Trust people to trust you

1 augusti

Ny månad nya tag! Ligger nu på mage i sängen jag utnämnt till soffa och tänker tillbaka på de två dagar som gått. Har fått bett överallt av något än så länge oidentifierat, vilket är aningen märkligt med tanke på att jag till och med fått ett längst ut på nässpetsen… Ayey Rudolf med röda mulen ayeye!

Satt med och lyssnade på en ledarskaps workshop för rektorerna på Star for Life skolorna i området. Mannen som ledde verksamheten var otroligt karismatisk. Han talade kraftfullt och artikulerat alltmedan han gick tillsynes slumpmässigt fram till olika rektorer. Rektorerna satt som på nålar och lyssnade på vartenda ord. Aldrig upplevt någon som håller föredrag gå fram direkt till personer och vara så ”nära” sina lyssnare. Han uttryckte att det han höll på med, tala inför folk och lära ut, har han gjort hela sitt liv enda sedan den dag han föddes. ”If you are born a leader, you will always find yourself in leading positions whether you ask for it or not.”

Antecknade febrilt, då jag upplevde att han konfronterade ledarskap generellt, och rollen lärare har som ledare på ett väldigt fascinerande och annorlunda sätt. Försökt sammanfatta föreläsningen så gott det gick utan att skriva tio sidor…

”Teaching is the art of attitude. Your students will first learn your attitude before they learn what you are teaching. Teachers are senders of influence, which is why we must ensure that we maintain the right attitude and involve all students, targeting the problems. A doctor’s problem is buried, while a teacher’s problem is walking the streets…” 

En kvinna berättade om sin första klass hon undervisade och hur hon reflekterat över den enorma påverkan hon hade. Som vänsterhänt, skrev hon naturligt även med vänster på stora tavlan. Efter ett tag märkte hon att samtliga elever – en åk 2 – hade ändrat till vänster hand när de skrev. Huruvida det stämmer eller ej får vi aldrig veta, men någon sanning måste det ligga i det om hon väljer att ta upp det på en sådan här samling. Otroligt spännande.

Mannen fortsatte vidare att trycka på vikten av att ha principer. ”Every leader must have a row of principles, which lie the foundation for his/her behaviour and influence on others. People can be united through principles, but not through values. Don’t lead according to your values, as your values will most likely differ from every individual you encounter. Regardless of background, we may still share the same principles.”

”Conduct your leadership through change and transformation. Every leader must cause pain in one way or another, because without pain there is no change.”

”As a leader you also need to be trustful, in order to make your learners trust the information you are teaching. Trust is a reflection of yourself. If people don’t trust you, it means you’re behaviour and attitude is not trustworthy. Don’t ask people to trust you – trust people to trust you.”

Till sist avslutade han med att beskriva ett så kallat emotional bank account. Ett bankkonto från vilket man aldrig gör utdrag utan endast insättningar. Så fort du hamnar i en situation när du känner att du måste ta ut, slutar du att utvecklas och du will remain status quo. Han drog en parallell till Nelson Mandela, som fortsatte att sätta in på sitt emotional bank account även när han satt i fängelse, vilket gjorde att hans sphere of influence fortsatte att öka i takt med hans insättningar. Hur tuff en situation än tycks vara, fortsätt sätta in och du kommer att röra dig framåt – när tiden är inne kommer du få tillbaka allt du satt in. Denna liknelse fastnade hos mig. Man har alltid något att tillföra till omgivningen och till sig själv.  Han tog ytterligare ett exempel för att förtydliga vad han menade med detta emotional bank account: ”A holocaust survivor was interviewed of how he managed to survive. The man answered: I created my own weather. When they were hurting my body, I imagined myself being a lecture at the university, lecturing forgiveness.”

Förändringar börjar smått och växer sig sedan större. Trots min än så länge ringa ålder, kan jag ändå se hur detta stämmer in på mig också. Se bara mitt engagemang i Star for Life. Det började med att jag såg på en konsert, året därefter medverkade jag i kören, ytterligare ett år senare blev jag utvald att åka med ner till Sydafrika, och se på mig nu – här sitter jag igen down in Africa med syfte att starta upp Star for Lifes nya volontärverksamhet. Livet är bra häftigt – kan inte sluta förundras.

Idag började morgonen i kaos. Aldrig sett så mycket människor samlade. Det visade sig att det ju är den första idag – den första varje månad delas pensionen och barnbidragen ut, vilket resulterar i dagslånga köer. Bilden nedan är från 7.30på morgonen och det är redan fullt med folk!

Under blev jag inkallad att assistera på en teacher’s workshop för lärare på Kufezekile high school. Det gick ut på att skapa teambuilding aktiviteter och reflektera kring dem och hur man kan applicera det till skolmiljön och attityden mot eleverna. JD kom fram till mig ”Elin, do you know any games?” ”Ehm, yes well, I do” ”Great I need all of them, Wozala (come)!” Vi åkte till Shoprite – påminner om en liten variant av Willys, där de har både mat och mängder av pryttlar. ”Do you think we can use this? Or this?”. Vi kom ut med några bollar i olika storlekar, snören, pennor och svarta sopsäckar. Det var omkring 25 lärare som deltog. Det hela började med att varje lag fick en minut på sig att komma på ett lagnamn och ett ”war cry”, med andra ord en dans, en sång, skrik vad som helst som visar alla omkring lagkänslan. Jag blev lagkapten för det gula laget och fick måla gula streck på kinderna – fick även mina kinder gula. Vi blev ”the intellectuals” och dansade och sjöng Shoholoza – de kunde inte valt bättre sång haha, av alla sydafrikanska sånger är Shosholoza en jag verkligen kan!

Olika varianter på ”trust games” följde, där någon i laget exempelvis fick en ögonbindel och skulle bli ledsagad av en annan lagmedlem endast genom hörseln. Vid min station höll jag en gammal goding som vi brukade göra på mina barnkalas… Pennan i flaskan! Känslan att se dessa vuxna afrikaner ha ett snöre runt midjan och försöka pricka flaskhålet med pennan som hänger ner, var oslagbar haha! Hade aldrig kunnat gissa att jag skulle få vara med om det haha! Leken blev väldigt uppskattad och under reflektionen efteråt kom vi fram till att den spelade mer på tillit till sig själv. Att våga se löjlig ut, våga testa något nytt och våga tro att man kan göra det möjligt – precis som den blå Star for Life färgen symboliserar ”I make it possible”. Ingen av lärarna trodde att de kulle klara få i pennan – men samtliga klarade det! Denna tillsynes ”ytliga” och lättsamma lek, fick plötsligt en djupare mening.