Rumpan ut dansen inför 600 ungdomar - yes jag har hittat hem!

11 september 2014

Gårdagen spenderades i Durban. Det var dags för the High School Arts Festival i Mlazi, en s.k. location utanför Durban. Områden som refereras till som ”locations”, är de områden dit den svarta befolkningen blev förvisad under apartheid eran. Mlazi är det näst största området kring Durban - Soweto toppar listan. Just pga historien finner man inga vita i de här områdena och bostäderna liknar mest plåtskjul. Apartheid gör sig påmint överallt liksom de fortfarande stora socioekonomiska skillnaderna. Så fort man lämnar den pompösa innerstaden Durban, når man de lyxiga ytterområdena. Därefter ser man hur det förfaller mer och mer ju närmare the locations man kommer – Fy, vet inte riktigt vad mer jag kan säga. Apartheid ligger i botten för så oändligt mycket elände. Har sagt tidigare att jag aldrig varit så medveten om min hudfärg tidigare. För de få jag lärt känna utanför Star for Life, är jag i många fall deras första vita vän… Minns särskilt hur en kille hade svårt att förhålla sig till mig till en början, för han var så chockade att jag inte flyttade mig när han satte sig bredvid – detta trots att han går på universitetet där det finns mixade etniciteter. Han berättade hur de vita föredrar att byta plats än att sitta kvar – dock ska det nämnas att detta inte gäller utbytesstudenter, utan sydafrikanska vita. Undviker att dra alla över en kam, men nyheten är väldigt alarmerande, då jag inte i min vildaste fantasi kunde föreställa mig att det fortfarande är så tydligt. Å andra sidan tar sådana här stora förändringar som demokratisering av ett land med 60 miljoner invånare lång tid – mycket längre än 20 år!

Hallen där festivalen skulle äga rum var klockren – mycket utrymme och en upphöjd kortsida som utgjorde en stor scen. Så många som 8 high schools i området medverkade, vilket ledde till ett deltagarantal över 600. Under förberedelserna pratade Thandiwe till ungdomarna – mestadels på zulu, vilket troligtvis var varför jag inte riktigt lyssnade till hundra procent. Plötsligt knuffar Mbali till mig och säger att jag ska gå upp på scen. Va? Tydligen hade Thandiwe sagt att jag skulle prata om Star for Life i Sverige och hur the cultural exchange ser ut osv. Var inte mer än att ta micken och börja prata. På ett sätt var det bra att inte ha fått någon förvarning, för jag hann inte gå och tänka och bli nervös för att jag skulle på scen. Å andra sidan visst jag inte riktigt helt vad jag skulle säga heller, men spontaniteten flödade och jag fick ur mig rent av väldigt bra saker haha. När showen sedan skulle börja, drog Jali med mig på scen igen och sa att jag skulle hjälpa honom att leda programmet – So I did.

Det var bara att fortsätta improvisera och känslan var underbar. Det kändes så naturligt. Jag tror jag har hittat hem – ska definitivt följa planen och läsa lite public speaking på universitetet nästa år. Vid ett av tillfällena då jag skulle upp mellan akter och kommentera föregående nummer, samt presentera nästa – dansade jag Schatamiya dance ut på scen och bokstavligen hela hallen brast ut i blandade skrik, skratt och hejarop. Den här dansen kallar jag annars för ”böjda knän och gunga med rumpan ut dansen”. Det är en gren i den traditionella zulu danserna – för killar… Blev succé! Är riktigt stolt över mig själv. Särskilt när jag i efterhand insåg att jag aldrig pratat inför så många människor förut – oförberedd till på köpet. Är ofta den som får redovisa och prata inför grupp, men oftast mindre grupper. Det komiska är att jag troligtvis var yngre än många av eleverna. I Sydafrika är det inte på samma sätt som i Sverige: Går man i fyran är man 10, i femman 11 osv. Här skiftar åldrarna hej vilt pga olika orsaker. I de deep rural areas, såsom kring Hluhluwe händer det att killar börjar första klass först när de är 10 år. De hålls hemma av föräldrarna tills de lärt sig ta hand om korna… Detta innebär att de går ut skolan när de är 23 - i bästa fall om de klarat alla årskurser. Dessvärre presterar ofta de elever som börjar sent, sämre i skolan vilket gör att de får gå om årskurser… Framförallt när jag var på the cultural events i Makhasa i helgen förundrades jag över hur gamla många av killarna såg ut. När det kommer till tjejer, är den största orsaken ofta graviditet. Förskräckligt många elever som är föräldrar… Galet.

Efter festivalen fick jag meddelande från Thandiwe att direktören för arts and culture i Durban samt hon själv, varit mycket imponerade över min prestation och hur ”funny and relaxed” jag varit på scen. Wow, ja det här vill jag verkligen göra igen! Direktören höll för övrigt ett väldigt starkt tal till eleverna om grupptryck, och den egna makten att bestämma över sina ageranden. Han avslutade med en berättelse om en flicka på en av skolorna han jobbat på för många år sedan. Hon var fortfarande oskuld och blev mobbad för det av sina tjejkompisar. De tyckte hon var dum som missade det ”roliga”. Hon stod ut till en dag, då hon gick upp framför klassen och sa: ”It will take me two second sto become like you, but you will never become like me – its impossible”. Den här berättelsen fastnade hos mig måste jag säga, då den kan kopplas till så många olika saker.

Slutligen måste jag också nämna så fantastiskt inspirerande det är att få ta del av den afrikanska musiken, dansen och dramat. De röster som kommer fram, gospelframträdanden och andra körsånger – magiskt! När festivalen var över, blev det däremot lite kaotiskt med mat. Några skolor hade tagit med sig väldigt många fler elever än vad som var planerat, vilket innebar att maten inte räckte… det blev nödlösning på nödlösning. ”Finns inga problem bara lösningar”. Och visst löste det sig till slut så samtliga fick i alla fall lite mat och vi kunde köra tillbaka till Hluhluwe. Första bilturen i den nya primary-school bilen! ÄNTLIGEN, inte en dag för tidigt kan jag säga.

När vi väl anlände hem senare på kvällen var jag på tok för trött att laga mat, så blev kakor och chokladgröt till middag – älskar att bo själv ibland, ingen som lägger några värderingar i vad man stoppar i sig. Har bestämt att så länge jag får på mig mina jeans är det ok…. Och trots helt annan kost, och galna/oexisterande matvanor lyckas jag fortfarande få på mig dem utan problem – life is good.

Mitt i all uppståndelse fick jag ett paket från kära familjen också! På bilden bär jag mina nya byxor från mormor och lindade scarfen lite snitsigt runt huvudet. Fått så otroligt mycket kommentarer pga scarfen idag… Tvp coacher som ville gifta sig med mig och en tredje som ville hänga upp mitt leende på väggen haha. Kanske borde ha turban lite oftare! Bara min kära mamma som insåg bakgrunden till det hela – var väldigt lat att tvätta håret, så tänkte jag kunde dölja det finurligt haha. Såklart att hon skulle genomskåda det hela – men det blev success i alla fall. Däremot fick jag höra från några vänner att de inte tyckte jag skulle ha det för ofta… Tydligen är det äldre kvinnor eller gifta som har scarf runt huvudet. Fast kan låtsas jag är ovetande europé (som jag ju trots allt är), och ha det på bad hairdays i alla fall!