"Not knowing" fasen

Trick the brain, that's my mission at this point. Jag fokuserar på allt positivt kring resan, för jag vet att det här kommer bli en livsresa utan dess like. Det känns tufft att inte ha full koll på läget när det bara är tre dagar kvar till avresa. I värsta fall måste jag ta flyget till Stockholm under dagen, för att hinna hämta ut pass och visum innan helgens inbrott.

Varje dag har jag ringt och mailat ambassaden, varje dag, för att försäkra mig om att visumet ska hinna skickas i tid. De har 100% av makten i detta ärende och de utnyttjar den till 110%. Ena stunden försökte jag tänka mig att det kanske är bra för mig att inte ha full koll på läget. För visst är det som min mamma brukar säga: "Det löser sig alltid sa mannen som sket i vasken". Fast samtidigt… Kunde jag inte fått träna på den här "not knowing" fasen en annan gång.

Såhär i väntans tider, blir det till slut att man börjar lunka fram och tillbaka hemma som en osalig ande. Lika tufft som det känns att flytta från dem jag älskar mest här i världen, är det tungt att bara gå runt och vänta på att få åka. Dra ut på hela processen -  jo visst är det underbart att få umgås med familj och vänner, men resan finns ändå där i bakhuvudet. Det kommer inte bli lättare att åka ju längre man väntar - snarare tvärtom. Å andra sidan, förändring ska kännas.

Jag försöker trick the brain att läget är lugnt. Så fort tankarna hinner före mig, försöker jag göra något aktivt; läsa en bok, skriva, gå ut en sväng, prata med någon, plocka bland grejer eller liknande. Mitt i allt "hjärnlurande" kom jag och tänka på ett av Winston Churchill's kloka citat från 1942. Kanske summerar det var jag är nu, hela situationen eller inget alls - men visst ligger det mycket djup och insikt i det.

"This is not the end, this is not even the beginning of the end, but perhaps it is the end of the beginning"