"There's nothing in the world that you cannot do if you believe in you" - India Arie

29 September

Idag kändes det nästan som hemma när jag promenerade i det tysta regnet till kontoret. I denna stund skulle jag nog snarare uttrycka att det öser ner. Jag har den här mysiga känslan när man är inne i värmen, kan känna doften av regn från kläderna, bra musik i öronen och ser ut mot det blöta landskapet. Tänk vad lite regn kan göra, känner mig upplyft.

Senaste veckan var rätt tufft mentalt, men jobbat mig tillbaka nu. En dipp efter nästan tre månader känns rätt accepterat så länge man inte stannar i den för länge. Det finns saker i Zulufolkets beteende som jag nog aldrig kommer vänja mig vid, utan som man bara måste acceptera och ta för vad det är. Att flytta till ett annat land gör en mer medveten om ens eget ursprung, vad man värderar i hemkulturen och hur vi förhåller oss till olika saker. Minns att jag i några inlägg i början kommenterade ”Vad är svenskt egentligen?”. Jag har nu börjat se att man inte behöver ha tydliga danser eller ritualer för att leva enligt en viss kultur – i detta fall för något att vara svenskt. De är snarare vad som syns utåt – men det riktiga kulturella beteendet ligger i grund och botten i vardagshändelser som man vanligtvis inte tänker på, men som plötsligt blir så tydliga när man levt utomlands några månader.

Genom att observera och absorbera vad som händer runt omkring en och människors beteende, får man större klarhet i vad man själv är för person. Jag är nu säker på vad det är jag värderar och prioriterar – något jag alltid kommer bära med mig. Att få möjlighet att lära sig leva utanför sina vanliga normer är en gåva som inte bara bidrar till utveckling av jaget utan även hur jag kommer kunna bidra till samhället och personer runt mig både nu och i framtiden. Trots upplevelser av särbehandling pga hudfärg, oförmåga att kommunicera till alla pga främmande språk, skilda värderingar och levnadssätt, mat med mera kommer jag konstant fram till samma slutsats – det finns ingen annanstans jag skulle vilja befinna mig just nu. Tänk vad långt jag kommit redan efter tre månader... Var kommer jag befinna mig om ytterligare 3, 6 eller 9 månader?

Ska strax ut till Ntutukho primary school för fortsatt implementering av the introduction phase av Star for Life programmet. I fredags gick motorn varm i den nya Primary School bilen, då vi först åkte bort till Mduku Area och Ekuseni Primary – en av de nya skolorna. Höll två presentationer av stjärnans betydelse för grade 3. De blir lika fnissiga varje gång jag mixar in ett zulu ord – vilket jag försöker göra så ofta jag kan. Har ofta en lärare i klassrummet som kan assistera om det är så att översättning krävs vid vissa tillfällen. Men måste säga att jag är mycket imponerad av de flesta i årskurs 3, vilket känns väldigt positivt i planerandet av uppgifter för volontärer. Vet med mig att de kommer kunna jobba med årskurs 3 och uppåt utan mer Zulukunskaper än greetings och ”Ayeye Bangani Ayeye” (Hej på er vänner hej på er).

OH! Ja nu öppnade sig himmeln totalt. Trodde inte det kunde komma så mycket vatten samtidigt… Som om någon tippar en gigantisk hink med vatten som bara faller ner. Kan knappt urskilja regndropparna. Första riktiga regnet sedan jag anlände 8 juli… Miseni sa att det var 8 månader sedan det regnade senast… Så marken sjunger garanterat halleluja! Strömmen har gått igen och åskan närmar sig ish! Ska fortsätta lyssna vidare på ”Beautiful flower” av India Arie medan jag går igenom tidigare dokument från the Partnerschool Program. Ska börja jobba mer och mer med JD och Lois för att se hur vi kan fortsätta arbetet med kulturella utbyten mellan svenska och afrikanska skolor – tror verkligen på det här projektet!

Nedan är även lite bilder från i lördags, då jag åkte med Busisiwe, Fezile och Khanyo – tre coacher, till Tiger Lodge i Jozini. Galet vacker utsikt över Jozini damm – hit kommer jag åka igen! Lite småläskigt dock när man åkte längs de smala vägarna som slingrade sig uppför berget… Tur jag har erfarenhet av serpentinvägar i alperna. Hade en kanonbra dag med mycket skratt. Framförallt åt Khanyos argument med båtvakterna. Vi skulle åka på en boatcruise, men blev hänvisade till några små motorbåtar istället för den stora två-vånings ”cruise-båten”. ”We want to go there” sa hon och pekade på ovanvåningen på den stora. ”We have paid just as much as all other passengers on the big one”. Trodde hon skulle ge sig till slut, men slutade med att vi bestämde för att gå och få våra pengar tillbaka – då plötsligt ropade de tillbaka oss så vi fick gå på den stora. Allas blickar följde oss medan vi klev ombord. ”Victory” haha. Vi skrattade hur Khanyo följde Star for Life värderingarna ”I go for my dreams and make it possible”. Hon drömde om den stora båten och såg till att ta oss dit!  

India Arie – Beautiful Flower

”You are beatiful like a flower, more valuable than a diamond, you are powerful like a fire, you will heal the world will your mind and, there is nothing in the world that you cannot do, when you believe in you who are beautiful yeah you who are brilliant, yeah you who are powerful, yeah you who are resilient”

"It's another day in paradise" - This only happens in Africa

25 September 

Har inte skrivit på en vecka nu trots att jag varje dag tänkt tanken ”Oh det måste jag skriva om! Och det och det!”. Varför skriver jag inte? Det är så mycket tankar som pågår samtidigt. När jag väl sätter mig ner för att skriva blir det liksom tomt i huvudet på något sätt – är detta en normal reaktion? Säkerligen inte – men jag har aldrig riktigt passat in i normalitetens register, så då är nog allt som det ska.

Lyssnat en del på diverse tal som hållits i UNs högvarter i NYC under den senaste veckan, Emma Watson’s tal om HeforShe rörelsen var otroligt – råder er att googla och lyssna! Promenerade längs Sodwana Bay med Busi igår och pratade om just hur kvinnornas roller har förändrats och på ett sätt utökats, medan männen fortfarande lever under samma stereotyper. Det kan inte bli full jämställdhet förrän även män ges en modifierad roll som möter den nya starka karriärkvinnan. Rätt häftig tanke. Igår var det en national helgdag ”The Heritage day”, och vi var därav lediga från kontoret.

På tisdagen spenderade jag förmiddagen med Ntobeko på Macabuzela primary school, där han filmade in material till ”Tackfilmen” till Maja – en enastående liten tjej som lyckats samla in 40 000 sek till Macabuzela primary school. Intressant att få vara med och se hur han jobbar också. En av lärarna som blev intervjuad skakade nästan medan hon pratade. Efteråt sa hon att hon aldrig blivit filmad tidigare, så jag sa att jag tyckte hon skulle gå hem och meddela sin familj att hon nu är en filmstjärna, på vilket hon svarade med ett stort tandlöst leende. Apropå tänder, tandhygienen här är förskräcklig. Möter dagligen vuxna utan en komplett tandrad och med halvor lite här och var. Inte märkligt om det kostar lika mycket att gå till tandläkaren som till vanlig läkare…

De andra dagarna har vi fortsatt åka ut till olika primaries varje dag. Idag höll jag en mycket lyckad session med presentation av stjärnan för tredjeklass elever på Phum’Lani. Nivån på engelska – framförallt bland lärare är förskräcklig rent ut sagt. Men de här små eleverna förstod och svarade på allt jag sa – fantastiskt roligt! Har varit svårt för mig att bidra fullt ut när vi jobbar med de yngre klasserna, men Dumsani vill att jag börjar presentera stjärnan hos alla tredje klassare och märker vi att de inte förstår får antingen läraren (om jag är själv) eller Nokwana, Mabli eller Dumsani assistera med Zulu. Tycker det är väldigt fint av honom hur mån han är att jag verkligen tar lika stor del. Ser för övrigt fram emot den dagen då han och min kära pappa möts hahah kan bli hur roligt som helst med två galna små ”gubbar” (tur Dumsani inte förstår svenska och att jag just kallade honom liten gubbe).

Även en kort sväng till Durban förra torsdagen för två föreställningar som mina vänner på universitetet medverkade i. Först en drama sedan en musikshow. Färden dit var minst sagt minnesvärd… Kommer aldrig ge upp min plats längst fram igen… Blev inklämd längs bak i minibussen. Värmen som uppstod i en överfull minibuss utan aircondition och med 38 grader utanför är obeskrivlig. Blev inte bättre av att den lilla bebisen spydde, följt av skalbaggeinvadering så halva bussen satt och hoppade och försökte slå undan dem. Det hela toppades när Phil Collins fyllde högtalarna ”It’s another day in Paradise” – ja this only happens in Africa, jag kunde inte annat än börja gapskratta. På fredagsförmiddagen fick jag sedan skjuts tillbaka av Alec, Traceys man. Vi körde inom ett område som heter Eshowe, där vi gick på skogsvandring i Dlinza forest ett par dussin meter upp i luften…. Nästan så man satte hjärtat i halsgropen, men oh så mäktigt att gå på träbroarna! Runt om reste sig enorma träd, många med lianer hängandes – man var bara tvungen att tänka på vilket paradis för Tarzan… På bilden står jag bredvid ett 500 år gammalt träd – tänk vad det har varit med om… Kan bli så fascinerad av historia. Ett otroligt privilegium att få gå med Alec, då han kan precis allt om allt. Så känns det i alla fall haha.

På lördagen kom Busi över och vi satt och snackade halva natten. Otroligt glad att vi funnit varandra, längtat efter lite tjejsnack. Hon har fattat galoppen fullt ut när hon kom med en påse cheese snacks, en chipspåse och två chokladkakor… På söndagsförmiddagen bestämde vi oss för att ta en dagstur till Cape Vidal. Hon har aldrig varit där tidigare så blev väldigt lyckat! Vi gick säkert flera kilometer längs stranden. Vid ett tillfälle satte vi oss bara ner i tystnad och såg ut över havet. Det var en sådan mäktig och fridfull känsla. När Busi till sist såg på klockan och sa ”Im ready when you are”, såg vi att vi suttit där i tystnad försjunkna i våra egna tankar i hela 30 minuter. Kvällen avslutades med en kanonmiddag på en restaurang i St Lucia vid namn Barracuda Restaurant. Lite komiskt att det på skylten stod: portugisiskt med en touch av italienskt... Intressant mix hur det sedan hamnade i Afrika men fantastiskt gott var det i alla fall! Blev såklart efterrätt också.   

Kanske kan nämnas också att jag i början av veckan hittade galet billiga konsertbiljetter till The Script i februari!! Lyckan är gjord haha, velat se dem flera år och äntligen blir det av 6 februari!!

Mångfald och tolerans

17 september 2014

Nu här värmeböljan kommit… Idag var det ”bara” 35 grader. Måndag och tisdag nådde temperaturen så mycket som 38 grader. Känns som det inte spelar någon roll hur mycket vatten man dricker, blir heldåsig i alla fall. Allting går i slowmotion, både kroppen och knoppen. Är nu väldigt tydligt varför tempot här inte går att jämföras med i Sverige – det går helt enkelt inte att göra saker snabbt.  Jag har till och med börjat med den extremlångsamma gångstilen… Då är det långt gånget haha.

I måndags började vi med den officiella introduktionen av Star for Life programmet i grundskolorna. Detta innebär att vi i Grade R (nollan) och Grade 1 har storytelling med Star Jabulani eller Star Jabulile som ni ser på bilden nedan. Berättelserna syftar att berätta en historia som lär barnen något som är kopplat till Star for Lifes olika grundvärderingar varefter varje barn får en klubba eller karamell – ett trick att ge ytterligare positiva associationer till Star for Life utöver den roliga maskoten. I årskurs 2 och 3 introducerar vi stjärnan och vad varje spets står för. Det allra viktigaste är att vi inte blir lärare utan har interaktioner med barnen och får dem aktiva. Efter introduktionen av stjärnan får de under 10 minuter rita ner sina drömmar för att själva skapa något konkret. Idag fick jag introducera stjärnan för årskurs två för att se hur bra de yngre förstår engelska. De hade uttryckt till Dumsani att de ville höra mig prata och försöka förstår, vilket är en väldigt positiv inställning – dessvärre förstod de inget vidare. I nästa klass assisterade jag mer praktiskt istället med att dela ut papper och pennor. Ser fram emot dagen då jag kan hålla en klass på zulu!

I varje klassrum satt det likadana planscher uppe längts bak. Tog foto på en av dem se nedan. På en annan stod det:

Ngeke ngivume ingculazi ingenze ibhola = Jag tillåter aldrig att AIDS leker med mig

Ngeke ngivume ukukhulelwa ngisemncane = Jag tillåter aldrig att bli gravid när jag är ung

Ngeke ngivume izidakamizwa zibulale ikusasa lami = jag tillåter aldrig att droger ska förstöra mitt liv

Imfundo phamabili = Utbildning först

Starka budskap. Tycker det är fascinerande att de sitter uppe redan i de allra yngstas klassrum. Men det är tvunget för att det ska ske en förändring, då tonårsgraviditet fortfarande är ett väldigt stort problem, framförallt här i the rural areas. Det händer att det finns gravida även på grundskolor – har dock inte sett någon på en Star for Life skola än och hoppas det förblir så!

På hemmafronten ska jag idag flytta in i det nya singelrummet. Lite märklig känsla att någon annan kommer vara i det rum som varit ”mitt” en månad nu, samtidigt som det känns skönt att kunna börja göra sig hemmastadd på riktigt. Underlättar även på morgonen när jag har garderoben i samma rum istället för att gå över till grannrummet.

Den Sydafrikanska Star for Life kören är nu i Sverige för the Marchingforlove tour. Nytt för detta år är Marching For Life portalen, där Star for Life ämnar skapa ett forum där ungdomar kan skapa projekt och dela sitt arbete och sina drömmar med andra svenska ungdomar. Tyngdvikten ligger på mångfald och tolerans, vilket kan ses som extra viktigt idag med tanke på den politiska situationen Sverige försatt sig i. Skapade mitt bidrag idag – en dikt om mångfald och tolerans!

Vad är Mångfald och tolerans?

Olika typer av människor,

som kan leva i harmoni och balans,

Utan våld och uppror

I ett samhälle där alla får en chans

Vad är mångfald och tolerans?

Alla hudfärger, religioner och tankar

Ett samhälle där vi alla är tillsammans

Där olika är något bra och som berikar,

Bidrar till nya perspektiv och färgglans

Vad är mångfald och tolerans?

Förståelse och öppen inställning

Till glutenallergi och laktosintolerans,

Till rullstolsbundna och killar i klänning,

Till burka och blonda tjejer i hästsvans

Vad är mångfald och tolerans?

Det finns inga rätta svar

Ingen definition utan relevans,

Att detta sprids är vårt gemensamma ansvar,

Mångfald och tolerans måste strävas efter tillsammans

Weekend well spent

14 september 2014

Exakt tre månader sedan jag fyllde år. Rätt häftigt när man tänker på så mycket som hänt under de här månaderna…

Helgen artade sig riktigt bra trots att jag tackade nej till safarituren lördagmorgon… Har nog blivit lite afrikaniserad, kände mig inte superlockad att åka ut vid 5.30, sängen lockade lite mer… Kring 11 däremot, följde jag med två tyska volontärer, som bor här hos Tracey över helgen, samt Traceys man Alec ut på långpromenad vid False Bay. Området kallas False Bay, då man lätt kan tro att sjön mynnar ut i havet – vilket den inte för och är därav ”false”. Längs de 15 kilometrarna, mötte vi leopardspår, spår från hyenor, två döda djur (från hjortfamiljen, men minns inte exakt namn), apor och skalbaggar. Det fanns säkerligen en hel massa andra djur som lurade inne i skogen och iakttog oss – men det gjorde nog inget att de inte visade sig allihop. Som Alec sa… Det räcker att man är snabbare än den långsammaste i gruppen om något skulle attackera… Däremot lugnade han med att säga att leoparderna är otroligt skygga djur, det är därför de kan finnas lösa på platser där människor vistas. Lejon däremot, hade kunnat gå till attack - framförallt då de är flockdjur och inte like "utelämnade" som leoparden. 

Bara känslan att gå i stekande hetta, med svetten rinnandes överallt och veta att djuren finns där räcker gott och väl för att göra det hela aningen magiskt. Alec meddelade att han brukar försöka ut och ta långpromenader över helgen och gärna har med sig sällskap – får se var han tar med mig nästa gång! Lite ledsen att min fot fortfarande inte vill ge med sig…. Men promenaden fungerade ok! Håller tummarna att det ska gå att börja springa lite försiktigt i veckan. Kvällen avslutades med gemensam Brajj och glass! Härlig överraskning att få mat på köpet haha.

Idag började dagen redan 5.50, då vi, denna gång Tracey inkluderat, skulle iväg till the Western Shores and Carters Creek. När man kör in på området följs hektar efter hektar med land. Det visade sig vara vår dag, då det fanns djur vart vi än vände blickarna: Närmare 100 zebror, gnuer, alla olika sorters hjortar, otroliga fåglar i alla dess storlekar och färger, krokodiler, flodhästar giraffer och vildsvin. Alec berättade att zebrornas hud också är två färgad - inte bara pälsen. Då de vita respektive svarta ränderna absorberar olika mycket värme, bidrar detta till naturlig cirkulation i huden vilket även kyler ner djuren - smart! Solen stod högt på himmeln och temperaturen närmade sig 35 grader medan vi flög genom landskapet mot St. Lucia. Vi passerade St. Lucia och fortsatte ut mot Cape Vidal – wow vilken strand! Det blev första doppet sedan jag kom hit och det lär bli många fler! Vattnet var precis perfekt temperatur. Efter simturen la vi oss ett par timmar på stranden och kände hur vattnet förvandlades till salt på huden. Även nu när jag sitter och skriver det här känner jag havsdoften från håret – bästa doften jag vet. När vi sedan skulle börja röra oss därifrån tog vi en fruktpaus vid bilen med bakluckan öppen… Allas fokus var på Alec, då en apa just försökt stjäla hans äpple. Undrar om detta var apornas taktik, för vips hade en nappat åt sig ett paket med 6 mini-yoghurtar och rusat upp i trädet. Ett dussintal apor rusade mot trädet. De vakter som fanns på platsen hämtade snabbt en slangbella och började skjuta mot yoghurtarna - ni förstår själva vilket yoghurt regn det bäddades för. Det är viktigt att aporna blir "bestraffade" om de tar något från människorna. För oss människor är det strikt förbjudet att mata aporna, man kan inte ens slänga sin äppelskrutt, då detta bidrar till ökad "brottslighet". 

Tack för en underbar dag! Var inte hmma förrän vid 17 tiden. Vrålhungrig som jag var satte jag direkt igång med middag – hur skulle jag vet att Tracey skulle komma och knacka på och säga att middagen är klar 19… Aja ska gå in till huset för sällskapets skull. Känner på mig att det finns stor risk att något slinker ner trots att jag nu känner mig proppmätt… Särskilt om det serveras efterrätt…

Varit trevligt att få träffa andra volontärer i min ålder och se hur deras upplevelser ser ut. Den största skillnaden är att de endast umgås med vita. Kvinnan som håller i projektet i Greytown – ett barnhem för föräldralösa – är vit och samtliga övriga volontärer. Däremot hade de samma negativa erfarenheter av visumansökan…

                                       

Rumpan ut dansen inför 600 ungdomar - yes jag har hittat hem!

11 september 2014

Gårdagen spenderades i Durban. Det var dags för the High School Arts Festival i Mlazi, en s.k. location utanför Durban. Områden som refereras till som ”locations”, är de områden dit den svarta befolkningen blev förvisad under apartheid eran. Mlazi är det näst största området kring Durban - Soweto toppar listan. Just pga historien finner man inga vita i de här områdena och bostäderna liknar mest plåtskjul. Apartheid gör sig påmint överallt liksom de fortfarande stora socioekonomiska skillnaderna. Så fort man lämnar den pompösa innerstaden Durban, når man de lyxiga ytterområdena. Därefter ser man hur det förfaller mer och mer ju närmare the locations man kommer – Fy, vet inte riktigt vad mer jag kan säga. Apartheid ligger i botten för så oändligt mycket elände. Har sagt tidigare att jag aldrig varit så medveten om min hudfärg tidigare. För de få jag lärt känna utanför Star for Life, är jag i många fall deras första vita vän… Minns särskilt hur en kille hade svårt att förhålla sig till mig till en början, för han var så chockade att jag inte flyttade mig när han satte sig bredvid – detta trots att han går på universitetet där det finns mixade etniciteter. Han berättade hur de vita föredrar att byta plats än att sitta kvar – dock ska det nämnas att detta inte gäller utbytesstudenter, utan sydafrikanska vita. Undviker att dra alla över en kam, men nyheten är väldigt alarmerande, då jag inte i min vildaste fantasi kunde föreställa mig att det fortfarande är så tydligt. Å andra sidan tar sådana här stora förändringar som demokratisering av ett land med 60 miljoner invånare lång tid – mycket längre än 20 år!

Hallen där festivalen skulle äga rum var klockren – mycket utrymme och en upphöjd kortsida som utgjorde en stor scen. Så många som 8 high schools i området medverkade, vilket ledde till ett deltagarantal över 600. Under förberedelserna pratade Thandiwe till ungdomarna – mestadels på zulu, vilket troligtvis var varför jag inte riktigt lyssnade till hundra procent. Plötsligt knuffar Mbali till mig och säger att jag ska gå upp på scen. Va? Tydligen hade Thandiwe sagt att jag skulle prata om Star for Life i Sverige och hur the cultural exchange ser ut osv. Var inte mer än att ta micken och börja prata. På ett sätt var det bra att inte ha fått någon förvarning, för jag hann inte gå och tänka och bli nervös för att jag skulle på scen. Å andra sidan visst jag inte riktigt helt vad jag skulle säga heller, men spontaniteten flödade och jag fick ur mig rent av väldigt bra saker haha. När showen sedan skulle börja, drog Jali med mig på scen igen och sa att jag skulle hjälpa honom att leda programmet – So I did.

Det var bara att fortsätta improvisera och känslan var underbar. Det kändes så naturligt. Jag tror jag har hittat hem – ska definitivt följa planen och läsa lite public speaking på universitetet nästa år. Vid ett av tillfällena då jag skulle upp mellan akter och kommentera föregående nummer, samt presentera nästa – dansade jag Schatamiya dance ut på scen och bokstavligen hela hallen brast ut i blandade skrik, skratt och hejarop. Den här dansen kallar jag annars för ”böjda knän och gunga med rumpan ut dansen”. Det är en gren i den traditionella zulu danserna – för killar… Blev succé! Är riktigt stolt över mig själv. Särskilt när jag i efterhand insåg att jag aldrig pratat inför så många människor förut – oförberedd till på köpet. Är ofta den som får redovisa och prata inför grupp, men oftast mindre grupper. Det komiska är att jag troligtvis var yngre än många av eleverna. I Sydafrika är det inte på samma sätt som i Sverige: Går man i fyran är man 10, i femman 11 osv. Här skiftar åldrarna hej vilt pga olika orsaker. I de deep rural areas, såsom kring Hluhluwe händer det att killar börjar första klass först när de är 10 år. De hålls hemma av föräldrarna tills de lärt sig ta hand om korna… Detta innebär att de går ut skolan när de är 23 - i bästa fall om de klarat alla årskurser. Dessvärre presterar ofta de elever som börjar sent, sämre i skolan vilket gör att de får gå om årskurser… Framförallt när jag var på the cultural events i Makhasa i helgen förundrades jag över hur gamla många av killarna såg ut. När det kommer till tjejer, är den största orsaken ofta graviditet. Förskräckligt många elever som är föräldrar… Galet.

Efter festivalen fick jag meddelande från Thandiwe att direktören för arts and culture i Durban samt hon själv, varit mycket imponerade över min prestation och hur ”funny and relaxed” jag varit på scen. Wow, ja det här vill jag verkligen göra igen! Direktören höll för övrigt ett väldigt starkt tal till eleverna om grupptryck, och den egna makten att bestämma över sina ageranden. Han avslutade med en berättelse om en flicka på en av skolorna han jobbat på för många år sedan. Hon var fortfarande oskuld och blev mobbad för det av sina tjejkompisar. De tyckte hon var dum som missade det ”roliga”. Hon stod ut till en dag, då hon gick upp framför klassen och sa: ”It will take me two second sto become like you, but you will never become like me – its impossible”. Den här berättelsen fastnade hos mig måste jag säga, då den kan kopplas till så många olika saker.

Slutligen måste jag också nämna så fantastiskt inspirerande det är att få ta del av den afrikanska musiken, dansen och dramat. De röster som kommer fram, gospelframträdanden och andra körsånger – magiskt! När festivalen var över, blev det däremot lite kaotiskt med mat. Några skolor hade tagit med sig väldigt många fler elever än vad som var planerat, vilket innebar att maten inte räckte… det blev nödlösning på nödlösning. ”Finns inga problem bara lösningar”. Och visst löste det sig till slut så samtliga fick i alla fall lite mat och vi kunde köra tillbaka till Hluhluwe. Första bilturen i den nya primary-school bilen! ÄNTLIGEN, inte en dag för tidigt kan jag säga.

När vi väl anlände hem senare på kvällen var jag på tok för trött att laga mat, så blev kakor och chokladgröt till middag – älskar att bo själv ibland, ingen som lägger några värderingar i vad man stoppar i sig. Har bestämt att så länge jag får på mig mina jeans är det ok…. Och trots helt annan kost, och galna/oexisterande matvanor lyckas jag fortfarande få på mig dem utan problem – life is good.

Mitt i all uppståndelse fick jag ett paket från kära familjen också! På bilden bär jag mina nya byxor från mormor och lindade scarfen lite snitsigt runt huvudet. Fått så otroligt mycket kommentarer pga scarfen idag… Tvp coacher som ville gifta sig med mig och en tredje som ville hänga upp mitt leende på väggen haha. Kanske borde ha turban lite oftare! Bara min kära mamma som insåg bakgrunden till det hela – var väldigt lat att tvätta håret, så tänkte jag kunde dölja det finurligt haha. Såklart att hon skulle genomskåda det hela – men det blev success i alla fall. Däremot fick jag höra från några vänner att de inte tyckte jag skulle ha det för ofta… Tydligen är det äldre kvinnor eller gifta som har scarf runt huvudet. Fast kan låtsas jag är ovetande europé (som jag ju trots allt är), och ha det på bad hairdays i alla fall!