5 augusti 2014
Vilken dag! Helt slut! Har fått vara med och leda min första
learner’s workshop som hölls på Kafuzekile high school. Samma high school som
jag var med och höll i the teacher’s workshop – vilket var väldigt roligt, då
lärarna kom fram och var glada att få se mig så snart igen. Suthi, en av Star
for life’s coacher, ringde till kontoret idag på morgonen och frågade om jag
ville komma och se när hon höll en workshop. Absolut tänkte jag! Ntobeko,
ansvarig för media och outreach, skulle också dit så jag körde iväg med honom i
the Mobile Clinic.
Det var en bra bit, både längs stora vägen och in mer off
road. Tänker på min kära pappa och bror varje gång jag kör off road – Oh vad de
är avis haha! Och med all rätt, för det är galet roligt. Ibland kommer ”pappa-generna”
fram lite extra tydligt. Väl framme på skolan var det strul med
ljudanläggningen. Det saknades en förlängningssladd, men vi lyckades få tag på
en elev som hade en hemma. Iväg igen i bilen och in på näst intill obefintliga
vägar. Medan pojken var inne och letade kom Ugogo (mormor) fram och pratade med
oss. Hon berättade för Ntobeko, efter att han traditionsenligt hyllat hennes
ålder, hur hon aldrig behövt oroa sig för något i livet – för Gud vet precis
när det är tid för henne att somna in. Tron till Gud är väldigt stark och
genomsyrar zulukulturen och samhället i nästan alla områden. Kvinnan, trots sin
reumatism efter för mycket barnbärande, verkade otroligt lugn och
förväntansfull inför livet efter detta. Härlig inställning!
Med extrasladden återvände vi igen till skolan med solen
högt på himmeln. Trots att det fortfarande räknas som vinter, har
temperaturerna börjat krypa allt närmare 30 de senaste dagarna. Idag stod
rapporten i mobilen till och med på 33…. Inte undra på att jag kände mig varm!
Men bara att vänja sig – ”Just wait and see – it’s still just winter” hahah
jotack jag har förstått detta.
Trodde först att jag skulle agera åskådare under workshopen
men det visade sig heeeeelt fel. ”You take this part and I take this” ok!
Började med att introducera mig själv och temat för workshopen: The power is
within me. Sedan fick jag inför de ca 100 grade 8 eleverna presentera ”the fivepointed
star”, för att få dem att minnas workshop 1 (detta var workshop 2), där de fått
lära sig att varje kroppsdel symboliserar de olika uddarna på star for life
stjärnan. ”Sukuma” ”Res er upp”. Alla elever reste sig och ställde sig som en
stjärna. Istället för kroppsdelarna, använder sig Star for Life av olika
färger, vilka jag ropade högt varefter eleverna svarade med betydelsen –
väldigt mäktigt! ”The head – yellow – I go for my dreams” ”The left arm – red –
Aid’s free that’s me” ”The left leg – black – I decide” ”The right leg – green
– I’m committed” ”The right arm – blue – I make it possible”. Därefter gick jag
över till den lilla stjärnan i mitten som symboliserar the inner voice – the
power within. Hela tiden ställde jag, precis som det stått i beskrivningen jag
snabbt fått bläddra igenom, frågor till eleverna vad the inner voice innebär,
varför jag pratade med lägre röst när jag pratar om the inner voice, och vad
den kan säga till oss etc. Den lägre rösten symboliserar att vi alltid kan höra
vår inre röst oavsett hur mycket ljud och kaos det är omkring oss. Den guidar
oss och leder oss till vad som är rätt och fel beteende. Min första tanke går
till vad vi i Sverige refererar till magkänslan. Pratade någon gång om ”the
stomach feeling”, men fick inte riktigt någon respons – kanske ska prata om
”the inner voice” istället.
Kanske ska nämna att det fortsatte strula trots
förlängningssladden, så fick helt enkelt höja rösten – rejält. Det var en
relativt stökig grupp. Till den grad att lilla Elin till slut ställde sig upp
och berättade om ”The Swedish saying: Tala är silver lyssna är guld”. Det
verkade ha effekt, för de uppförde sig bättre och mer respektfullt efter. Jag
beskrev hur vi i Sverige hade blivit utslängda ur klassrummet om vi pratat
samtidigt som någon höll föredrag där framme – detta gjorde dem väldigt
förundrade. Suthi fortsatte prata om olika challenges vi möter – vilka är bra
och vilka är dåliga beslut etc. ”Our thinking – leads to our feelings – which
results in our behaviour”. Därför är det viktigt att lyssna på the inner voice
som berättar hur man ska tänka och agera.
Mellan pratsessionerna, för att hålla koncentrationen
någorlunda uppe, hade vi dans och sång till Star for Lifes sånger. ”Elin you’ll
lead”. Det var bara för mig att igång och dansa. Den första ”Let’s have a
party”, sen Pata Pata och till sist Aid’s free that’s me. Alla som varit på
Star for Life konserter har full koll på vilka sånger jag menar – om inte annat
går samtliga att hitta på youtube. Av någon anledning tycker ungdomarna det är
hiskeligt roligt när, låt mig säga en vit, dansar – de nästan kiknade av
skratt. Kanske såg jag urlöjlig ut – mycket troligt – men bara positivt med
skratt så jag kände att jag fick bjuda på det. Ntobeko tog massa foton så
förhoppningsvis kan jag ladda upp några bilder här (säger jag nu innan jag
själv har sett dem – kanske är för förfärliga för allmän beskådan).
När det var dags att avsluta, var det fortfarande några
minuter kvar innan klockan skulle ringa. Suthi bad mig säga några ord. Vad säger
man till en grupp 15 åringar sådär på rak arm…? Jag började helt enkelt prata
om det jag själv tänkte skulle undrat över om jag var i deras skor – jag
berättade om varför jag är här, varför jag valde att flytta från Sverige till
andra sidan jordklotet och hur jag lyckades. Jag beskrev min dröm jag hade
redan i mellanstadiet om att få åka som volontär till afrika, hur jag ”made a
decision” och genom ”committment” och hårt arbete så gjorde jag det ”possible”.
Jag uppmuntrade dem att jobba hårt, för när du väl gått ut skolan och kommit ur
din vanliga ”safety zone”, är det bara du som är ansvarig för hur många
möjligheter du har i ditt nya liv. ”Maybe, in a few years, it’s you who are
talking in front of a group of swedish kids in a learner’s workshop in Sweden.”
Under frågestunden efteråt, kom den vanliga frågan upp ”How
old are you?”. Börjat fundera på om jag borde dra en vit lögn och säga att jag
är 22, men så kände jag varför? Jag kan inte ljuga – det hade ändå stått
skrivet i pannan på mig att jag inte är 22, så jag svarade enkelt 19. För en
gångs skull var det ingen som trodde mig. ”Yes I am only 19, and I am still
able to stand here in front of you, because I made a decision to go for my
dreams”. Rätt nöjd med den avslutningen om jag får säga det själv.
När vi till sist kom tillbaka till kontoret lite innan 4,
hann jag knappt parkera bilen innan Sam drog med mig till Phumlani’s
fotbollsplan, där Kasper, ny kollega i Star for Life, skulle vara med och träna
med the Thanda Lions – Annas fotbollslag. Var precis jag lyckades in till
kylskåpet och ta ut min efterlängtade lunch jag köpt på morgonen – ja, ni som
känner mig, jag lyckades hålla energin uppe utan mat från 07-16, imponerande
va! Blev kalla bönor, äggröra, spenatröra och champinjoner i baksätet medan vi
körde iväg. Väl på plats kände jag hur det började spritta i benen på mig –
”Varför tog du inte med dig träningskläder också för?” frågade Anna. Hawu!
(Zulu uttryck) inte visste jag att jag fick vara med och träna med killarna!
”Jo klart”.
Guess what – ska få vara med imorgon. Lite små nervös om jag
ska vara ärlig, inte i toppform så att säga... Vill ju visa mig från min bästa
sida! Tänker att jag kan vara med på fys-delen, men lämna fotbollsdelen åt dem,
annars vet man inte vad som händer. Men hon sa att jag kan komma och träna med
dem när som helst – GULD. Till och med när hon inte är där. Hon åker nämligen
till Sverige en sväng nästa vecka, men meddelade att jag kommer vara perfectly
safe med hennes grabbar. Eftersom hon till och med bor med dem, känner jag att
jag kan lita på henne. Snacka om bra träning inför Nelson Mandela loppet!
Nu stupar jag i säng. Finns potential att det blir en
händelserik dag imorgon också!
No comments:
Post a Comment