Lots of pictures

8 Augusti 

Måste erkänna att jag har lite svårigheter att röra på mig idag… Passet igår var inte att leka med. Direkt efter uppvärmning var det 12 minuter intervaller, 15 sek spurt varvat med 15 sek vila. 12 minuter lät rätt överkomligt tyckte jag - men de var nog de längsta 12 minuterna jag varit med om. Att springa med killar på detta sättet är kanon med tanke på att jag vill förbättra min kondition. Jag vill inte visa mig vek och lägga av, så det är bara att pinna på även om det känns som man ska spy - helt ärligt den här känslan jag är ute efter. När de sedan började spela blev det tio varv runt hela planen. När jag för tredje gången passerade ett annat lags tränare, började han prata med mig. "I saw you yesterday, you are a good runner hey" Det gjorde min dag. Tack Sydney! (enkelt namn att uttala) Jag frågade honom om det upplevs märkligt att jag springer runt planen etc. Ville bara få en annan vinkel och kunde inte fått ett bättre svar. Han sa att detta är den mest säkra platsen att träna på i hela Hluhluwe. Tydligen kommer tjejer ofta dit bara för att springa runt planen, istället för att vara ute och springa på gatorna. Perfekt, kommer jag inte behöva fundera mer över träningsmöjligheter - ett steg närmare Nelson Mandela Run! Bara tre veckor kvar nu! 

Nedan har jag lagt in massa bilder jag fick från Ntobeko från de olika eventen som hänt under veckorna. Den första gruppbilden är från första veckan,  sedan kommer bilder från workshopen i måndags på the highschool, och sist från när vi målade en lekplats. Sista bilden är från Protea hotell i början av veckan, när vi hade en "svensk middag", med de nykomna killarna från Chalmers, Kasper, Sam, Per och lilla jag. 

                                 

                                         

                                         

                                          

Ett med de små - skönt att få ge tillbaka

7 augusti

Jag hade rätt – det blev full fläng under gårdagen. Innan vi åkte ut till Ntuthukoyamazulu primary school meddelade Dumsani att vi skulle dela upp de olika sessionerna. Mbally skulle hålla i the storytelling för grade 1, Dumsani i the drama and poetry och jag göra en introduktion av Star for Life stjärnan för grade 6. Liksom under workshopen på the high school i måndags, hade jag inte någon aning om hur det skulle gå till. Jag försökte få honom att beskriva ungefär hur upplägget brukar se ut. ”Just do it your way”. Ok then. Kära Dumsani blev orolig att jag inte kände mig bekväm med uppdraget jag fått och försäkrade mig om att jag inte behövde göra det om jag inte ville. Klart jag ville! Så länge jag har klara instruktioner är jag upp för det mesta.

Vi åkte iväg med Sam och Kasper. Längtat efter känslan när man kommer ur bilen och alla barnen väller mot en. Varit lite struligt med transport, så inte kunnat besöka skolorna så ofta som vi behövt, men snart blir det ändring på det när volontärbilen kommer! Mbally började med att klä på sig maskoten – de minsta blev alldeles till sig när hon kom in vinkandes. De satt alla och vinkade lyriskt åt Star Jabulo (Lycko stjärnan). Efter sagan om lejonen, elefanterna och girafferna gick vi vidare till min session. Dumsani hade upplyst mig om att eleverna kan tyckas som att de inte förstår vad jag säger, men det är bara för de är blyga när någon ny kommer. Sam, Kasper, Dumsani och Mbally intog sina platser och jag körde igång med greetings. Försökte mixa in zulu ord så ofta jag kunde för att få dem att slappna av och det fick lyckad effekt. Nästan direkt glömde jag mina kollegor och var ett med barnen. Det är det här jag kom hit för. Jag började höra efter vad de visste om stjärnor, när ingen ville svara fortsatte jag för att inte skapa en obekväm atmosfär.

”Har alla sett en stjärna? Under natten fylls himmeln med stjärnor, vad är det som gör att vi kan se dem? Because they are shining. Kan människor vara stjärnor?” Vid den senare frågan såg de nyfiket på mig. Jag fortsatte och gick igenom alla de fem färgerna på stjärnan och vad de står för – mycket liknande min approach under the learner’s workshop men här med ännu mer interaktion. ”When I say yellow you say: I go for my dreams!” Efter alla färger tog jag upp ämnet igen om människor kan vara stjärnor. Liksom i måndags visade jag alla kroppsdelar hur de blir en del i stjärnan, även den inre stjärnan. Senare på kvällen när jag och de övriga svenskarna satt och åt middag på Protea hotell, fick jag ett meddelande från Dumsani där han skrev hur berörd han blivit av min session. Wow. Kasper fyllde i och sa att han sett hur Dumsani lös när han lyssnade och såg på mig där framme, och att även han och Sam blivit rörda och imponerade. Jag är hemma nu. Känns så otroligt skönt att kunna få ge tillbaka, framförallt till Dumsani, efter allt han gör för mig. Kände även en slags lättnad – de valde rätt tjej att åka hit.

Dumsani vill att jag ska hålla de här sessionerna i framtiden också, men med olika fokus. Teorin om att jag kan nå fram till eleverna på ett annat sätt, tack vare att jag är yngre, tjej och från Europa, kanske stämmer. Det gör eleverna mer intresserade och nyfikna. Vi ämnar också skapa ett mer naturligt band mellan vita och svarta. Även om apartheid inte funnits i Sydafrika på tjugo år enligt konstitutionen, vill jag påstå att den fortfarande finns. Trots att jag inte är vit Sydafrikan, så är jag ändock vit, och vi vill ge barnen en positiv inställning till vita redan från yngre åldrar. För som det är nu, i the deep rural areas såsom Nompondo och Hluhluwe, blir man fortfarande särbehandlad pga hudfärg.

Under dramat och dikten fick jag minnen från första gången jag var i Sydafrika. Ett sådant drama skulle barn i motsvarande åldrar i Sverige aldrig klara av. Eller där har jag nog fel, de skulle klara det om de fått öva ett halvår och gått i särskild drama klass. Scenskräck existerar inte här, och de lever sig in i det de säger så man själv känner hur tårarna trycker på. Många gånger finns det inget skrivet manus, utan allt lärs in utantill muntligt. Detta tror jag har mycket att göra på historien bakom zulu-språket. Det blev inget skriftspråk förrän västvärlden började gå in i Afrika och kolonisera. Historien verkar sitta i, för har än så länge inte mött någon sydafrikan som är vidare high på att skriva. De kan vara helt fantastiska på det arbete de gör, men när det kommer till skriftliga rapporter knyter det sig. Det är väldigt intressant. Pratade om det med Sam igår, som konstaterade att vi i Sverige har en ”skrivarkultur” på ett annat sätt.

Detta är också anledningen till att zulu skrivs med samma alfabet som vi har i Sverige. Klickljuden representeras av de tre bokstäverna q, c och x, istället för speciella tecken.

Efter besöket på the primary, blev det lyxlunch för min del. Åkte med Sam och Kasper till en restaurang där jag åt min första hela, ofriterade fisk på snart fem veckor. Jag tryckte i mig hela tallriken tills det nästan sprutade fisk ur öronen på mig. Detta slutade med att jag med mat fortfarande upp i halsgropen anlände till Thanda lions träningsplan. Inte bara lite, utan väldigt nervös, väntade jag i the mobile clinic med Anna. Ville att hon skulle introducera mig första gången – sån fjant jag är nu när jag tänker på det i efterhand haha! Allt gick fint, jag fick vara med på fysen och sen när de började spela, sprang jag runt planen istället. Bara att kunna springa fritt var galet skönt. Jag blev trött på två sekunder, men tack vara alla blickar fick jag mer energi och stannade inte. Var med på några bollövningar som var lite lättare. Sånt härligt gäng grabbar, de tog hand om mig och frågade när jag skulle komma tillbaka ”Mhlampe Xasa” (kanske imorgon) svarade jag. Då sa de att de hoppades få se mig. Det kändes så vänskapligt och öppet – inte som övriga killar som kan komma fram i mataffären och fråga om giftermål. Med sport som plattform blir ingången markant annorlunda och bättre. Planerar att åka dit i eftermiddag också – tror Kasper ska med också, grabbarna skrattade gått åt att han inte var där igår ”Is he in pain from yesterday’s practise?”.

Ena sekunden kontorsarbete andra ledare för 100 afrikanska ungdomar/Ny fotbollskarriär med Thanda lions

5 augusti 2014

Vilken dag! Helt slut! Har fått vara med och leda min första learner’s workshop som hölls på Kafuzekile high school. Samma high school som jag var med och höll i the teacher’s workshop – vilket var väldigt roligt, då lärarna kom fram och var glada att få se mig så snart igen. Suthi, en av Star for life’s coacher, ringde till kontoret idag på morgonen och frågade om jag ville komma och se när hon höll en workshop. Absolut tänkte jag! Ntobeko, ansvarig för media och outreach, skulle också dit så jag körde iväg med honom i the Mobile Clinic.

Det var en bra bit, både längs stora vägen och in mer off road. Tänker på min kära pappa och bror varje gång jag kör off road – Oh vad de är avis haha! Och med all rätt, för det är galet roligt. Ibland kommer ”pappa-generna” fram lite extra tydligt. Väl framme på skolan var det strul med ljudanläggningen. Det saknades en förlängningssladd, men vi lyckades få tag på en elev som hade en hemma. Iväg igen i bilen och in på näst intill obefintliga vägar. Medan pojken var inne och letade kom Ugogo (mormor) fram och pratade med oss. Hon berättade för Ntobeko, efter att han traditionsenligt hyllat hennes ålder, hur hon aldrig behövt oroa sig för något i livet – för Gud vet precis när det är tid för henne att somna in. Tron till Gud är väldigt stark och genomsyrar zulukulturen och samhället i nästan alla områden. Kvinnan, trots sin reumatism efter för mycket barnbärande, verkade otroligt lugn och förväntansfull inför livet efter detta. Härlig inställning!

Med extrasladden återvände vi igen till skolan med solen högt på himmeln. Trots att det fortfarande räknas som vinter, har temperaturerna börjat krypa allt närmare 30 de senaste dagarna. Idag stod rapporten i mobilen till och med på 33…. Inte undra på att jag kände mig varm! Men bara att vänja sig – ”Just wait and see – it’s still just winter” hahah jotack jag har förstått detta.

Trodde först att jag skulle agera åskådare under workshopen men det visade sig heeeeelt fel. ”You take this part and I take this” ok! Började med att introducera mig själv och temat för workshopen: The power is within me. Sedan fick jag inför de ca 100 grade 8 eleverna presentera ”the fivepointed star”, för att få dem att minnas workshop 1 (detta var workshop 2), där de fått lära sig att varje kroppsdel symboliserar de olika uddarna på star for life stjärnan. ”Sukuma” ”Res er upp”. Alla elever reste sig och ställde sig som en stjärna. Istället för kroppsdelarna, använder sig Star for Life av olika färger, vilka jag ropade högt varefter eleverna svarade med betydelsen – väldigt mäktigt! ”The head – yellow – I go for my dreams” ”The left arm – red – Aid’s free that’s me” ”The left leg – black – I decide” ”The right leg – green – I’m committed” ”The right arm – blue – I make it possible”. Därefter gick jag över till den lilla stjärnan i mitten som symboliserar the inner voice – the power within. Hela tiden ställde jag, precis som det stått i beskrivningen jag snabbt fått bläddra igenom, frågor till eleverna vad the inner voice innebär, varför jag pratade med lägre röst när jag pratar om the inner voice, och vad den kan säga till oss etc. Den lägre rösten symboliserar att vi alltid kan höra vår inre röst oavsett hur mycket ljud och kaos det är omkring oss. Den guidar oss och leder oss till vad som är rätt och fel beteende. Min första tanke går till vad vi i Sverige refererar till magkänslan. Pratade någon gång om ”the stomach feeling”, men fick inte riktigt någon respons – kanske ska prata om ”the inner voice” istället.

Kanske ska nämna att det fortsatte strula trots förlängningssladden, så fick helt enkelt höja rösten – rejält. Det var en relativt stökig grupp. Till den grad att lilla Elin till slut ställde sig upp och berättade om ”The Swedish saying: Tala är silver lyssna är guld”. Det verkade ha effekt, för de uppförde sig bättre och mer respektfullt efter. Jag beskrev hur vi i Sverige hade blivit utslängda ur klassrummet om vi pratat samtidigt som någon höll föredrag där framme – detta gjorde dem väldigt förundrade. Suthi fortsatte prata om olika challenges vi möter – vilka är bra och vilka är dåliga beslut etc. ”Our thinking – leads to our feelings – which results in our behaviour”. Därför är det viktigt att lyssna på the inner voice som berättar hur man ska tänka och agera.

Mellan pratsessionerna, för att hålla koncentrationen någorlunda uppe, hade vi dans och sång till Star for Lifes sånger. ”Elin you’ll lead”. Det var bara för mig att igång och dansa. Den första ”Let’s have a party”, sen Pata Pata och till sist Aid’s free that’s me. Alla som varit på Star for Life konserter har full koll på vilka sånger jag menar – om inte annat går samtliga att hitta på youtube. Av någon anledning tycker ungdomarna det är hiskeligt roligt när, låt mig säga en vit, dansar – de nästan kiknade av skratt. Kanske såg jag urlöjlig ut – mycket troligt – men bara positivt med skratt så jag kände att jag fick bjuda på det. Ntobeko tog massa foton så förhoppningsvis kan jag ladda upp några bilder här (säger jag nu innan jag själv har sett dem – kanske är för förfärliga för allmän beskådan).

När det var dags att avsluta, var det fortfarande några minuter kvar innan klockan skulle ringa. Suthi bad mig säga några ord. Vad säger man till en grupp 15 åringar sådär på rak arm…? Jag började helt enkelt prata om det jag själv tänkte skulle undrat över om jag var i deras skor – jag berättade om varför jag är här, varför jag valde att flytta från Sverige till andra sidan jordklotet och hur jag lyckades. Jag beskrev min dröm jag hade redan i mellanstadiet om att få åka som volontär till afrika, hur jag ”made a decision” och genom ”committment” och hårt arbete så gjorde jag det ”possible”. Jag uppmuntrade dem att jobba hårt, för när du väl gått ut skolan och kommit ur din vanliga ”safety zone”, är det bara du som är ansvarig för hur många möjligheter du har i ditt nya liv. ”Maybe, in a few years, it’s you who are talking in front of a group of swedish kids in a learner’s workshop in Sweden.”  

Under frågestunden efteråt, kom den vanliga frågan upp ”How old are you?”. Börjat fundera på om jag borde dra en vit lögn och säga att jag är 22, men så kände jag varför? Jag kan inte ljuga – det hade ändå stått skrivet i pannan på mig att jag inte är 22, så jag svarade enkelt 19. För en gångs skull var det ingen som trodde mig. ”Yes I am only 19, and I am still able to stand here in front of you, because I made a decision to go for my dreams”. Rätt nöjd med den avslutningen om jag får säga det själv.

När vi till sist kom tillbaka till kontoret lite innan 4, hann jag knappt parkera bilen innan Sam drog med mig till Phumlani’s fotbollsplan, där Kasper, ny kollega i Star for Life, skulle vara med och träna med the Thanda Lions – Annas fotbollslag. Var precis jag lyckades in till kylskåpet och ta ut min efterlängtade lunch jag köpt på morgonen – ja, ni som känner mig, jag lyckades hålla energin uppe utan mat från 07-16, imponerande va! Blev kalla bönor, äggröra, spenatröra och champinjoner i baksätet medan vi körde iväg. Väl på plats kände jag hur det började spritta i benen på mig – ”Varför tog du inte med dig träningskläder också för?” frågade Anna. Hawu! (Zulu uttryck) inte visste jag att jag fick vara med och träna med killarna! ”Jo klart”.

Guess what – ska få vara med imorgon. Lite små nervös om jag ska vara ärlig, inte i toppform så att säga... Vill ju visa mig från min bästa sida! Tänker att jag kan vara med på fys-delen, men lämna fotbollsdelen åt dem, annars vet man inte vad som händer. Men hon sa att jag kan komma och träna med dem när som helst – GULD. Till och med när hon inte är där. Hon åker nämligen till Sverige en sväng nästa vecka, men meddelade att jag kommer vara perfectly safe med hennes grabbar. Eftersom hon till och med bor med dem, känner jag att jag kan lita på henne. Snacka om bra träning inför Nelson Mandela loppet!

Nu stupar jag i säng. Finns potential att det blir en händelserik dag imorgon också!

Sockerbomber och fettskräck

4 augusti

Välkommen tillbaka! Vad jag har saknat dig träningsvärk! Nu när jag är anmäld till Nelson Mandela loppet kan jag inte längre ligga på latsidan. Svårt att hitta träningsmöjligheter här, vilket gjort att jag varit väldigt stillasittande senaste månaden. Frågat runt bland tjejerna på kontoret och de på gården, och alla svarar att det är väldigt ovanligt att man tränar här. Det är därför många är överviktiga trots att de ibland är undernärda… Detta på grund av den billiga skräpmaten och extremt höga halten socker i allt annat.

För ett ge ett exempel - kaffe här är inte kaffe som vi svenskar känner till det. Det något slask som är så sött att det inte går att dricka haha! Afrikanerna å andra sidan förstår inte hur vi kan dricka vårt starka bittra kaffe utan socker eller mjölk… För alla svenska kaffeälskare – tänk er en kopp med väldigt svagt kaffe, till hälften fylld med mjölk, som sedan späds ut med 3 teskedar socker och ni börjar närma er smakupplevelsen av afrikansk kaffe. Likadant med te. Te går inte att dricka utan minst två teskedar socker i… Bergochdalbanan vad gäller sockerintag kanske rentav ligger i grund till mycket mer av beteendet än vad man först tänker sig – ganska intressant när man tänker på det. Mat påverkar humöret och hormonerna mer än många vet.

Haft en väldigt lugn helg hos Siphile. Lördagsförmiddagen spenderades vid tvätthörnan. Under dagen följde jag och barnen med Mdu till affären för att hjälpa honom handla inför söndagens lunchgäster. Kukhanya, ettochetthalvt-åringen, vägrade att sitta still i kundvagnen utan valde att hänga ut på alla tänkbara sätt när vi försökte krossa bland alla människor. Det slutade med att jag fick bära honom under hela rundan – inte undra på att afrikanska kvinnor är starka! Trots tyngden var det ändå rätt mysigt med lite närhet och ha någon att se efter och ta hand om under någon timma i allt kaos. Alltmedan jag strosade längs hyllorna med yoghurt, kakor, dricka etc. drogs uppmärksamheten återigen till matfrågan, sockret och fett.

Hemma upplever jag att fokus börjat flyttas från fettskräck till sockerskräck. Fettet är inte onyttigt i lagom mängd – utan väldigt viktigt då det får oss att känna mättnad längre. Samtliga produkter i matbutiken annonserar ”Low fat” eller ”No fat”. Kollar man på innehållsförteckningen är det istället 40% av RDI av socker i endast en miniyoghurt – galet!

Men nu har jag bestämt mig och gjort ett träningsschema med övningar jag kan göra i mitt rum på eftermiddagen. Hoppade 15 min hopprep som uppvärmning följt av lite styrkeövningar för bål och ben för att förbereda kroppen inför springningen. Känns aningen sorgligt hur snabbt med tappar styrka och kondition – but such is life. Bara att ta nya tag!

Trust people to trust you

1 augusti

Ny månad nya tag! Ligger nu på mage i sängen jag utnämnt till soffa och tänker tillbaka på de två dagar som gått. Har fått bett överallt av något än så länge oidentifierat, vilket är aningen märkligt med tanke på att jag till och med fått ett längst ut på nässpetsen… Ayey Rudolf med röda mulen ayeye!

Satt med och lyssnade på en ledarskaps workshop för rektorerna på Star for Life skolorna i området. Mannen som ledde verksamheten var otroligt karismatisk. Han talade kraftfullt och artikulerat alltmedan han gick tillsynes slumpmässigt fram till olika rektorer. Rektorerna satt som på nålar och lyssnade på vartenda ord. Aldrig upplevt någon som håller föredrag gå fram direkt till personer och vara så ”nära” sina lyssnare. Han uttryckte att det han höll på med, tala inför folk och lära ut, har han gjort hela sitt liv enda sedan den dag han föddes. ”If you are born a leader, you will always find yourself in leading positions whether you ask for it or not.”

Antecknade febrilt, då jag upplevde att han konfronterade ledarskap generellt, och rollen lärare har som ledare på ett väldigt fascinerande och annorlunda sätt. Försökt sammanfatta föreläsningen så gott det gick utan att skriva tio sidor…

”Teaching is the art of attitude. Your students will first learn your attitude before they learn what you are teaching. Teachers are senders of influence, which is why we must ensure that we maintain the right attitude and involve all students, targeting the problems. A doctor’s problem is buried, while a teacher’s problem is walking the streets…” 

En kvinna berättade om sin första klass hon undervisade och hur hon reflekterat över den enorma påverkan hon hade. Som vänsterhänt, skrev hon naturligt även med vänster på stora tavlan. Efter ett tag märkte hon att samtliga elever – en åk 2 – hade ändrat till vänster hand när de skrev. Huruvida det stämmer eller ej får vi aldrig veta, men någon sanning måste det ligga i det om hon väljer att ta upp det på en sådan här samling. Otroligt spännande.

Mannen fortsatte vidare att trycka på vikten av att ha principer. ”Every leader must have a row of principles, which lie the foundation for his/her behaviour and influence on others. People can be united through principles, but not through values. Don’t lead according to your values, as your values will most likely differ from every individual you encounter. Regardless of background, we may still share the same principles.”

”Conduct your leadership through change and transformation. Every leader must cause pain in one way or another, because without pain there is no change.”

”As a leader you also need to be trustful, in order to make your learners trust the information you are teaching. Trust is a reflection of yourself. If people don’t trust you, it means you’re behaviour and attitude is not trustworthy. Don’t ask people to trust you – trust people to trust you.”

Till sist avslutade han med att beskriva ett så kallat emotional bank account. Ett bankkonto från vilket man aldrig gör utdrag utan endast insättningar. Så fort du hamnar i en situation när du känner att du måste ta ut, slutar du att utvecklas och du will remain status quo. Han drog en parallell till Nelson Mandela, som fortsatte att sätta in på sitt emotional bank account även när han satt i fängelse, vilket gjorde att hans sphere of influence fortsatte att öka i takt med hans insättningar. Hur tuff en situation än tycks vara, fortsätt sätta in och du kommer att röra dig framåt – när tiden är inne kommer du få tillbaka allt du satt in. Denna liknelse fastnade hos mig. Man har alltid något att tillföra till omgivningen och till sig själv.  Han tog ytterligare ett exempel för att förtydliga vad han menade med detta emotional bank account: ”A holocaust survivor was interviewed of how he managed to survive. The man answered: I created my own weather. When they were hurting my body, I imagined myself being a lecture at the university, lecturing forgiveness.”

Förändringar börjar smått och växer sig sedan större. Trots min än så länge ringa ålder, kan jag ändå se hur detta stämmer in på mig också. Se bara mitt engagemang i Star for Life. Det började med att jag såg på en konsert, året därefter medverkade jag i kören, ytterligare ett år senare blev jag utvald att åka med ner till Sydafrika, och se på mig nu – här sitter jag igen down in Africa med syfte att starta upp Star for Lifes nya volontärverksamhet. Livet är bra häftigt – kan inte sluta förundras.

Idag började morgonen i kaos. Aldrig sett så mycket människor samlade. Det visade sig att det ju är den första idag – den första varje månad delas pensionen och barnbidragen ut, vilket resulterar i dagslånga köer. Bilden nedan är från 7.30på morgonen och det är redan fullt med folk!

Under blev jag inkallad att assistera på en teacher’s workshop för lärare på Kufezekile high school. Det gick ut på att skapa teambuilding aktiviteter och reflektera kring dem och hur man kan applicera det till skolmiljön och attityden mot eleverna. JD kom fram till mig ”Elin, do you know any games?” ”Ehm, yes well, I do” ”Great I need all of them, Wozala (come)!” Vi åkte till Shoprite – påminner om en liten variant av Willys, där de har både mat och mängder av pryttlar. ”Do you think we can use this? Or this?”. Vi kom ut med några bollar i olika storlekar, snören, pennor och svarta sopsäckar. Det var omkring 25 lärare som deltog. Det hela började med att varje lag fick en minut på sig att komma på ett lagnamn och ett ”war cry”, med andra ord en dans, en sång, skrik vad som helst som visar alla omkring lagkänslan. Jag blev lagkapten för det gula laget och fick måla gula streck på kinderna – fick även mina kinder gula. Vi blev ”the intellectuals” och dansade och sjöng Shoholoza – de kunde inte valt bättre sång haha, av alla sydafrikanska sånger är Shosholoza en jag verkligen kan!

Olika varianter på ”trust games” följde, där någon i laget exempelvis fick en ögonbindel och skulle bli ledsagad av en annan lagmedlem endast genom hörseln. Vid min station höll jag en gammal goding som vi brukade göra på mina barnkalas… Pennan i flaskan! Känslan att se dessa vuxna afrikaner ha ett snöre runt midjan och försöka pricka flaskhålet med pennan som hänger ner, var oslagbar haha! Hade aldrig kunnat gissa att jag skulle få vara med om det haha! Leken blev väldigt uppskattad och under reflektionen efteråt kom vi fram till att den spelade mer på tillit till sig själv. Att våga se löjlig ut, våga testa något nytt och våga tro att man kan göra det möjligt – precis som den blå Star for Life färgen symboliserar ”I make it possible”. Ingen av lärarna trodde att de kulle klara få i pennan – men samtliga klarade det! Denna tillsynes ”ytliga” och lättsamma lek, fick plötsligt en djupare mening.