hur vet dem när man ska säga det? Sättet som publiken hela tiden blir involverad i vad som försigår framme på scen är väldigt inspirerande. Fick veta att de olika svaren är delar i traditionella greetings. Påminner lite om när jag var i kyrkan förra helgen, då visste alla precis när och vad som skulle sägas. Det är som om kulturen är en del av människorna istället för tvärtom. Så många saker som är så naturligt och som man bara gör eller inte gör. Har vi det i Sverige? Ja det har vi kanske utan att man tänker på det, fast inte tillnärmelsevis så inrotat och distinkt. Häftigt!

Just nu sitter jag i bilen med Per, Thabi och Ntobeko och ser ut på det böljande landskapet. Sydafrika är bra vackert. Vi är på väg till durban där jag ska spendera helgen hos Thabi. Wow hon gjorde min dag och helg när job frågade om jag ville följa med!  Hört så mycket om durban men aldrig upplevt det själv. Är Nyflätad och redo - durban bring it on!

Ayeye Primary School Project Ayeye!

23 juli 

De här två veckorna har gett mig nya insikter vad gäller implikationer kring kommunikation. Tack vara IB-programmet kan jag obehindrat föra konversationer på engelska, vilket har hjälpt mig enormt. Däremot är det inte en självklarhet att bara för man förstår varandra språkligt, att man förstår varandras intentioner eller syftning. Aldrig tidigare har jag befunnit mig i situationer där jag inte vet hur jag ska uttrycka mig, för att få fram det jag vill på ett sätt som får motparten att förstå exakt vad jag menar. Det är som om tungan krullar sig och allt blir pannkaka. Hade ett fantastiskt bra samtal med Anna på kontoret, som försäkrade mig om att hon upplevt precis samma svårigheter som svensk kvinna i en ny kultur – Zulukulturen. ”Det är naturligt att allt sånt här tar tid. Oavsett hur ung eller gammal man är, är man fortfarande på samma nivå när man kommer som ny till ett främmande land”. Min uppgift de här två veckorna, och troligtvis ett par månader till, är att observera, lyssna och försöka känna in. De i min omgivning förstår my struggles – särskilt de som åkt på resor till Sverige, då de stött på samma svårigheter att uttrycka vad de egentligen tycker, tänker och känner. Så länge jag känner att de har förståelse för min okunskap i flera lägen, är jag lugn. ”You need to learn how to crawl before you can walk”.

Återigen, fylls jag av känslan vilken möjlighet det här är. Genom att vistas i en miljö så långt från min egen vardag, lär jag mig inte bara massor om det som finns runtomkring, men också det som finns i mig. Vilken mastermänniska jag kommer bli efter detta året haha! Cool. Nej så lätt fungerar det nog inte riktigt, men jag går åt rätt håll i alla fall.

Igår kändes dagen oändligt lång. En ond bakterie hade hållit mig vaken hela föregående natt. Tack och lov är ovädret förbi, så jag har energi att skriva igen! Igår besökte vi samtliga 4 primary schools som ska delta i the Primary Arts Festival 5 September. Minstingarna besitter någon magisk kraft som får en att må bra oavsett hur dagen startade. Ntobeko sken som en sol när han satte sig i bilen efter besöket på Ntuthukoyamazulu primary ”Those kids always bring a smile on my face. In fact they just made my day. Now Im craving for orange juice!”.

Beslutet att etablera ett officiellt Primary School Project, istället för att ha det som pilots, är helt rätt i min mening. För att vi ska kunna påverka dessa små stjärnor måste rätt värderingar, attityder och kunskap implementeras tidigt för att få maximal effekt. I alla fall är det min tro. Jag skrev i ett tidigare inlägg om hur jag för första gången känner mig vit. När jag är på the primary schools är jag fri. Där är de lika nyfikna och upptäcks-sugna på alla i teamet ”Wow look at those big people”. Tänker på ett av Mandelas citat:

”People are not born hating another person because of the colour of his skin, or his background, or his religion. People must learn to hate, and if they can learn to hate they can be taught to love, for love comes more naturalt o the human heart than its opposite”

Kopplar man detta till ordspråket ”Man kan inte lära en gammal hund att sitta”, är det både logiskt och självklart att Star for Life även ska involvera de allra minsta! Ayeye Primary school project Ayeye!