Sitter just nu nergosad i sängen med en chokladkaka i handen, Hluhluwe utanför fönstret och livet känns rätt gött. I måndags bar det av till King Shaka för att hämta upp Anna - min superhärliga volontär som ska stanna under en månad. Var en himla tur vi jag gjort en namnskylt, för "gissnings"-lekarna gick inget vidare… Christina menade på att det skulle vara lätt "Bara håll utkik efter någon som ser lost ut med mycket bagage, svenskorna packar alltid för mycket bagage.." Jahapp så då gjorde vi det alltmedan Sandile lekte professionell flygplatsvärd genom att härma värdarna som tog emot första klass passagerare. Skylten vilade på ena armen, sedan andra för att slutligen hamna i mitten. Efter en dryg halvtimme med många skratt och misslyckade gissningar började människoflödet rinna ut och ingen förvirrad tjej gick att finna. Så plötsligt står en söt brunett framför oss och säger "hej det är mitt namn på skylten". Inte såg hon borttappad ut eller hade stort bagage - faktiskt minsta bagaget jag sett! Nu kunde det i alla fall bära av till Hlulhuwe igen i vår nya hyrbil - lyxigt.
Första veckan blev det introduktionsdag följt av skolbesök. På bilden ovan är vi på Cwakeme High school och får ta del av Jalis workshop "Journey to self". Otroligt inspirerande varje gång man deltar i de här workshopen. Den här gången blev jag framförallt imponerad över hur Jali lyckades förmedla budskapet till klasser om 100 elever, med en icke fungerande mikrofon, tryckande värme och vind som ven i tältet. Under veckan har även jag fått en större inblick i arbetet bland coacherna på the high schools och under vilka förhållanden de ofta tvingas arbeta. Att vi från Sveriges sida ibland kan tycka det verkar oorganiserat är i själva verket väldigt orättvist bedömt - inte ens coacherna får reda på vilka tider de har tillgång till elever förrän samma morgon de anländer till skolan. Då följer en procedur av artigheter gentemot rektorn och övriga lärare innan man snällt får be om tillåtelse till en klass. Wow vilket tålamod våra coacher har. Har även varit med coach Zethu under två tillfällen hittills när hon gjort classroom sessions på Dlilanga samt Eqakweni high school - samma procedur. Det här är inget Star for Life kan påverka utan hur hela systemet och kulturen är uppbyggd. Känns kanon att Anna, som nyutexaminerad lärare, får ta del av en helt annan skolvardag och se hur logistik och klassrumsmiljön ser ut. I många klasser sitter 60 elever inklämda, medan som Anna sa att många lärare hemma kan klaga på en grupp om 30 elever för att "den är för stor".
Zethus klasslektioner var också en upplevelse. Varje klass började hon på liknande sätt "Why are we here at school?" Är det för att våra föräldrar tvingat oss, eller för att vi själva vill ta kommandot över våra liv och påverka framtiden med hjälp av en utbildning… Med en sådan inledning upplevde jag att man får med sig eleverna direkt, genom att kasta ut en fråga och tvinga dem att tänka efter och delta. Temat för dagen var "Enjoy to be young". Den handlade om att man ska leva i det stadiet man är i - inte hoppa över till vuxna stadier såsom moder eller faderskap när man fortfarande själv är ett barn. Mot slutet av klassen bad hon klassen visa hur de njuter av att vara unga. Sångare, rappare, dansare och poeter rusade upp på scenen efter varandra. Scenskräck vet dem inte vad det är för något. Hur kul som helst att se elevernas självförtroende växa medan de stod framför den uppskattande publiken. Många gånger blev det ett utbyte mellan elever, där en dansare kunde be klassen göra beat eller sjunga i bakgrunden.
På fredagen var det inga skolbesök, så vi tog tillfället i akt att åka till Mtubatuba och St Lucia över dagen. Ovan lyckades Anna fånga en rätt rolig bild - jag trodde inte jag skulle vara med i fotot, men tydligen tyckte Sandile att jag skulle komma tillbaka för posering.
På söndagen var det traditionella Zulubröllop på schemat ute i Nompondo - byn där jag bodde mina första 6 veckor. Samtliga bröllop jag varit på har varit olika varandra. Fick reda på att det beror på vilken kyrka man tillhör. Under söndagen firades ett Nazareth bröllop, med monoton musik ur långa trumpetliknande instrument. Både Anna och jag var rätt eniga om att vi saknade lite glad sång, men god mat var det i alla fall! Vi fick till och med hjälpa till att lägga upp maten på tallrikarna för gästerna. Då kände vi oss lite verksamma i alla fall. Kul att få inblick i hur kvinnorna skötte köket. I Zulukulturen är maten väldigt enformig, samma typ av mat på alla tillställningar oavsett om det är begravning, bröllop eller annat event: Kött eller kycklinggryta, poutou (baserat på majsmjöl)/ris, rödbetssallad, coleslaw, butternut, lite sallad och ofta bönor blandade med majonnäs.
No comments:
Post a Comment