12 juli – Behandlad efter hudfärg
Lika mycket som saker och planer tenderar att lösa sig,
tenderar dem också att ändras. Vad jag trodde skulle bli en lugn lördag, blev
ett fullspäckat schema! Klockan tio stod jag redo ute vid vägen och väntade på
min skjuts. Dumsani kom precis i tid – måste säga jag är otroligt positivt
överraskad för grabbarnas ansträngningar att anpassa sig efter ”Swedish time”.
Inte behövt vänta på skjuts en enda gång i stort sett. Vid tidigare besök här i
Sydafrika har väntetiden snittat 2-3 timmar per dag…
Packade i en gammal vit toyota utan air-condition, åkte vi i
sällskap med Fekhile, Dumsanis fästmö, Dagmar och Sifiso till bröllopet. Minst
hundra personer tryckte inne i ett stort tält med vita, gula och lila girlanger
hängandes från taket. Tänk er så långt bort från ett svenskt bröllop ni kan, ja
då är ni kanske i närheten av ett afrikanskt bröllop. Skrik, dans, tjoande, hög
musik you name it. Efter att ha tilldelats stolar in mot tältväggen var det
direkt upp på fötter igen för att sjunga med i the prayers. Fekhile gjorde
tecken varje gång vi skulle ropa ”Amen” eller ”Halleluja” – vilket var precis
hela tiden enligt mig. Ibland skrek mannen framme på podiet ”Ashaysanchla”,
vilket betyder applådera. Oh vad det klappades händer!
Plötsligt höjdes volymen i rummet ytterligare. Indansande på
rad kom brudtärnor med kavaljerer iklädda matchande gula respektive lila
dräkter. Bruden hade vad jag skulle kalla en marängklänning - tyllen och volangerna
tycktes aldrig ta slut! Efter ingångsceremonin fick samtliga gäster varsin påse
med en banan och ett äpple… Dagmar, holländska och Sifisos hustru sedan ett år
tillbaka, och jag var eniga om att det måste vara för att man inte ska äta lika
mycket av bröllopsmaten senare. Men Fekhile var snabbt där och rättade oss –
”This is just to avoid letting the guests go hungry”. Vi förstod senare varför…
Ceremonin höll på i ytterligare några timmar. Vi stannade inte hela tiden utan
smet diskret i afrikanska mått mätt ut efter ”bara” två timmar.
Senare på kvällen var det dags för Brajj hos Dagmar och
Sifiso för att fira deras ettåriga bröllopsdag. Dagmar hade tänkt något litet,
men hon har stilla fått inse efter att ha gift sig med en true zulu man att ”litet”
inte ens existerar i vokabulären. Framåt kvällen var det fullt ös på både
högtalare, eld och människor. Det kändes som klockan var 23 med tanke på
mörkret och den kyliga kvällsvinden. Men icke, klockan var bara 17 när en-meters
långa ”Wursts”, kött- och kycklingbitar lades på grillen. Känner fortfarande en
stark rökdoft i både klänning, jacka och hår. Rätt god doft om jag ska vara
ärlig, känns mysig på något sätt.
”If you gonna be a Zulu you need to learn to eat with your
hands”, konstaterade Sifiso krasst till mig. Jahapp, ingen idé att fortsätta
försöka leta reda på en gaffel eller sked – ett komplett bestickset hade jag
redan gett upp. Känns onekligen märkligt att sitta omringad av vuxna människor
som slaffsar i sig maten med fingrarna. Hade kunnat tycka det var mer naturligt
om det fanns handfat eller andra tvättmöjligheter runt om, men nej det finns
det inte. Inte upplevt en enda toalett med handfat hittills. Å andra sidan är
nog vi svenskar lite extrema med hygienen. ”Lite skit rensar magen” trots allt.
Tappat räkningen på hur många gånger Dagmar och jag fått
frågan idag om vi är systrar. ”No we are not, I am from Sweden and she is from
Holland” ”But you are both white” Haha, som om det gör oss till systrar? På ett
sätt kan jag förstå resonemanget, med tanke på att alla jag känner uttrycker
sina vänner som systrar och bröder utan några egentliga blodsband. Samtidigt är
det en aning ytligt. Både på bröllopet och under kvällens tillställning kunde
man se i ögonvrån hur folk smygfotograferade eller stod och stirrade på en. Finns
till och med dem som kommer fram och tar en i håret… Jag har aldrig tidigare i
mitt liv reflekterat över hudfärger. Minns när jag läste boken Americanah och
hur huvudpersonen beskriver hur hon kände sig svart första gången när hon
flyttade från Nigeria till USA. Jag känner mig vit för första gången trots att
jag varit vit hela mitt liv. Tänk då hur det måste ha känts för mörkhyade under
apartheid eran. Kanske en rätt nyttig upplevelse att bli behandlad efter
hudfärg. För visst vidgar det ens perspektiv och förståelse för andra människor.
13 juli - "Stör-inte-andra kultur"
Återigen började dagen på landsvägen, väntandes på Dumsani.
Under den korta stund jag hinner stå där själv, har minst ett tjugotal bilar
saktat in, vevat ner rutan och ropat diverse kärleksförklaringar och
komplimanger. Fått veta att tidigare ansågs det som ett brott om man inte
uppmärksammade en tjej när man mötte henne på vägen. Kanske sitter den
mentaliteten kvar, för här är man allt annat sparsam med komplimanger. Till och
med mitt zulunamn ”Nobuhle” är en komplimang i sig…: ”The owner of beauty”. Lite
intressant också att jag inte sett en enda svart kvinna köra bil. Antingen män
eller vita turister.
Det bar av till Sodwana Bay. Vi satte oss på stranden en
stund och bara pratade om allt mellan himmel och jord. Riktigt behagligt. Känns
otroligt lyxigt att få privata ”culture tutors” varje dag. Är det inte Eric
eller Dumsani i bilen, är det någon på kontoret eller Mdu till middagen. Efter
stranden och besök hos Dagmar och Sifiso för att säga hejdå, kom det
ytterligare en källa. Liksom i fredags plockade vi upp en liftare. Dumsani har
i alla fall så pass vett att jag får bestämma vem han ska stanna för haha. Den
här gången blev det en ung kvinna som såg väldigt harmless ut. Fast måste
erkänna att det är lite småobehagligt när en främmande människa sätter sig i
baksätet. Men visst, det är ett bra sätt att få in pengarna för bensinen. Finns
oskrivna regler för hur mycket det kostar som liftare för olika sträckor. Vill
man åka från Mbazwana till Hluhluwe kostar det 50 rand – om du sen får 50 rand
eller inte är en annan femma. I vårt fall fick vi bara 40, men innan Dumsani
upptäckte det hade kvinnan klivit ur och börjat gå iväg. I bilen hade vi
diskuterat om greetings. Hon precis som samtliga andra afrikaner, är mycket
förundrade över bristen på greetings i Sverige. Inte säger vi hej, hur mår du
till en främling vi möter på gatan. Då tittar man hellre åt ett annat håll och
låtsas vara upptagen. Men varför är det så egentligen? Jag har tidigare haft
svårt att definiera vad som är svensk kultur när de frågar. Men kanske symboliserar
bristen på greetings någon form av ”svensk stör-inte-andra kultur”.
Hemma hos Siphile blev det fotbollsspelande med barnen på
gården. Minstingen på 1.5 år verkar lite småkär i mig, men jag klagar inte. Fick
även veta att hönor och tuppar sover sittandes i träd. Hade jag ingen aning om.
Eller så är det bara afrikanska höns som har denna vana – but who blames them?
Jag hade inte heller velat bli uppäten av allt som knallar runt här. Hoppas
visserligen att det inte smyger lejon runt min hydda om nätterna, och ännu
mindre att jag om så är fallet, konfronteras med ett. Häromdagen satt Thandeka
på kontoret och frågade om Sveriges lejon. ”No we don’t have lions” ”What?
Really? No crocodiles or tigers or elephants or nothing?” ”Nope, we have moose…”
Hon var mycket förundrar över detta – jag tyckte det var hur kul som helst.
Dags för sängen, lär bli en kall natt. Känns som att
värmepumpen har slutat fungera… Iskallt!
No comments:
Post a Comment